tisdag 28 augusti 2012

Dolda agendor i Quickdebatten

Jag har ingen som helst välgrundad åsikt om Thomas Quick begått alla, eller inga, eller några, av de mord han dömts för. Jag vet för lite, och jag har ingen avsikt att mer djupgående sätta mig in i saken.

Men en sak vet jag. Och det är att kampanjen för att fria honom startades mycket tidigt av personer som systematiskt arbetade för att ifrågasätta trovärdigheten hos människor som utsatta för övergrepp.

Idag sägs det ibland att det för ett antal år sedan inte fanns någon som vågade ifrågasätta domarna mot Thomas Quick. Det är inte sant. De har i stort sett alltid ifrågasatts.

En av de som tagit åt sig äran av att vara den "förste" som ifrågasatte anklagelserna mot Quick är den märklige debattören Max Scharnberg. Om det är sant (vilket det nog ändå inte är) är det ju i så fall betecknande. Scharnberg är ju bland annat känd för att flitigt ha medarbetat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", vars redaktör i pedofiltidningen Paidika hävdade att pedofilerna djärvt borde hävda att de utför "Guds vilja". I övrigt kan bland annat nämnas att denne Scharnberg 1995 hävdade att 80 procent av alla incestdömda är oskyldiga, och att det beror på att psykoterapeuterna bakom kulisserna manipulerar det svenska rättsväsendet. Detta därför att de ville få nöjet av att bedriva tvångsterapi med oskyldigt dömda.

Om Scharnberg var tidigt ute att ifrågasätta domarna mot Quick var nog Pelle Svensson nästan lika tidig. Han är en man som bland annat (i förordet till Britta Sylvans bok "Jordbävningen" 1991) hyllat den dömde sexualförbrytaren Hans Scheikes sexsekt och sagt att om det fanns fler män som Hans Scheike skulle vi ha färre självmord och färre skilsmässor och kvinnorna skulle bli lyckligare. Han har också i detta förord beskrivit gruppen kring Scheike i termer som "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar."

Även Guillou var tidigt ute. I "Häxomas försvarare", som drev linjen att anklagelser om sexualbrott mot barn var "vår tids häxprocesser" lade han bland annat ut texten om hur oskyldig Quick var. Men bör notera att Guillous enda psykiatriska auktoritet i den boken, var en viss Richard Gardner, som medverkat i Underwagers ovan nämnda övergreppsförnekande tidskrift och som lagt ut texten om att många barn som sägs ha blivit utsatta för övergrepp i själva verket själva hade förfört förövarna.

Leif GW Persson är också tidigt ute med att hävda att Quick var oskyldig, Det är samme man som exempelvis ägnat stor tid åt att, mot bättre vetande, förneka att det figurerade andra statsråd och riksdagsmän än Lennart Geijer i bordellhärvan 1976, och som 2001 kom med uppenbara lögner i Uppdrag Granskning om vad rättsmedicinare påstås ha sagt om hur snabbt narkotika bryts ner i blodet -  detta för att försvara läkarna i da Costa-fallet.

Det var några exempel. Annars har vi hela gänget tidigt samlat i Quickförsvaret, alltifrån Kerstin Koorti till Rigmor Robért..

Och så kom då, till slut, Hannes Råstam.

Detta efter att han tidigare gjort några välgjorda men djupt ohederliga program om "incestdömde Ulf" som, till sist, ledde till att två män som anklagats för övergrepp på den enes dotter friades. Jag tänker inte heller här uttala mig om skuldfrågan, endast konstatera att programmen var djupt ohederliga.

Exempelvis förklarades i dessa att dotterns terapeut skulle ha fått underkänt i psykoterapiutbildningen. Faktum var att han hade gått igenom de flesta kurserna och var på väg att ta de sista poängen. Än värre var hur ett uttalande av terapeuten om dottern gång på gång spelades upp i programmen för att få honom att verka cynisk och rå. I själva verket beskrev han där hur förövarna enligt dotterns berättelse hade sett på henne som "den lilla horan" - och behandlat henne därefter. Men det klipptes så att TV-tittarna skulle tro att det var terapeutens värderingar…

Att det fanns rättsmedicinska intyg om skador på flickan som underlag för de fällande domarna i tingsrätt och hovrätt nämndes inte en enda gång i programmen. Inte ens för att argumentera emot dem. Tittarna fick aldrig reda på att något sådant fanns.

Det är bara några exempel. Programmen vimlade av fel, ohederliga vinklingar och diverse bondfångarknep.

Senare har Råstam vid flera tillfällen öppet drivit linjen att bortträngda minnen är en myt, och implicerat att återkallade minnen konsekvent bör ses som falska. Det är i det sammanhanget man får se att hans två sista stora satsningar var Bo Larsson- och Quick-fallen.  Det var så att säga ingen tillfällighet.

Objektivt sett tjänar en kampanj för att diskreditera återkallade minnen av övergrepp syftet att öka många utsattas isolering och förtvivlan och stärka många förövares möjligheter att både komma undan och fortsätta att begå övergrepp. Detta gäller även om Quick skulle vara helt oskyldig till de mord han erkänt.

Eller i synnerhet då. För om Quick verkligen nu har fejkat återkallade minnen och medvetet ljugit om att han är skyldig är det ju en skänk från ovan (eller kanske från nedan?) för de som vill diskreditera de som har återkallade minnen av riktiga övergrepp.

Förövarförsvararna utnyttjar tillfället. Och manipulerar medvetet den aningslösa publiken, som ska fås att tro att bortträngda minnen är en bluff i stil med Loch Ness-odjuret eller snömannen...

8 kommentarer:

Martin sa...

Så vitt jag vet är det klarlagt att Quick försökte mörda en man i Uppsala enda anledningen att han överlevde var att han lyckades kontakta vården. Denna "detalj" utlämnas av de som vill framställa Quick som en harmlös farbror.

Erik Rodenborg sa...

De händelse du syftar på beskrivs i denna artikel.
http://www.expressen.se/nyheter/lennart-70-ar-quicks-okanda-offer/

Shed Light sa...

De tre inläggen på dina olika bloggar( med Lannes artikel) om Quickfallet, Råstam och om vad som döljer sig bakom är både viktiga och ger djupare förståelse för vårt samhälle.
Jag har tidigare funderat på om varför inte media skriver mer om övergrepp på barn och de krafter som vill förneka detta, och som verkar på olika sätt förminska inte bara barns utan även kvinnors rätt. Varför tiger de? Mer och mer har jag kommit förstå att detta är inget nytt fenomen. När man läser om Prostitution på 1800-talet (Yvonne Svanström) som också är kopplades till kvinnors och barns rätt , ser man hur media då agerade konservativt. Till och med de media som var s k progressiva. Det är i princip samma argument idag.
Så inget har ändrats, media är först och främst konserverande, de vill bevara samhället intakt. Skulle man börja skriva om detta så drar man undan grundvalarna för själva samhällsbygget. Både den förtigna härvan på 70-talet, 80-talets prostitutionsrättegång (med incestinslag), 90-talet nedtystade stockholmsutredning och den totalt punkterade Lundberghärvan är ett samma. Inget har ändrats sedan 1800-talet och framåt. Ska man förändra något måste andra –vi- göra det, man måste komma underifrån. I M-P Boëthius bok Mediatan skriver hon samma sak fast ur en annan synvinkel, sina egna upplevelser inom mediavärlden.
När Sjöberg skriver om övergrepp så var det enkelt och begränsat, det var ”dom” andra, enskilda begångna övergrepp. Då lättade media på det dåliga samvetet och fullständigt exploderade, sen blev det tyst. När barnporren skulle upp i HD så skrev man också om att det var de riktiga barnen man skulle man tänka på, men media skriver aldrig OM dem.
Hela komplexiteten i Quickfallet försvinner i stormen nu, Svensson, GW, och de andra, hyllas istället och får framträda som om inget hänt. Ingen kan ha missat Pelle Svenssons åsikter i Scheikefallet men man låtsas som inget. Men glömmer aldrig en Toblerone.
Det är media. Dom får man ingen hjälp utav.
Alltså måste vi andra lära oss mer och använda det, då är dina inlägg viktiga.

Erik Rodenborg sa...

Jag håller med. Ytterst torde motståndet bero på att det finns många förövare, och/eller personer som innerst inne identifierar sig med förövare, på alla nivåer i samhället.

Och att de alltså är så pass många även (eller i synnerhet!) i samhällets övre skikt så att de kan påverka både praxis och mediebevakning.

Det låter paranoiskt, javisst, men jag tror faktiskt att det är så.

Max Scharnberg sa...

Nej, jag var inte den första som betvivlade Quicks skuld. Jag lärde mig om fallets karaktär från Pelle Svenssons utmärkte bok.
Däremot har jag hävdat att jag var den första som betvivlade "obducentens och allmänläkarens" skuld. Och det är fel. Jan Guillou gjorde det länge förrän jag. När kammarrättens senaste dom kom var jag maximalt okunnig om fallet. Det var först när jag kom i kontakt med Hanna Olssons surrealistiska bok som jag förstod vilken sorts fall det var. Sanningsenligt är jag däremot den första som har beskrivit Catrine da Costa fallet i en akademisk forskningsrapport.

Erik Rodenborg sa...

Oj, då, har du hittat hit. Jag har noterat din info i frågan...

När du ändå är här kan du väl svara på en fråga som jag flera gånger frågat dig om, men som jag aldrig fått något svar på. I din bok om Södertäljefallet hävdar du att Birgitta Allmo (och de andra familjemedlemmarna) var medlem i en religiös sekt som starkt trodde på djävulens direkta närvaro på jorden.

Eftersom det närmaste någon sekt Birgitta Allmo någonsin varit med i är en lokal kyrkokör, som tillhör Svenska Kyrkan, har jag alltid undrat vad du menar. Du har ju som sagt konsekvent vägrat att svara.

Men när du nu hittat hit kanske du kan förtydliga dig?

Erik Rodenborg sa...

PS.

Jag noterar förstås också att du har valt att inte kommentera något annat jag skriver om dig här. Det skulle annars vara av ett visst intresse om du ex.vis utvecklade hur och genom vilka mekanismer psykoterapeuterna bakom kulisserna manipulerar det svenska rättsväsendet.

Monica Antonsson sa...

Jag instämmer med dig Erik.
Det vore mycket intressant om eländet MS äntligen kunde avslöja sig själv.