lördag 29 september 2012

När en angivare fick en tankeställare

De första åren i skolan var jag extremt lojal mot lärarna. Det varade i princip fram till våren 1967, då erfarenhetem av en sadistisk vikarie fick mig att tänka om i grunden.

Men innan dess kunde jag vara helt förskräcklig.

För någon dag sedan kom jag att tänka på en incident i Klastorpsskolan. Där gick jag från och med andra terminen i första klass till och med andra terminen i andra klass.

Vi hade Kally Holmström som lärare. Om henne har jag skrivit ganska så negativt, exempelvis här och här.

Men så idag mindes jag något som fick henne att stiga i min aktning.

Början av incidenten har jag alltid mints. Den är i sig väldigt pinsam. En flicka i klassen, som hette Kristina, hade skrivit något på svarta tavlan när Kally var borta. Minns inte vad, men Kally blev irriterad, och krävde att få veta vem som gjort det.

Ingen svarade med en gång. Men så räckte jag upp handen och sa "jo, det var Kristina som gjorde det".

Jag gjorde det inte av illvilja, i sig. Jag hade inget alls emot Kristina, men jag hade någon form av legalistisk världsbild. Lärarnas regler var viktiga, man måste följa dem, och hjälpa dom att upprätthålla ordningen.

Efter det hade jag inga minnen av vad som hände. Tills igår. Då satt jag och funderade på händelsen och plötsligt mindes jag vad som hände efteråt.

Detta hände. Kally Holmström vände sig till hela klassen och sade ungefär så här. Vänligt, men ganska så bestämt.

"Det hade varit jättebra om Kristina hade berättat att det var hon som gjorde det, men du, Erik, ska inte berätta sånt. Det är inte din sak."

Jag kände mig helt ställd. Jag hade varit beredd på att klasskamraterna skulle bli sura, men att lärarinnan skulle klandra mig hade jag inte väntat. Men det var en tankeställare.

Någonstans skämdes jag nog och det är kanske därför som jag trängde bort kommentaren tills igår.

Men idag  är jag faktiskt lite imponerad av Kally Holmströms taktfulla kommentar...
___________________________________________________________
TILLÄGG
Förresten vill jag som en liten delförklaring till min tendens till angiveri säga att i klassen jag gick innan (i Gubbängsskolan) blev jag regelbundet slagen på skolgården. Då var jag också "angivare" - jag klagade alltid hos lärarna och försökte få mobbarna fast. Det lyckades inte, och då gömde jag mig bland flickorna för att inte pojkarna skulle slå mig.

På något sätt tror jag att jag den första tiden i Klastorp fortfarande  hade bilden att det bästa var att lärarna visste allt, att man borde berätta allt för dom, för om man inte gjorde det skulle kaos och laglöshet triumfera. Så i den lätt bisarra världsbild jag hade var en sån sak som att skriva på svarta tavlan utan tillstånd något som i sig inte gjorde något, men som kunde vara första steget till att man började slå varandra...

1 kommentar:

Anonym sa...

Ditt inlägg fick mig att minnas min egen skolgång. Är något yngre än du men kommer ihåg andan som rådde: "det är fullt att skvallra", "man ska inte lägga sig i" etc...

Egentligen ganska skrämmande när man tänker efter. Den här inställningen måste ha tystat många barn som for illa, både hemma men också i skolan.

Idag är det tack och lov helt annorlunda, idag uppmanas och uppmuntras barn att berätta, dela med sig och inte hålla inne med sådant som får dem att må dåligt. Dessvärre har inte skolan eller samhället blivit så mycket bättre på att ta hand om barn som vågar berätta. Hoppet står till nästa generations vuxna, för det kan ju omöjligen bli sämre...

S