tisdag 31 juli 2012

"Ritual abuse in the twenty-first century"

Ovanstående är titeln på en samlingsvolym från 2008, redigerad av Randy Noblitt och Pamela Perskin Noblitt. Den är på över 550 sidor och 20 kapitel - och handlar alltså om rituella övergrepp.

Det är en bok där alla författarna har en sak gemensamt: de anser att det definitivt finns en verklighet bakom överlevares berättelser om rituella övergrepp. De står alltså i grunden på överlevarnas sida. En stor del av bokens innehåll handlar också om att bemöta och analysera argument från förnekarsidan.

Boken är nog en av de mest genomarbetade samlingsvolymer om ämnet som har publicerats.

Jag kommer att återkomma mer utförligt till konkreta avsnitt ur boken senare. Här bara en mycket kort anmälan av några av inläggen.

Jag vill gärna börja med att nämna Randy Noblitts inlägg i kapitel 3, där han bland annat redogör för resultaten av en omfattande enkätundersökning om överlevares erfarenheter.

I kapitel 4 redogör Ellen P. Lacter och Karl Lehman för skillnaden mellan de symptom som överlevare från rituella övergrepp kan ha, och de som kan uppkomma vid schizofreni. Överlevare med extremt traumatiska minnen brukar ibland avfärdas som just schizofrena

Michael Salter har ett kort men klargörande avsnitt om debatten om rituella övergrepp. Carl Raschke beskriver debatten om "false memory syndrome" - i ett kapitel med den träffande underrubriken "The making of an academic urban legend".

Martin H Katchen är representerad med ett kapitel om begreppet "moralpanik" - som faktiskt är något av det mest klargörande jag läst om detta så ofta missbrukade begrepp. Han visar att det faktum att en "moralpanik" uppstår inte på något sätt säger någonting om verklighetsbakgrunden till denna "panik". "Moralpaniker" kan ju uppstå som en reaktion på verkliga ohyggligheter - liksom på imaginära. Han behandlar en rad historiska exempel, på ett upplysande sätt. Om det så bara vore för det kapitlet vore boken värd att köpa...

I övrigt kan nämnas Sandra Bucks artikel om det engelska  nätverket RAINS, som hårt angreps av  backlashen i tidigt nittiotal. Och Sarah Nelsons genomarbetade artikel om Orkneyfallet. Just Orkneyfallet har av skandalpress och baklashförfattare beskrivits som ett typexempel på en "häxjakt". Det var det inte, och det visas klart i artikeln.

Sist men inte minst vill jag här rekommendera Jean M Risemans pedagogiska och klargörande artikel i kapitel 18. Det var Jean Riseman som skrev den första artikel jag någonsin läste om ämnet - i Body Memories 1993. Hon är själv överlevare och hon skriver alltid mycket mänskligt, insiktsfullt, och balanserat.

Alla inlägg är på olika sätt värda att läsa. Fast Tom Balls kapitel borde nog inte ha tagits med... Det skulle kanske ha platsat i ett helt annat sammanhang, men inte här.

Boken som helhet kan som sagt rekommenderas. Det är en av de bästa och mest insiktsfulla böckerna jag läst om detta förvisso mycket obehagliga ämne.

Inga kommentarer: