lördag 21 april 2012

Hunden - mitt totemdjur?

Totem var vanligen kopplade till kollektiv, som klaner  och andra släktskapsgrupper. Men i framförallt Nordamerika fanns det också individualtotem. De var inte ärvda, som klanens totem brukade vara. Man fick sitt totem senare, ofta under puberteten. Det kunde visa sig i en dröm eller en vision. På vissa ställen fick man ungdomar att utstå hunger och andra asketiska övningar för att de skulle få se sitt totem under en vision.

Jag hade då inte genomfört några asketiska övningar natten till den 22 december 1977 :-) men jag drömde ändå om en hund. Drömmen var mycket kort och jag skrev ner den. Jag skulle snart fylla 23, och hade ganska nyligen flyttat till Kvarnhagsgatan, när jag drömde detta.

"En hund skäller utanför min dörr. Tror att det är en farlig hund, men sen knackar nån på dörren. Det är en stor svart snäll hund, som en kvinna har med sig. Jag får hunden."

Det är inte den enda gången jag har drömt om hundar. Vid elvaårsåldern drömde jag att jag träffade en hund som kunde prata. Det var underbart, jag tyckte om hundar, och att kunna prata med en var fantastiskt.

Mina mjukisdjur som barn var nästan bara hundar. Dem har jag faktiskt kvar. Fast jag slutade nog att sova med dem när jag var tolv.

Men min dröm som barn var att få en riktig hund, men det fick jag förstås inte.

Om jag nu har ett indvidualtotem måste det vara en hund.

7 kommentarer:

Shed Light sa...

Jag hade bara leksakshundar som liten. Fick egen hund vid 10 års ålder, det blev som ett syskon till så förlusten var svår.
I vuxen ålder blev min andra hund som en mycket nära vän, som en del av mig själv.
Nu när jag är hundlös sneglar jag ofta på hundar som passerar och dom sneglar alltid tillbaka. Dom känner på sig att jag vill "prata". Ibland går dom några steg mot mig för att vi ska kunna träffas, men stoppas tyvärr av ägaren oftast.
Jag är och förblir halvhund själv.

Erik Rodenborg sa...

När jag var barn hade jag dubbla känslor för större hundar. Fast jag tyckte väldigt mycket om hundar var jag samtidigt rädd för de riktigt stora. 



Men det märkliga var att de tycktes fatta det - när de märkte att jag var rädd drog de sig mycket snabbt undan. Jag uppfattade det som om de kände min rädsla och var hänsynsfulla. 



Det finns så många tillfällen, även i vuxen ålder, då jag tycker mig märkt att hundar känt av mina känslor och gett prov på något som jag inte kan kalla för något annat än empati att det knappast kan vara en slump. 



Speciellt var det en gång 1985 då jag upplevde en enorm ångest och satt på en stol i ett rum och upplevde en skräck som var ofattbar. Jag trodde att jag skulle bli psykotisk.



Då plötsligt kom en hund som var i byggnaden och i ett helt annat rum. 



Den kom springande in i rummet och hoppade upp på mig. Den slickade mig i ansiktet ända till dess jag kände att ångesten försvunnit. Då hoppade den genast ner och gick tillbaka till det rum den hade varit i. 



Jag kände inte hunden alls. Det var oerhört märkligt. 



Liknande saker har hänt då och då.



Hundar är fantastiska. Som barn uppfattade jag dem som mycket snällare än människor.

PS. Det här låter jätteflummigt, men det är lite så här jag upplever hundar...

Anonym sa...

Din berättelse får tankarna att gå
till berättelsen om den rike mannen
och Lazarus.

Erik Rodenborg sa...

På vilket sätt liknar det jag skriver om hundar berättelsen om den rike mannen och Lazarus?

Den rike mannen förtryckte Lazarus och efter döden kom han till helvetet, medan Lazarus kom till himlen. Något för Göran Skytte att tänka på, förvisso, men vad i mina berättelser om hundar påminner på något sätt om detta?

/kliar mig förbryllat i håret/

Erik Rodenborg sa...

PS.

Eller har din kommentar på något sätt hamnat under fel inlägg?

Anonym sa...

Jag uttryckte mig otydligt?

Det handlar inte om den rike mannen utan om Lazarus.

"Ja det gick så långt att hundarna kommo och slickade hans sår." Luk. 16:21

"Den slickade mig i ansiktet ända tills dess jag kände att ångesten försvunnit."

Inte kausalitet
men vem vet
om den korrelation
som gav association
till inspiration
till en meditation
över din situation.

Erik Rodenborg sa...

Tja, jag hade glömt det där med hundarna.

Men jag tror nog inte att avsnittet i Lukas ska tolkas som att hundarna visade någon empati. Snarare som en sinnebild av hur hemsk Lazarus situation var, då han till och med fick stå ut med att hundarna slickade hans sår.

Jag har passat på att kolla upp orden "hund", "hundar" och "hundarna" på bibeln.se och det intryck man faktiskt får är att dessa ord alltid ges negativa associationer i Bibeln.

Eller möjligen i något enstaka fall neutrala.

Det finns djur som ges positiva associationer i bibeltexter - exempelvis lamm - men hundar tillhör definitivt inte dessa...