torsdag 7 juni 2012

Marsresa - som dokusåpa?

/Tillägg. Nedanstående reaktion kan te sig överspänd, med tanke på att det bisarra projektet med all säkerhet aldrig blir av. Det som gjorde mig upprörd var väl dels det faktum att det trots allt inte publicerades första april, dels att en expert från svenska Rymdstyrelsen faktiskt satt i radio och diskuterade projektet fram och tillbaks och uppenbarligen såg det som helt seriöst. Det gör det rätt otäckt./

Mycket ska man se innan ögonen trillar ur. Eller vad man nu ska säga.

Jag trodde inte mina ögon när jag först såg denna artikel. Men sedan råkade jag höra på radio om samma sak. Diverse experter intervjuades och de tog det hela på fullt allvar. Märkligt nog

Vi har alltså ett antal ekonomiska intressenter, bland annat från Big Brother, som ska skicka människor till Mars om elva år. De ska inte få komma tillbaka. Det hela ska följas i TV, och en jury ska utse vilka som ska åka. De måste vara omtyckta av TV-publiken för att de ska antas.

Sedan, verkar det som, ska man få följa deras äventyr på Mars, och, skulle jag nog tillägga, deras undergång. Och död.

En verklig dokusåpa som slår det mesta.  Eller?

Nu tror jag inte en sekund att det blir av. Men att helt seriösa personer tar det hela på allvar är oroväckande. Och otäckt.

Rymdfart är viktig för mänskligheten. Om vi antar att vi ändå lyckas klara av växthuseffekten så kommer mänsklighetens framtida överlevnad att hänga på rymdfart och rymdforskning. För att det ska bli något meningsfullt av det krävs en planering, en samhällelig styrning.

Att låta marknadskrafterna ta över, och dessutom marknadskrafter av detta slag, är vämjeligt. För att utrycka det mycket, mycket milt.

Det liknar romerska gladiatorspel, och är lika omoraliskt. Den enda väsentliga skillnad som finns är till romarnas fördel. Inte moraliskt, men på ett annat sätt.

För trots allt ordnade inte romarna gladiatorspel när saker som var livsviktiga för imperiet skulle avgöras. Man ordnade inte krigståg i Germanien där gladiatorer fick slåss mot germanerna inför publik. När det gällde saker som handlade om överlevnad tog de saker på lite mer allvar.

Att man på största allvar kan tänka sig att den första kolonin på Mars ska organiseras som en dokusåpa visar verkligen på hur maknadskrafterna tagit över. På det mest kusliga sätt.

Jag saknar ord. Det hela är så vidrigt att orden inte räcker till.

3 kommentarer:

Gunnar Wall sa...

Kan bara hålla med, helt bisarrt.

Du har säkert rätt i att det groteska projektet inte blir av, men bara att tanken väcks är illa nog.

Jag såg för några år sedan en dokumentär i SVT om dokusåpor. En luttrad amerikan i branschen sa att om det hade varit lagligt hade säkert något TV-bolag kört en dokusåpa med tio personer som skulle hoppa från ett flygplan och så skulle det bara finnas nio fallskärmar.

I sista hand speglar väl detta tilltänkta rymdspektakel den djupa krisen i den kapitalistiska ekonomin. Det blir svårare och svårare att krama tillräckligt stora vinster ur normal affärsverksamhet och då hamnar man i den här typen av vansinnesprojekt.

Jag fick lite samma känsla när de bisarra turerna kring Saab och Victor Muller höll på - alla går omkring och väntar på att en entreprenör med magiska fingrar ska utföra underverk.

Tidlösa sa...

Det låter som bondfångeri. Men visst, ibland kan även "nyktra" personer få konstiga infall. Det amerikanska försvaret lär ju ha experimenterat med fjärrsyn och andra ockulta krafter, det har talats om att klona människor, och så har vi "kall fusion" (som visade sig vara en bluff)...

Det här verkar vara ett liknande idiotprojekt. Eller projekt för idioter.

noboytoy sa...

Jag trodde det var ett skämt.