Det är ofta farligt att idealisera. Olof Palme förde förvisso en politik som var mycket bättre än den dagens socialdemokrati för. Vad han skulle ha fört för politik om han hade fått leva vet vi inte. Han kanske - eller kanske inte - skulle ha följt med socialdemokratin i dess högervridning. Vi kommer aldrig att få veta vilket.
Men Palme hade också andra sidor. Exempelvis var han en person som mörklade obehagliga sanningar som kunde hota illusionen om det "demokratiskt socialistiska" Sverige. Vi kan se det i IB-affären, där han ljög oss rakt i ansiktet och hånfullt raljerade över alla som kunde vara så dumma att de trodde att han skulle ha något att göra med en olaglig underrättelsetjänst.
Men vi kan ju också se det i bordellhärvan. I denna slöt ju alla riksdagens politiker upp och deltog i nedtystandet. Eller nästan alla. Jörn Svensson och Per Gahrton vägrade att ställa upp i denna suspekta enhetsfront.
Men - ingen annan ledande politiker var så energisk i förnekandet som Olof Palme. Han slängde ju dessutom ut sig mer eller mindre spirituella fraser som "slidder, sladder", "snus är snus och strunt är strunt" och ett antal andra formuleringar som nästan har blivit bevingade ord.
Men det grövsta han sa var nog nedanstående, med adressen till Peter Bratt och andra journalister, som försökte ta reda på sanningen om bordellhärvan.
I ett framträdande på Publicistklubben i Stockholm 1977 kallade han dessa undersökande journalister för "skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar" (Deanne Rauscher m.fl. 2012: 343).
Jag ryser faktiskt. Citatet får en inte att associera till en beskedlig och politiskt korrekt reformistisk arbetarrörelse. Utan till något helt annat.
Vad beror detta nu på? Palmes retorik var objektivt sett ett försvar för den politiska elitens rätt att utnyttja unga kvinnor (och småflickor!) sexuellt - utan att någon skulle lägga sig i.
Uppenbarligen fullgjorde han sin uppgift med glöd och engagemang. Ett mycket stort engagemang.
Detta faktum är relevant när man försöker bedöma sanningshalten i vad, bland annat, en då 14-årig tjej och Doris Hopps syster berättar om Palmes roll i denna affär. Palme framträder ju, i uttalanden som dessa, inte endast som en byråkrat som rutinmässigt ska försvara andra byråkrater.
Det hela ter sig betydligt mer personligt än så...
Referens. Deanne Rauscher m.fl. Bordellhärvan, Pocketförlaget 2012
4 kommentarer:
Att Palme kunde vara så politiskt hänsynslös att han direkt bedrog väljarkåren finns det andra exempel på.
IB-affären är ett.
Hans skickliga manövrerande inför kärnkraftsomröstningen med skapandet av linje 2 är ett annat. Han räknade med att det skulle bli svårt att vinna en majoritet för en fortsatt kärnkraftsutbyggnad tillsammans med moderaterna och storföretagen. Därför skapade han ett förment arbetarvänligt alternativ som i alla väsentliga avseenden utom namnet var lika med moderaternas.
Egentligen var han väl knappast mer hycklande och manövrerande än många andra politiker när han tog till sina tricks. Det bara framstår som så mycket mer stötande i hans fall eftersom han hade en högre moralisk profil.
Vad gäller anklagelserna om att han personligen skulle ha saker att skämmas för i den härva du tar upp har jag tyvärr inga sakliga bidrag till diskussionen att komma med.
Jag har också tänkt mycket på det.
Varför han denna extremt kraftfulla retorik?
Det påminner om det näthat man möter idag från högerextremisthåll framför allt mot kvinnor som skriver feministiska/antirasistiska krönikör.
Palmes verbala attacker visar på et rent känslomässigt engagemang som gick väldigt djupt.
Många är de som döljer sina sanna känslor och har en fasad med godhet.
Fast inte alla en del är goda på riktigt
/Lars
Palme framstod ofta som väldigt arrogant och mörkade, de facto, brottsliga gärningar begågna av maktmän inom politiken, men det går inte att förneka att han hade många goda sidor också, som tex att lyssna på kvinnorörelsen och förbättra kvinnors livsvillkor.
Skicka en kommentar