fredag 22 juni 2012

de Beauvoir fastnar i fällan

/Artikel av Kerstin Alfredsson från Socialisten nr 62, mars 2003. Inlagd med författarens tillstånd/.
----------------------------------------------------------------------------------------
Den som intresserar sig för "kvinnofrågan" snubblar förr eller senare över namnet Simone de Beauvoir. Snarare förr än senare, faktiskt. Nina Björk som skrev bestsellern "Under det rosa täcket" menar till exempel att de Beauvoirs "Det andra könet" är 1900-talets viktigaste feministiska verk. Andra talar om kvinnorörelsens "bibel"

I fjol gavs "Det andra könet" ut i nyöversättning av Norstedts förlag.

Själv har jag länge känt en skepsis mot de Beauvoir. Mycket på grund av den dyrkan hon utsätts för i etablerade, akademiska kretsar. Visst, hon stod för kvinnors rätt att arbeta och hon försvarade rätten till fri abort. Men båda dessa rättigheter och mycket mer infördes faktiskt redan 1917 i Ryssland, efter oktoberrevolutionen. Så det var inget nytt - har jag tänkt.

Men ska man vara rättvis så måste man förstås se att Simone de Beauvoir inte verkade i Ryssland 1917 utan i Frankrike under en tid när helt andra värderingar var förhärskande. På 30-talet hade fascismen lyft fram ett konservativt kvinnoideal i Europa, och restriktioner infördes mot kvinnors arbete i flera länder. Vichy-regeringen i Frankrike gjorde 1942 abort till ett brott mot staten som kunde bestraffas med döden.

I Sovjetunionen hade Stalin och ett byråkratiskt skikt tagit över makten och infört en fasansfull diktatur som också ändrade synen på kvinnans och familjens roll. Abort förbjöds 1936 i Sovjetunionen och skilsmässor blev mycket svårare att genomföra. Kommunistpartierna världen runt tog direktiv från Moskva, och i Frankrike hyllade man under 40-talet den traditionella familjen och började precis som i Sovjet att tala om kvinnor som födde många barn som "folkets hjältinnor". Homosexualitet fördömdes.

När "Det andra könet" kom ut 1949 sattes den på index av påven, vilket betydde att goda katoliker inte borde läsa den. Men också kommunistpartiet tog klart avstånd, vilket inte de Beauvoir räknat med. Både hon och hennes livskamrat Jean Paul Sartre såg sig som socialister, och alls inte anti-kommunister.

Simone de Beauvoir slog alltså inte in öppna dörrar på 40-talet. Men den väsentliga frågan för den som år 2003 tvekar inför hennes 880-sidiga tegelsten är om den har något väsentligt att säga oss idag.   "Det andra könet" behandlar många ämnen: biologi, sexualitet, lesbisk kärlek, psykoanalys, litteraturkritik, myter och så vidare. Jag tänker här bara kommentera bokens inledande avsnitt om öde och historia. Hur besvaras den centrala frågan - varför existerar kvinnoförtrycket?

"Man föds inte till kvinna"

Ett citat ur "Det andra könet" som har blivit bevingat lyder: "Man föds inte till kvinna, man blir det". Just den formuleringen har många likartsfeminister hakat på. Tanken är att det inte är biologin som förklarar kvinnans underordning och nu rådande könsroller. Det handlar om prägling. Nina Björk beskriver hur pojkar och flickor från första andetaget behandlas olika (rosa eller blått täcke), att de får ett livsmanuskript som ger dem deras olika roller

Det kan man ju hålla med om. Det är bara att titta på klädbutikernas barnavdelningar så ser man den strikta könsindelningen - en tjej som vill ha bekväma och robusta byxor tvingas ofta gå över gränsen och acceptera att etiketten säger "Boys"

Men att det är så kan de flesta enas om. Frågan är varför.

På den frågan svarar Simone de Beauvoir märkligt, motsägelsefullt och ibland direkt felaktigt.

Hon hävdar att "Genom hela historien har de (kvinnorna/KA) varit underordnade mannen, deras beroende är inte följden av en händelse eller en utveckling." (s 28)."Kvinnan har alltid varit om inte mannens slav så åtminstone hans vasall" (s 30).

Det är en uppfattning som går stick i stäv mot en marxistisk historiesyn, och så vitt jag kan förstå det mesta av antropologisk forskning. (Se artikeln om Eleanor Leacock och indianstammen Montagnais-Naskapi.) I Engels bok "Familjens, privategendomens och statens ursprung", 1884, visar han med hjälp av den tidens senaste rön att kvinnans ställning inte alls förbättrats under historiens gång. Tvärtom. I samband med att kollektiven bröts upp och klassamhället infördes led kvinnokönet sitt "världshistoriska nederlag".

Simone de Beauvoir har läst Engels, men hon är inte nöjd: "De viktigaste problemen har smusslats undan. Historiens vändpunkt utgörs av övergången från egendomsgemenskap till privategendom, men vi får absolut inga upplysningar om hur det kan ha gått till", skriver hon. Alltså är det inte säkert att teorin stämmer.

Bara biologiska förklaringar kvar

Det är sant att det finns stora brister i Engels bok. Han medger också själv att man inte vet hur övergången såg ut. Men om man inte ser kvinnans underordning som kopplad till samhällets organisation, och en ekonomi som bygger på utsugning, då återstår ju bara biologiska förklaringar. Simone de Beauvoir halkar ner i den fållan gång på gång.

Hon talar om männens större styrka, att kvinnorna för att försvara sig mot fiender och för att försörja sig själva och sin avkomma måste få beskydd av krigarna samt erhålla "förnödenheter från männens jakt och fiske". Men även om man tror på en oerhört strikt arbetsfördelning mellan könen där bara män jagade (vilket inte jag gör) så har det ju visat sig att det har varit samlandet, som inkluderar smådjur, som stått för merparten av födan. Undantag är möjligen arktiska områden.

De Beauvoir för ett resonemang om immanens (upprepning, reproduktion) och transcendens (kreativitet, utveckling, överskridande), där hon hävdar att kvinnorna sen urminnes tider varit passiva. "Men att föda barn och amma är hur som helst inga aktiva handlingar, de är naturliga funktioner som inte ingår i något projekt (...). Hon är dömd till hushållsarbete eftersom det är det enda som kan förenas med moderskapets plikter, men det låser fast henne i upprepning och immanens. Det upprepar sig dag efter dag (...) det skapar ingenting nytt". (s. 99).

Om Simone de Beauvoir här sagt att hon beskriver kvinnornas situation i den franska borgarklassen under hennes egen uppväxt hade man kunnat hålla med. Men talar man om mänsklighetens historia då blir det helt uppåt väggarna.

De Beauvoir fortsätter i samma spår: "I mannens fall är det helt annorlunda. (...) Homo faber är från tidernas begynnelse en uppfinnare: redan den käpp och den klubba som han använder sig av för att skaka ner frukt eller slå ihjäl djur är redskap med vilka han utvidgar sitt grepp om världen. Han nöjer sig inte med att hemföra fiskar som fångats i havet, han måste först erövra vattnets domäner genom att urholka trädstammar till kanoter...". "För att upprätthålla skapar han, han överskrider nuet, han öppnar framtiden".

Var kommer dessa uppgifter från? Skulle bara män ha uppfunnit saker?.

Det finns många exempel ur antropologin på så kallade primitiva folk där män och kvinnor delar på praktiskt taget alla uppgifter: samlande, jakt, barnskötsel, husbygge, beslutsfattande, deltagande i högtider och fester och så vidare.

Att kvinnor haft begränsad rörlighet i slutet av graviditeten och strax efter förlossningen innebar inte att de blev hemmafruar. Det vore en orimlighet i forntidens omkringströvande band.

"Kvinnornas guldålder"

Antropologen Eleanor Leacock har många gånger apropå så kallade ursprungliga samhällen understrukit att där fanns ingen åtskillnad mellan en kvinnornas privata hushållssfär och en männens offentliga arbetssfär. Det stora kollektiva hushållet var samhället, och där bidrog alla. Produkter konsumerades direkt och förvandlades inte till varor.

Lite längre fram i texten verkar det också som om de Beauvoir ändrar synsätt och säger emot sig själv. Hon skriver att i tidiga jordbrukarsamhällen har kvinnan ofta "utomordentligt högt anseende". Moderskapet uppskattas när det behövs arbetskraft. Egendom uppstår i kollektiv form. Kvinnan är inte förslavad i äktenskapet utan del av sin egen klan tillsammans med sina barn. Den gemensamma egendomen överförs på kvinnolinjen. de Beauvoir skriver till och med att jordbruket, vävandet, keramiken, varuutbudet och handeln ofta ligger i kvinnornas händer. Kvinnan anses ha magiska krafter och religionen domineras av den Stora Gudinnan.

Vad mer krävs egentligen för att visa att kvinnan vare sig var slav eller vasall? Men de Beauvoir låter sig inte påverkas. Nej, Engels hade fel, kvinnornas guldålder var bara en myt. Det är nämligen så att "hur mäktig hon än kan tyckas vara uppfattas hon genom begrepp som det manliga medvetandet har skapat. Hur skräckinjagande alla de gudabilder som mannen har utformat än må vara, är de i själva verket beroende av honom och det är därför möjligt för honom att förstöra dem.".

Med ett sådant resonemang - att det spelar ingen roll vilken ställning kvinnan i verkligheten har eftersom det är mannen som har givit henne hennes position - kan man förstås hävda vad som helst. Men det blir ärligt talat rent hokuspokus. Och det enda belägg de Beauvoir har för sitt påstående är ett par citat från den kontroversielle antropologen Claude Lévi-Strauss. Ett lyder: "Den offentliga, eller helt enkelt sociala, makten tillkommer alltid männen.".

Sen när de Beauvoir ska gå vidare och förklara varför männen dominerar säger hon: "detta fenomen är en följd av imperialismen hos det mänskliga medvetandet som objektivt försöker förverkliga sin suveränitet. Om inte den primära kategorin den Andre hade funnits i det mänskliga medvetandet, tillsammans med ett ursprungligt anspråk på att dominera den Andre, hade inte upptäckten av bronsredskap kunnat leda till förtrycket av kvinnan.".

Människans natur?

Bronsredskapen kan vi lämna därhän för tillfället, men i övrigt låter det här förvillande likt det borgerliga resonemanget om "människans natur". Jag tycker att människan som egoistisk, konkurrerande och girig ligger nära till hands, trots att de Beauvoir inte hävdar det.

Simone de Beauvoir menade att en förändring var möjlig, både i samhället i stort och för kvinnorna. Men med den syn på historien som hon presenterar känns det inte trovärdigt. Om kvinnor alltid tidigare, oavsett samhällsorganisation, varit underordnade - varför skulle det ändras i framtiden?.

Och att säga att hon var fångad i sin tid känns inte som en riktigt bra ursäkt. Alexandra Kollontay hade ju redan 1925 publicerat Kvinnans ställning i den ekonomiska utvecklingen, som har en helt annan syn på kvinnornas kapacitet i tidigare samhällen.

Vad vi behöver idag är en teori som knyter ihop Engels grundtes med fakta från modern forskning och förklarar kvinnoförtrycket utifrån den materiella verkligheten.

Kerstin Alfredsson

Litteraturtips: Eva Lundgren-Gothlin: Kön och existens
Alexandra Kollontay: Kvinnans ställning i den ekonomiska utvecklingen.
Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen (avsnittet "Familj, ungdom, kultur")

Inga kommentarer: