onsdag 30 maj 2012

Två synsätt på minoiska Kreta

Jag har just läst om "Dawn of the Gods" av Jacquetta Hawkes från 1968. Samtidigt har jag jämfört den med "The Emergence of Civilization" av Colin Renfrew från 1972.

De handlar båda om minoiska Kreta och mykenska Grekland. Både beskriver utvecklingsprocessen, och diskuterar likheter och skillnader. De ligger ju nära varandra i tiden och ändå är de så olika. Skillnaden är som natt och dag.

Jacquetta Hawkes kan ses om en traditionell arkeolog. Hon fick sin skolning under den tiden då arkeologisk metod mest handlade om grävtekniker, kronologiska bedömningar, stratigrafi, och liknande. Inte om analyser av samhällssystem och social utveckling. Det innebar ju inte att arkeologer som var skolade på det sättet var ointresserade av det senare. Men de fick använda sitt eget huvud för att tolka vad det arkeologiska materialet avspeglade. Hur samhällen, religioner, och levnadsvanor såg ut. Det fanns ingen generell metod för detta.

Colin Renfrew blev på 60-talet ledande teoretiker i "New Archaeology" också kallad processuell arkeologi. Där hade det utvecklats en distinkt syn på hur man ska analysera samhällen. Grunden var en syn på demografi och ekologi som samhällets bas. Någonstans mittemellan kom ekonomin, och sedan som överbyggnad den sociala organiseringen. Synsättet hade vissa likheter med marxism - men dess syfte var då inte att förändra världen. Tvärtom, det blev snart en mycket konservativ strömning, som aldrig ställde några frågor som kunde vara obekväma i samhället av idag.

Det är nu ganska intressant att se hur denna metodskillnad avspeglar sig i dessa två böcker , som behandlar samma regioner, perioder och kulturer.

Hawkes är som sagt traditionell arkeolog. Dessa kunde välja ut sina egna metoder för en samhällsanalys. Hawkes väljer en metod som måhända kan ses som idealistisk. Och det är den nog. Men den säger nog ändå mer väsentliga saker om dessa två kulturer än vad Renfrews gör.

Hawkes utgår från att den mykenska kulturen kan ses som "manlig" och den minoiska som "kvinnlig" - som ett utryck för "manliga" respektive "kvinnliga" "krafter". Hon medger själv att dessa begrepp är en aning oklara, men följer ändå denna metod genom hela boken. Hon visar på att den minoiska konsten avbildar kvinnor mer än män, och att den aldrig avbildar väpnade strider. Att den minoiska kulturen saknar monumental arkitektur, att den saknar bilder på manliga härskare med makt. Religionen ser ut att vara en dyrkan av en gudinna, och detta avspeglar den "kvinnliga" karaktären på hela kulturen,…

Den mykenska kulturen utmärks tvärtom genom sina befästa palats, monumentalarkitektur, militarisering, rika kungagravar, och den avbildar män mer än kvinnor.

Hennes metod kan förvisso  IBLAND verka inte bara idealistisk utan också rent metafysisk. Och hon definierar till och från "kvinnligt" och "manligt" på ett sätt som närmast motsvarar medelklassfördomar i den kultur hon själv levde i. Men hon träffar ändå på många sätt rätt i sin analys. Det finns en kvalitativ skillnad mellan mykensk och minoisk kultur, och den HAR något med skillnaden mellan "manlighet" och "kvinnlighet" att göra. Eller mer exakt - skillnaden mellan en patriarkal och en "kvinnocentrerad" kultur.

Sedan har Hawkes nog ganska så fel när hon beskriver den senare klassiska grekiska kulturen som en harmonisk syntes mellan manligt och kvinnligt. Det var den inte, den var patriarkal, och det ofta nog mer än den mykenska.

Om man nu övergår till Renfrew så har han ju en mer klart definierad metod än Hawkes. Han diskuterar alltså ekologi, demografi, näringsliv, och social organisering. Men till det senare räknar han inte in relationen mellan män och kvinnor. Om samhällen är exempelvis matri- eller patrilinjära intresserar sig inte Renfrew det minsta för. Och inte heller om de är militariserade eller inte. Att det saknas tecken på strider på det minoiska Kreta, medan det finns hur mycket som helst i mykenska Grekland tas i förbigående upp på en halv sida, i en bok på 595 sidor. Och han drar inga som helst slutsatser av det.

Istället analyseras mykenska Grekland och minoiska Kreta på samma sätt - som samhällen som gradvis utvecklas från stamsamhällen genom hövdingadömen till stater. Att det skulle kunna finnas någon avgörande skillnad mellan dem antyds aldrig.

För saken är den att förhållandet mellan könen inte ingick i de processuella systemteoretikernas variabler. Inte heller effekten av krig, eller av invasioner. Medan Hawkes diskuterar patriarkala indoeuropeiska invasioner, på ett sätt som liknar Gimbutas, behandlas inte detta av Renfrew. För honom är (för)historien en abstrakt, nästan matematisk process där de olika ekologiska, demografiska, ekonomiska, och politiska variablerna gradvis utvecklar samhället från stamsamhälle till stat. Livlöst, könlöst, abstrakt.

Vad vi kan se här är alltså att den frånvaro av fixerad metod för samhällsanalys som kännetecknade den "traditionella" arkeologin här kunde ge riktigt intressanta resultat. En kunnig arkeolog med ögonen öppna för det specifika kunde ställa många intressanta frågor - och antyda en hel del svar.

Medan den "vetenskaplige" processuelle systemteoretikern lyckades undvika nästan allt intressant och istället byggde upp abstrakta modeller som nästan ger intrycket att vara datorsimuleringar. Och kanske till stor del också var det...

Nej, jag har inte LUSLÄST Renfrews sexhundrasidiga  bok. Och kommer heller inte att göra det. Men tillräckligt noggrant för att få en klar bild av hans grundmetod. Om den tycker jag alltså inte. Åtminstone inte när den appliceras på minoiska Kreta….

1 kommentar:

Anonym sa...

Intressant!/Kerstin