torsdag 30 augusti 2012

Annie Besant om Krishnamurti

Jag har tidigare berättat historien om Krishnamurti. Om den unge indiern som togs om hand av teosofernas Adyarsamfund  och presenterades som den nye Messias som skulle frälsa världen.

Så hoppade han alltså av. 1929 förklarade han inför ett möte med tusentals människor att han inte var en världsfrälsare och att människor borde börja tänka själva. Ungefär. Samtidigt upplöste han den organisation som bildats för att sprida kulten av honom.

Det kan vara intressant att se hur de ledande teosoferna reagerade. Jag har haft intrycket att en del efter hand verkade mena att det faktum att han tog avstånd från kulten av honom själv på sätt och vis visade att den, på något sätt, var riktig i alla fall. Det finns en poäng i detta, även om jag sannerligen inte ens en sekund tror att Krishnamurti var en reinkarnation av Jesus, eller ens något som avlägset liknar detta.

Men något hade han i alla fall. Att åka på massmöte efter massmöte och presenteras som världens frälsare och så plötsligt en dag säga "det är jag inte alls - tänk själv istället" visade att han hade en integritet som inte alla skulle ha i det läget.

En av de som framförallt engagerade sig i att backa upp kulten av Krishnamurti var Annie Besant. Det kan vara intressant att ta del av hur hon reagerade inför dennes avhopp.

I en historik från 1987, 100 Years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America (s. 95) citerar Joy Mills ett uttalande av Besant från 1929.

Så här sade Annie Besant:

"During the last year He whom many of us regard as the vehicle of the World Teacher, has been working in the outer world, carrying far and wide His Message of Freedom to all who are in bondage of any kind. He has dissolved His Order of the Star, since He looked on it as an attempt to organize spirituality, which cannot be organized... Personally I acknowledge Him as the vehicle of the World Teacher in our world, but I cannot, of course, in any way bind the Society, which has no creed, leaving absolute Freedom to every member."

På sätt och vis är det sympatiskt, om än på ett lite absurt sätt. Det finns de som menar att Besant vid det laget var senil, men uttalandet tyder inte på senilitet, utan på en förmåga att balansera i ett milt sagt mycket prekärt läge.

Det är också intressant att, i likhet med Tidlösa, denna bloggs mest frekventa kommentator, notera att TS Adyar sedan dess har utvecklats till en ganska så odogmatisk "nyandlig" organisation. Detta i motsats till andra grupper som kallat sig teosofiska. Det är nog till en del Krishnamurtis förtjänst. Hans avhopp räddade nog TS Adyar från ett ganska så sorgligt öde...

Och vad gäller Besant, är det svårt att inte få sympatier för henne. Hon hade verkligen trott på Krishnamurti som världsfrälsare, och hon fortsatte att göra det efter hans avhopp. Och tolkade avhoppet på ett sätt som stärkte, och inte raserade, denna innerliga tro...

8 kommentarer:

Tidlösa sa...

Jo, fast jag antar att TS Adyar måste ha varit flexibla redan innan, för hade de inte varit det, hade de inte kunnat reagera som de gjorde på Krishnamurtis avhopp. Hade Adyar varit en ”riktig” manipulativ sekt, hade de antingen hjärntvättat Krishnamurti så att han aldrig hoppat av, eller inlett en gigantisk förtalskampanj mot honom, eller något sådant.

Jag har förresten tillgång till en Adyar-relaterad publikation från denna tid, The American Co-Mason, utgiven av American Federation of Human Rights. ”Samfrimurarna” var egentligen en front för Adyar, och Annie Besant var faktiskt deras internationella ledare. Lustigt nog hade hon titeln ”Broder” Besant, men det framgår av tidskriften att det måste vara Annie Besant, för det står uttryckligen att ”broder Besant” är en ”hon”.

Hur reagerade då American Co-Mason på Krishnamurtis avhopp? Jodå, de reagerade faktiskt, närmare bestämt i det nummer som är daterat July-August 1929, i en artikel som heter ”Organization”. Artikeln är osignerad, men jag gissar att den skrevs av redaktören Louis Goaziou. Han är oerhört sur på Krishnamurti, men av lite oväntade orsaker. Tydligen hade K´s anhängare i USA förkastat alla former av organisation. Goaziou förklarar att deta ju är dumheter, det finns bra organisationer som bör stödjas och dåliga som bör förkastas, men all organisation är inte dålig. Han ironiserar över att Krishnamurti åker fartyg till Europa eller Indien, viket ju kräver ”organisation”. Dessutom äter Krishnamurti mat, vilket också kräver ”organisation” (någon måste odla den!). Sedan berättar artikelförfattaren att han på 1890-talet var kolgruvearbetare och då tillhörde gruvarbetarfacket. Tydligen hade han träffat Elisé Recluse, en då känd fransk anarkist (och vän med Kropotkin) som besökte USA. Recluse förstod inte hur någon kunde tillhöra en auktoritär organisation som ett fackförbund (!), varvid Goaziou förklarade att det är precis tvärtom: gruvarbetarförbundet *ökar* arbetarnas frihet, medan dem som stannar kvar utanför facket är mindre fria. Och så vidare. Det här är givetvis sant, och det är givetvis också intressant att redaktören för en Adyar-relaterad tidskrift verkar ha något slags politisk vänsterbakgrund. Men observera att han helt missar själva poängen med Krishnamurtis avhopp! Sedan är det i princip locket på. När Besant besökte Chicago samma höst och höll ett tal på en sammandragning av co-masons, sade hon just ingenting alls om Krishnamurti…

Jag återkommer.

Tidlösa sa...

Det slog mig häromdagen att Besants till synes absurda tro på Krishnamurti (som jag för enkelhets skull kommer att kalla K framöver – och nej, jag är inte anhängare av honom, ha ha) faktiskt kan ha en slags ”rationell” kärna.

Tydligen händer det ibland att en guru skickar iväg sina lärjungar med motiveringen att de är alltför beroende av gurun. Det är helt enkelt ett slags chockterapi för att tvinga dem att tänka själva. K sägs ha använt den metoden mot David Bohm, och jag tittade just i en bok av en viss Susan Shumsky som råkade ut för samma behandling av Maharishi (hon tillhörde hans personliga stab). Det här kan givetvis tolkas precis hur som helst: enligt uppgift hade både K och Bohm personliga problem och bröt med varandra av den orsaken, och TM bnrukar ju betraktas som en manipulativ sekt, så man undrar ju vad Maharishi egentligen ville komma med den där manövern…

Det slog mig dock att K´s agerande gentemot teosoferna faktiskt liknar det här beteendet. Han bröt med dem som ett sätt att tvinga dem att tänka själva. Observera: han slutade inte att vara guru (ett slags anti-guru guru), utan brytningen gällde bara Adyar. Om det finns en hinduisk eller buddhistisk tradition där man tvingar lärjungarna att tänka själva, kan Besant ha tolkat K´s agerande i ljuset av denna, och på så sätt bibehållit sin tro på att han ändå var världsfrälsare.

En annan intressant fråga är hur K själv såg på saken. Du har ju läst en bok där K tydligen säger att han kanske trots allt ändå är bodhisattva… Tänk om han i bakhuvudet faktiskt hade tanken att ”så här kan en guru faktiskt också göra” när han bröt med Adyar?

En rätt intressant tankegång…

Tidlösa sa...

Jaha, Kire jag läser på Marxist Revival att TANIT är neo-utopiska socialister, likvidationister och reformister. Vilken av kategorierna tillhör du? Skojar…

Erik Rodenborg sa...

Jag tar det sista först. Jag är inte medlem i TANIT. Vad gäller de jag känner som är det anser jag definitivt inte att de är likvidationister eller reformister.

Om de är "neo-utopiska socialister" eller inte är däremot en fråga som kanske kan diskuteras.

;-)

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa 17.57

Nej, jag ser inte TS Adyar som en manipulativ eller odemokratisk sekt. Vare sig då eller nu, men de hade en del konstiga drag i slutet av Krishnamurti-fasen.

TS var inte heller en sådan under Blavatskys tid. Under hela dess historia som internationell strömning har TS Adyar haft öppna motsättningar, demokratiska diskussioner, kandidater som stått mot varandra i ordförandeval etc. etc.

Jag var medlem i FRI i över tio år och jag hörde aldrig talas om någon bitter avhoppare från TS Adyar. Däremot faktiskt från antroposoferna...

Tidlösa sa...

Det kanske beror på att antroposoferna är mer "totala" i sin världsuppfattning? Steiner hade ju åsiker om det mesta, så om man stenhårt tillämpar hans läror kanske det blir som en sekt, även om intentionerna är annorlunda?

Den tidigare nämnde Geoffrey Ahern, som studerat antroposoferna i flera årtionden, träffade bara *en* devot antroposof (en enda!) som inte höll med Steiner på en väldigt central punkt (han säger inte vilken).

Intressant nog tillhörde den här personen The Camphill Movement, som är den mest "kollektivistiska" delen av den antroposofiska rörelsen - han var alltså mer inne i rörelsen än t.o.m. genomsnittet inom School of Spiritual Science.

På något paradoxalt sätt gjorde detta att han kunde säga emot Steiner utan att förlora sin auktoritet. Alla andra medlemmar av "skolan" verkar ha varit stenhårda Steiner-lojalister.

Känner du förresten till Valentin Tomberg? Det var en avhoppare från antroposofin som försökte skapa en slags syntes mellan katolicism och "vanlig" esoterism. Han tillhörde katolska kyrkan. Tomberg gisslas i några av Sergei Prokofieffs böcker. Prokofieff är alltså en av ledarna i Dornach. Han hävdar bestämt att Tomberg blivit lurad av en ond andemakt, befann sig under ockult fångenskap, och så vidare, och så vidare.

Kontrasten med hur TS Adyar uppfattar Krishnamurti är ju onekligen slående...

Erik Rodenborg sa...

Ja, jag vill inte överdriva. FRI fick inte en ström av avhoppare från antroposoferna. Rörelsen kan inte på något sätt jämföras med scientologi eller Moonies. Men det kom några få.

Och om man tänker lite på vad du skrev ovan är det kanske inte så konstigt:
"Han hävdar bestämt att Tomberg blivit lurad av en ond andemakt, befann sig under ockult fångenskap, och så vidare, och så vidare. "

Låter mardrömslikt.

Tidlösa sa...

Jo, det är nog sant. Jag anser inte heller att antroposoferna är en manipulativ sekt, alltså en grupp som väldigt systematiskt och medvetet exploaterar och utsuger sina medlemmar (och intet ont anande medmänniskor).

Däremot verkar deras världsbild vara oerhört klaustrofobisk, åtminstone om man tar den på strängaste allvar. En sådan grupp passar inte alla männsikor. Jag hade antagligen ballat ur rejält om jag uppfostrats som antroposof, eller fått för mig att de mer extrema delarna av deras världsbild vore sanna...