söndag 5 augusti 2012

Sven Stolpe och nazismen

/Det här är väl en av de mer udda saker jag någonsin skrivit. Jag skrev den som ett inlägg till tidningen Arbetaren hösten 1996. Sven Stolpe hade just dött, och Arbetaren hade publicerat en notis som verkade mena att han var nazist under kriget. Det råkade jag veta att han aldrig varit, och jag tyckte att rätt ska vara rätt.

Politiskt var ju Stolpe mot slutet av sitt liv en konservativ katolik, som gradvis verkade bli mer och mer reaktionär. Men det var aldrig helt entydigt, och han hade faktiskt en del försonande drag!

Annars har jag haft ett visst intresse för Sven Stolpe sedan tonåren, pga de moraldebatter han till och från hade med Pehr Henrik Törngren... Och ju mer kritisk jag blev mot Törngrens morallära ju mer välvillig blev jag mot Stolpe - låt vara väldigt motvilligt, men ändå....

Jag skickade alltså  in denna artikel till Arbetaren, som verkade bli väldigt besvärade av den. De vägrade att säga om den skulle tas in, och de lät som om jag vore något katten släpat in varje gång jag ringde.

Den kom aldrig in. /
----------------------------------------
Det är en svårutrotad ovana hos stora delar av vänstern att anklaga politiska motståndare för att vara nazister. I Arbetaren nr 37 bidrar ni till denna tradition genom att i en osignerad notis med hjälp av några andrahandscitat hämtade från Boris Beltzikoffs bok "Farlig kristendom" postumt anklaga Sen Stolpe för att ha varit Hitlerbeundrare. Nu är Beltzikoff en Stolpehatare av stora mått,  och hans referat av Stolpes åsikter är grovt felaktiga, vilket var och en som jämför Beltzikoffs beskrivning med de få Stolpeböcker han refererar till snabbt inser.

Så till exempel har den beskrivning han ger av Stolpes syn på nazismen i memoarboken "Stormens år" ingenting att göra med vad som verkligen står i boken ifråga. "Stormens år" innehåller tveklöst värderingar som som är motbjudande för varje socialist - men ingenting som ens avlägset liknar nazism, historierevisionism eller Hitlerbeundran. I de fall Beltzikoff direktciterar från Stolpe är citaten till stor del omöjliga att kontrollera, eftersom han aldrig anger sidhänvisningar och ofta inte ens nämner vilken bok han hämtat citaten ifrån (och möjligen också för att en del citat inte existerar!). I de fall citaten går att kontrollera är de hämtade från sammanhang där de får  en helt annan innebörd är den Beltzokoff hävdar.

Att angripa en nyligen avliden författare för att ha varit Hitlerbeundrare med hjälp av okontrollerade andrahandscitat från en så tvivelaktig källa som Beltzikoff är ganska märkligt. I synnerhet om författaren bevisligen under årtionden har haft åsikter rakt motsatta de Beltzikoff påstår. I själva verket var Stolpes inställning till nazismen ovanligt konsekvent för att komma från en icke-socialistisk författare. Redan 1930 angrep han för första gången nazismen i sin roman "I dödens väntrum". I sin essaysamling "Livsdyrkare" 1931 angriper Stolpe nazismen för att vara det värsta uttrycket för den "primitivism" som han ville bekämpa.

I "Den kristna falangen" 1934 fördjupas kritiken och han inleder för övrigt ett av kapitlen i den boken med meningen "Med den tyska chauvinismens och ariska rasförblindelsens nyfödelse 1933 har världskulturen ställts inför nya och fruktansvärda problem". (s. 145). När han som Författarförbundets representant inbjöds till en kulturkonferens i Tyskland 1936 var hans agerande så regimfientligt att han blev förklarad persona non grata i Tyskland fram till 1945. (En redogörelse för denna resa finns i en artikel av Stolpe i Bonniers Litterära Magasin nov. 1936.)

När kriget kom och en stor del av kultureliten började anpassa sig till perspektivet av en tysk "nyordning" av Europa tillhörde Stolpe inte anpasslingarna. I sin bok "I smältdegeln" 1941 angrep han tvärtom  under samlingsrubriken "Den antihumana fronten" de som i likhet med Fredrik Böök, Karl Olivercrona, Birgit Lange och andra, förespråkade en svensk underkastelse under det stortyska Europa. (För en nyanserad diskussion om Stolpes inställning till nazismen, se Birger Christoffersons "Sven Stolpe och den litterära debatten" från 1956, . 150-162).

Stolpe har förvisso alltid varit moral- och kulturkonservativ, men nazist var han alltså aldrig. Och det är egentligen först i mitten av 60-talet, som han i likhet med Ture Nerman, Ebbe Linde, och Åke Thulstrup, i en skrämd reaktion på vänstervågen, lämnade det politiska mittfältet och började inta positioner som sammanföll med delar av den ("borgerligt demokratiska") yttersta högern. Hans uttalanden om Vietnamkriget, inspirerade av USA-vänliga grupper som "Demokratisk Allians" och "Kommitén för ett fritt /läs vitt!/ Asien" var vederbörligt fasansfulla... Att han trots detta inte oproblematiskt kunde ses som en del av yttersta högern visas till exempel av hans upprepade hyllningar till det ("okorrumperade") italienska kommunistpartiet.

Men varför ägna tid och utrymme åt att försvara Sven Stolpe? Dels naturligtvis för att en "politisk korrekthet" som innefattar förvrängningar av politiska motståndares åsikter inte gynnar en seriös vänster. Men dels också för att Stolpe som författare och litteraturkritiker inte på ett enkelt sätt kan avfärdas som rätt och slätt "reaktionär".

Han inledde sin bana som litteraturkritiker 1929 med ett hårt angrepp mot den finborgerliga "esteticismen". Istället för en esteticerande litteratur och litteraturkritik ville han ha en där kärnan låg i det budskap som förmedlades. Denna utgångspunkt behöll han resten av sitt liv - även om "budskapet" snart blev mer religiöst och moraliskt än politiskt. Stolpe skapade sitt eget moraliska universum utifrån vilket han bedömde litteraturren, sin egen och andras.

Detta kunde leda till "skandaler" som hans Strindbergbiografi, som bemöttes av många kritiker med en generad tystnad. Visserligen tyckte nog även många av dem att Strindberg var en kvinnofientlig fähund, men att ta det som utgångspunkt för analysen i en litterär biografi var naturligt nog ett inte helt rumsrent tilltag...

Stolpes moraliska universum innehöll också helt förfärliga ting. Men det konsekventa sätt han i över 60 år försökte försvara denna världsbild hedrar honom. I det, om inte annat, kan man hoppas att han får efterföljare.

Erik Rodenborg

11 kommentarer:

Tidlösa sa...

He he. Du får ursäkta att jag skrattar lite, men det här var ju nästan lite dråpligt.

Mitt alter ego på ett visst amerikanskt forum (du vet vilket) brukar bli anklagad för att vara "kristen fundamentalist" på milt uttryckt väldigt lösa grunder, men hade jag skrivit *det här* hade det blivit motorsågsmassaker...

Sedan är det ju lustigt att Arbetaren, som "tack vare" Ulf låg väldigt långt till "höger" på 1990-talet, refuserar en artikel som väl också skulle kunna kallas "höger". Redan på 1980-talet brukade Arbetaren provocera resten av vänstern genom att inta "höger"ståndpunkter, som när Jonas Fogelqvist hävdade att man inte borde försvara de tre vänstertidningar som stod åtalade för att ha förtalat poliser i samband med Palme-utredningen, etc. etc.

Att försvara Sven Stolpe var alltså lite i överkant även för CIA:s pressorgan inom svensk pissliberal skitvänster (säger Tidlösa med ett illvilligt skratt).

Men bortsett från det...Jag kan inte så mycket om Stolpe. Var det han som "försvarade" Hubbard och scientologerna på 1970-talet? Eller var det någon annan?

Tidlösa sa...

Ett klargörande. Jag anser att Arbetaren faktiskt låg till höger jämfört med stora delar av vänstern - men eftersom ordet "höger" kan betyda olika saker i olika sammanhang, sätter jag det inom citationstecken.

Erik Rodenborg sa...

Ja, att de refuserade den är inte så konstigt.

Dels var ju deras egna sakfel lite pinsamma, men dels var ju Sven Stolpe inte "deras typ" av höger. Alltså de flirtade gärna med "liberala" högeråsikter, men auktoritär katolsk höger har ju alltid även de mest högervridna syndikalister haft en närmast fobisk inställning till!

Lägg märke till att Internationalens ledarstick när Stolpe dog var riktigt välvilligt till Stolpe, men däremot aningen ironiskt mot Anders Ehnmark, som några dagar tidigare hade skrivit en dödsruna.

Annars kan väl jag ställas till svars för en del positiva formuleringar om Carl Raschke, en både kulturellt och politiskt konservativ USA-professor, som jag flera gånger berömt för att ha skrivit intressanta och delvis vettiga saker om satanism.

Erik Rodenborg sa...

PS.

Nej, jag kan inte tänka mig att Stolpe försvarade scientologerna.... det skulle förvåna mig väldigt mycket...

Erik Rodenborg sa...

Förresten tycker jag inte att min artikel var "höger"... Att kritisera ovanan att kalla politiska motståndare för nazister är väl i högsta grad motiverat.

En sak till. När Stolpe dog intervjuades den gamle kommunistledaren Hilding Hagberg i radio. Det visade sig att de hade varit ganska nära vänner, och umgåtts flitigt...

Erik Rodenborg sa...

PS.

Någon tycks ha hittat hit med hjälp av sökorden "Pehr Henrik Törngren nazist".

Men, nej, Törngren var inte heller nazist, lika lite som Sven Stolpe.

dankorn sa...

Bra skrivet Erik!
På 1940-talet hade Sven Stolpe en övernattningslägenhet på Furusundsgatan i Stockholm. Där bodde också Sven Edvard Stolpe (1898-1983), som ofta skrev inlägg i tidningarna undertecknade "Sven Stolpe, medlem av Sveriges nationalsocialistiska parti". Det var en orsak till ryktet om namnen Sven Stolpe. En annan orsak var att hans svärmor var aktiv och uttalad nazist.

Erik Rodenborg sa...

Dan Korn

Tack för den kommentaren.

Det första kände jag till, men inte det andra. Sedan är det nog så att för en hel del som anklagat Stolpe för att ha varit nazist låg grunden ytterst i att hans typ av konservativt kristna (och från och med mitten av 40-talet katolska) världsbild var ett så rött (eller svart) skynke att de gärna tog till nazistanklagelser. Det behövdes inga missförstånd eller sammanblandningar för det.

Och, ja, du påminde mig. Jag har definitivt dåligt samvete för att jag ännu inte har kommenterat din bok om Kejneaffären...

Anonym sa...

Tack Erik, vilket fantastiskt Livsverk du utför. Skall läsa mera vid tid. Vill just nu bara tillägga något om Sven Stolpe, frånsett att han var en synnerligen modig och rolig debattör, filosof och författare. Om han var intresserad av Scientologerna vet jag inte, men att han var nyfiken på MRA Moralisk upprustning ett tag, vet jag. Men han gick vidare som han ju ofta gjorde...
Gunnel

Erik Rodenborg sa...

Gunnel

Tack för det. Nej, Stolpe var aldrig ett skvatt intresserad av scientologerna., så vitt jag fattar blandade Tidlösa här ihop honom med Svante Nycander.

MRA-perioden varade ganska länge, mer ön tio år. Den avslutades helt när Stolpe konverterade till katolicismen.

MRA stod ju för en oerhört ytlig, amerikaniserad (och vulgärt anti-kommunistisk) version av "kristendom" och det är underligt att den kunde påverka så många kulturpersoner i Sverige på 30-talet. Speciellt underligt vad gäller Stolpe, som ju inte alls var ytlig.

Men 1947 hade han slutligen brutit kontakterna med MRA, och avfärdade dem senare just som - ytliga.

Erik Rodenborg sa...

PS. till Gunnel

Skicka gärna ett mail till mig på erik0570@gmail.com eller ring 073-154 06 40. Den adress jag fick av dig fungerar inte.