måndag 6 augusti 2012

Thomas Quick och bortträngda minnen

/Med anledning av debatten om Hannes Råstams nyutkomna bok om Thomas Quick lägger jag ut en artikel jag först skrev den 22/12 2008. Dess budskap är lika angeläget nu som då. Oavsett vad som är sant eller inte sant i Quick-fallet är det viktigt att det inte utnyttjas till en kampanj mot existensen av bortträngda och återkallade minnen. /

Har sett andra delen av Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick. De konkreta detaljerna kommer säkert att stötas och blötas i åratal framöver, men här ska jag kort ta upp en annan sak.

Programmet utvecklas efter hand till ett generellt angrepp på alla teorier att minnen kan trängas bort. Man intervjuar Richard J. McNally, som påstås redovisa "vetenskapens" nuvarande syn på dessa frågor. I svepande formuleringar avfärdar han att trauman kan trängas bort, och tar också avstånd från att multipel personlighet kan ha något att göra med traumatiska barndomsupplevelser.

Vad som inte framkommer i programmet är att McNally står på den ena ytterkanten i en het debatt, som pågått i årtionden. Hans bok om saken används gång på gång av mer eller mindre välorganiserade grupper av förnekare för att diskreditera alla som minns övergrepp i barndomen, men som inte kan berätta allt genast. En alternativ syn, som stämmer mycket bättre med överlevarnas egna erfarenheter, kan man bland annat ta del av hos psykologiprofessor Jennifer Freyd, vars bok "Betrayal trauma" jag tidigare diskuterat i min artikel "Trauma, förräderi och bortträngning".

Uppläggningen av programmet är inte överraskande, för de som känner till Råstams tidigare insatser på området.

För diskussionen om Quick är skyldig eller inte är en generell diskussion om återkallade minnen inte på minsta sätt nödvändig. Att Hannes Råstam gör det till centrum i programmet visar på hans egen inte alltför dolda agenda.

Jag vill också återigen påpeka något mycket väsentligt. Oavsett vad som är sant eller inte sant i fallet Quick har han inte haft några "falska minnen" av några traumatiska upplevelser. Antingen hade han helt eller delvis sanna minnen av övergrepp i barndomen och egna brott, som han nu väljer att ta avstånd från, av orsaker som är i högsta grad psykologiskt förklarliga. Eller också har han, som han själv säger i programmet, ljugit för att vara terapeuterna etc. till lags.

Quick har alltså aldrig påstått att någon ”inplanterat” ”falska minnen” i honom, men nu används hans eget tillbakatagande av allt han sagt, inklusive minnen av övergrepp i hans egen barndom, av en målmedveten liten grupp av opinionsbildare för att diskreditera överlevare från övergrepp i barndomen.

Vad kan göras? Vi som vet att återkallade minnen inte är någon myt har ett ansvar att tålmodigt förklara beläggen för dess existens. Och inte låta kampanjer av personer med tvivelaktiga motiv lägga locket på samhällets kunskaper om trauman, övergrepp och bortträngning.

Starka krafter i samhället har intresse av att Quick-affären ska leda till en allmän backlash mot alla överlevare. Låt dem inte lyckas.

1 kommentar:

Shed Light sa...

Jag har förstått mer och mer av Råstams agenda.
Han har blivit märkvärdigt upprörd och arg om någon ifrågasatt honom, det har inte låtit förtroendeingivande. Nu höjs han nästan till skyarna och helgonförklaras nästan. Jag har alltid tycker att det borde framstå även för andra att han drevs av en sorts agenda, som UG ofta gjort. Quickfallet används nu av tvivelaktigtiga intressen på nätet.
Det är obehagligt.

Kan du inte länka denna viktiga infon till artiklar pressen?