lördag 21 juli 2012

"Vietnam var nära"

Många, kanske de flesta, av de böcker som i efterhand skildrar vänsteruppsvinget på 60- och 70-talen gör det utifrån en mer eller mindre borgerlig utgångspunkt. Eller åtminstone utifrån någon form av distansering. De som var aktiva då beskrivs ofta som fångade i en mer eller mindre naiv världsbild. Som de flesta numera förutsätts ha vuxit ifrån...

Här är då "Vietnam var nära" av Åke Kilander (Leopard 2007), som skildrar den svenska FNL-rörelsen, ett välkommet undantag. Kilander har inte distanserat sig, han verkar nästan till punkt och pricka stå för de värderingar och åsikter han hade då.

Den grundläggande sympati, och till och med lojalitet, han har med den världsbild som då fanns inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) gör boken både levande och ibland lite deja vu-artad. Inte nog med att han beskriver denna värdsbild - han företräder den också. Än idag. Det imponerar.

För på så sätt slipper man ju borgerliga "revisionistiska" omskrivningar av vad som hände. Eller psykologiserande bortförklaringar av hur man egentligen kunde tycka så "konstigt"...

FNL-grupperna uppstod (mer eller mindre "spontant" och "lokalt") i mitten av 60-talet. Ett avgörande datum var när Åsa Hallström och Sköld Peter Matthis ställde sig på Hötorget med några plakat mot USA:s krig den 14 juni 1965. De blev misshandlade av polis, och bortförda  från platsen. Det skapade en tidningsdebatt. Och bidrog dessutom till att Vietnamrötelsen fick vind i seglen.

Efter ett tag förenas de lokala FNL-grupperna till en riksorganisation - "De Förenande FNL-grupperna" (DFFG). Ganska snart uppstår en motsättning mellan DFFG och de byråkrater som kom att bilda "Svenska Kommitén för Vietnam" (SKfV). De senare ville inte stöda FNL, de inskränkte sig till parollers som "Fred i Vietnam". De bedrev heller inte något tålmodigt basarbete, de försökte mest få med sig ledande politiker och etablerade organisationer.

Men det var DFFG som kom att bli den ledande organisationen, inte SKfV. DFFG:s öppna stöd till FNL, deras aktiva stöd även till vietnamesernas militära kamp, och deras satsning på att arbeta underifrån, i lokalt basarbete, kom trots allt att visa sig vara mer effektivt än SKfV:s byråkratiska opportunism.

I "Vietnam var nära" beskrivs detta skeende, på ett både levande och sakligt sätt. Boken är på nära 450 sidor. Den är både väldokumenterad och välskriven. Intervjuer med aktivister varvas med hårdfakta, bilder och en mängd av värdefull information.

Men - tyvärr leder, som jag ser det, också det som är bokens styrka ibland författaren fel. Han står så hårt för DFFG:s officiella linje att han ibland beskriver verkligheten på ett sätt som jag inte ser som helt - problemfritt.

För medan DFFG:s positiva sida var deras konsekventa stöd till FNL och Vietnam och deras likaså konsekventa linje mot USA-imperialismen fanns det en mer problematisk sida. Nämligen organisationens uppknytning till Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML). (Från och med januari 1973 omdöpt till SKP - Sveriges kommunistiska parti.)

Men Kilander förnekar kategoriskt att KFML skulle ha "styrt" FNL-grupperna (s. 313 ff.) Här låter han nästan exakt som Åsa Hallström (DFFG:are och KFML:are) en gång lät på ett medlemsmöte i den FNL-grupp jag var med i hösten 1970... * KFML förnekade alltid att de "styrde." Förstås. Men även om "styrde" kan vara att säga för mycket, måste det väl ändå idag kunna medges att KFML dominerade DFFG - och i praktiken utformade dess poltik.

Den ledande kärnan i DFFG sympatiserade med KFML. Vilket bland annat ledde till att de i princip låg närmare Kinas syn på världen än de låg vietnamesernas. Det framgår ju även i boken, till exempel på sidan 298.

Den retroaktiva men nästan totala lojaliteten med den dåvarande officiella DFFG-linjen leder författaren till exempelvis en något karikatyrartad, och bitvis direkt felaktig, beskrivning att utrensningen av "trotskister" 1970-71 (s. 167), till ett försvar av de Kina-inspirerade "studierna av världsläget" 1974, som ledde till en direkt konflikt med vietnameserna (s. 186) och slutligen till ett försvar av den slutliga upplösningen av organisationen 1979 (s. 198) .

DFFG bytte 1977 namn till Vietnam- och Laosförbundet, efter att de som ville bedriva solidaritet med /Pol Pots/ Kambodja (Kampuchea) avskilt sig i en egen organisation. Men när Vietnam slutligen hamnande i konflikt med Kambodja visade det sig att även ledningen för Vietnam- och Laosförbundet kom att solidarisera sig med Kinas officiella linje (stöd till Kambodja!) - och inte med Vietnam.

När Vietnam så slutligen tvingades ingripa miltärt mot Pol Pot-klicken, och befriade Kambodja från en av de värsta terror-regimer historien känt tog Vetnam- och Laosförbundet ställning MOT Vietnam och beslöt att lägga ner organisationen!

Det stöds av Kilander som menar att detta var ett ställningstagande för vad han kallar Kambodjas "nationella självbestämmande" och att det räddade Vietnam- och Laosförbundet från att bli en "femtekolonn"...

I själva verket visade ju Vietnam med sitt ingripande i Kambodja att det, efter ett förödande krig med USA, även hade kapaciteten att rädda sitt grannland från en ofattbart brutal folkmordsregim!

DFFG:s uppknytning till KFML/SKP ledde alltså i slutändan till att man till och med övergav den solidaritet med Vietnam som var organisationens grund.

Men trots denna principiella kritik vill jag gärna rekommendera Kilanders bok. Den har svagheter, i synnerhet i beskrivningen av de senare åren. Men den är ett måste för att förstå en rörelse som spelade en avgörande roll för en hel generation politiska aktivister. Och som dessutom på ett avgörande sätt kom att påverka medvetande och debattklimat i hela samhället.
--------------------------------------------
*Nej, Åsa Hallström var inte medlem i Kungsholmens FNL-grupp. Men hon hade skickats dit för att försöka besvara kritiska frågor om relationen mellan KFML och DFFG som hade uppstått i gruppen.

Inga kommentarer: