lördag 14 april 2012

Miriam från Magdala

Egentligen bör man inte tala om "Maria Magdalena". Av två skäl. Dels för att hon egentligen inte hette Maria, utan Miriam. Dels för att Magdalena ger intryck av att vara ett efternamn. Det är det ju inte.

Magdala var den stad som Miriam sades komma från. Hon kallades "Miriam från Magdala".

Om Miriam har sedan myter vävts genom århundradena. En av de främsta är att hon skulle ha varit prostituerad.

Från början fanns inte den bilden alls. Den skapades bland annat genom att man började smälta samman tre kvinnor i Bibeln till en. Dels en Maria (dvs. Miriam här också, egentligen) som var syster till Marta. Hon smorde Jesu fötter med olja, och därför blev hon dessutom hopkopplad med en anonym "synderska" som i ett annat evangelium smorde Jesu fötter. (Och ja, det heter inte Jesus heller, hans namn var egentligen Jeshua!)

Men dels finns det ingenting som säger att NÅGON av dessa kvinnor var prostituerade. Dessutom finns det inget som säger att de var en och samma kvinna överhuvudtaget.

Vad gäller Miriam från Magdala sägs det hos Lukas att Jesus slängde ut sju demoner från henne. Exakt vad det innebär vet ingen, men långt senare har detta (långsökt nog) associerats till de så kallade sju dödssynderna. Och det passade sedan in i föreställningen att hon var prostituerad. Men inget tyder som sagt på att hon var det.

Bilden av Miriam som en ångerfull f.d. prostituerad skapades från i stort sett ingenting på 500- talet i västkyrkan. Till östkyrkan kom den aldrig. Under århundradena har många försökt utmana bilden men hela tiden motarbetats av kyrkans ledning. Så blev "apostlarnas apostel" reducerad till en ångerfull botgörerska.

Men 1969 ändrade sig Vatikanen till sist. I samband med Andra Vatikankonciliet medgav man för första gången på 1400 år att inget tyder på att Miriam var identisk med de två andra kvinnorna.

Man kan undra sig varför denna föreställning om Miriam, som alltså knappast byggde på någonting alls, kunde leva så länge och stödas av den högsta kyrkoledningen. Det kanske beror på att det fanns någonting i bilden av henne som sågs som lite hotande. Och att det var mer bekvämt att reducera "apostlarnas apostel" till en botgörande "synderska".

Litteraturtips

Esther de Boer, Maria Magdalena bakom myterna, Cordia, Stockholm 1998
Jean Yves Leloup, The Gospel of Mary Magdalene, Inner Traditions, Rochester 1997

1 kommentar:

Tidlösa sa...

Det är något liknande med den kvinnliga aposteln Junia. Inom östkyrkan erkände man att Paulus kallar henne apostel, men menade att detta var något slags hederstitel. Inom västkyrkan hävdade man däremot att Junia var en man, och egentligen hette Junias!

Jag tror att detta fortfarande är den position som finns i katolska bibelöversättningar, men Benedictus XVI verkar faktiskt erkänna att Junia var en kvinna i en av sina böcker.

Man undrar hur *det* går ihop? Jag gissar att han lite i lönndom löpt över till östkyrkans ståndpunkt...