onsdag 27 februari 2013

Är "rituella övergrepp" en meningsfull term?

/Eftersom det på nätet här och var finns irriterande många texter som målar ut mig som en närmast bindgalen och paranoid förespråkare av idéer om "SRA" ("Satanic Ritual Abuse") och den stora satanistiska konspirationen lägger jag ut denna artikel, som redan finns under en annan titel på en annan av mina bloggar.

Jag skrev den 2004, som ett första försök att problematisera termen (och begreppet) "rituella övergrepp". Inte för att betvivla existensen av de övergrepp som brukar definieras så, utan för att hitta mer meningsfulla definitioner och begrepp. Jag använder fortfarande själv ibland uttrycket "rituella övergrepp", då det är det mest vedertagna, men egentligen tycker jag det bör undvikas, utom i mycket speciella fall./

-------------------------------------------------------
Jag har den senaste tiden gått igenom Aftonbladets artiklar om rituella övergrepp från 1992 och 1993 (och dessutom några tidiga från 1991) och måste säga att de väcker funderingar. Under ett halvårs tid fylldes Aftonbladet med fler artiklar, stort uppslagna och som på ett sympatiskt sätt tog ämnet på stort allvar. Personer som Dianne Core, en anonym engelsk psykoterapeut och (framförallt) Eva Lundgren intervjuades. Samtidigt kom de första artiklarna om Södertäljefallet, som efterhand kom att kopplas till begreppet "rituella övergrepp".

Höjdpunkten kom i mars 1993, då Aftonbladet publicerade ett stort antal artiklar. Sedan blev det ganska tyst - ett år senare dominerade istället artiklar om "falska anklagelser".

Varför segrade backlashen så pass snabbt? Hur kunde de personer som aktivt drev frågan tystas så pass effektivt? I allmänhetens ögon måste det ha framstått som att media under en kort tid blev lurad att bli en del av en masshysteri, och att det snart avslöjades att det hela var fantasier. Kritiker som påstod att det helt saknades teknisk eller annan bevisning, tog helt över debatten, och de som visste att den bilden var falsk förmådde inte göra något som helst effektivt motstånd. På så sätt skiljer sig Sverige från exempelvis Storbritannien och USA, där backlashen aldrig kom att dominera lika totalt. I Sverige blev det plötsligt helt tyst, efter att media under 1994 och några år framåt skapade bilden av en vansinnig masshysteri, där oskyldiga människor anklagades.

En förklaring var kanske att de aktiva i den svenska debatten inte var förberedda på hur hårt och intensivt motståndet skulle bli. I motsats till England och (framförallt) USA lyckades de inte samla sig och bemöta den massiva kritiken. Framförallt tilläts de falska påståendena om avsaknaden av bevisning att stå nästan helt oemotsagda. Allmänhetens bild blev att det på ena sidan fanns människor som automatiskt trodde på allt överlevarna sa, trots att det inte fanns några som helst bevis, och på den andra sidan sunda "skeptiker", som krävde bevis. Den bilden var aldrig sann, men det blev den bild som media gav.

Men det fanns också en annan dimension i debatten. Den som läser Aftonbladet under dessa år märker att rituella övergrepp och satanism under den tiden blev nästan synonyma begrepp. En läsare av AB ingavs faktiskt bilden av en jättelik satanistisk konspiration som innefattade allt från slutna grupper av välbärgade pedofila sadister till förvirrade ungdomar som välte gravstenar. På något sätt gav tidningens nyhetsbevakning bilden av att "satanisterna" från greve Grishnackh i Norge, till de hemliga sällskap som beskrevs av Eva Lundgren, var en del av samma världsomspännande rörelse. När dessutom Dianne Core intervjuades och hävdade att "obducenten" och "allmänläkaren" liksom Hans Scheikes sexsekt, troligen också ingick i det satanistiska nätverket måste många läsare ha blivit ganska så förvånade. Att se en av de största dagstidningarna presentera en bild av världen som mest av allt liknade den som normalt sett sprids av små grupper av kristna fundamentalister är en märklig upplevelse. Detta underlättade onekligen för backlashförfattarna - alla som tog "rituella övergrepp" på allvar kunde avfärdas som ovanligt vanvettiga konspirationsteoretiker.

Men den bilden stämde faktiskt aldrig. Eva Lundgren var aldrig någon Dianne Core, även om även hon ibland tenderade att se "satanismen" som den röda tråden i sammanhanget. Och oavsett vad enstaka debattörer ansåg, eller inte ansåg, bekräftade inte överlevarnas berättelser på något sätt idén om att en gigantisk satanistisk konspiration låg bakom övergreppen.

I de fall som gått till domstol i Sverige fanns överhuvudtaget inga satanistiska (eller ens ockulta) inslag, ett faktum som ofta förbisågs av såväl "anhängare" som "motståndare" (Jan Guillou verkar för övrigt fortfarande tro att Södertäljefallet handlade om en "djävulssekt".) Däremot fanns det andra, betydligt mindre kända, fall, där "satanism" faktiskt spelade en väsentlig roll. Men efterhand som alltfler fall av "rituella övergrepp" blivit kända, har det visat sig att satanism endast är en (låt vara en av de vanligaste) av många ideologier som har använts som en ideologisk överbyggnad till övergrepp, och dessutom att det finns många fall där förövare utan någon ideologi alls (om inte pedofil sadism kan definieras som en ideologi) begår övergrepp som intill förvillelse är lika de "satanistiska" övergreppen - minus satanismen, så att säga.

Internationellt sett vet vi att "rituella övergrepp" kan innefatta ett spektrum som omfattar alla regnbågens färger. Satanism, kristendom, gnosticism, "häxkulter", rasism, "sexliberalism", olika typer av fascism, nyhedendom - ja, listan kan göras längre. Men det finns också som nämnts fall där den ideologiska överbyggnaden verkar saknas - där den pedofila sadismen är den enda överordnade "ideologin". I intervjun men Nuri Kino i DN 4/10 2003 säger "Södertäljeflickan": " - Begreppet rituella övergrepp är i mitt fall missvisande, som om det först och främst skulle likna en religiös rit. Jag tycker att vi ska börja benämna saker för vad de verkligen är: sadistiska sexuella övergrepp som gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för och vars syfte är att ge förövaren starkare och starkare kickar, göra illa och skrämma till tystnad"

När jag läste detta första gången försökte jag nog att skjuta ifrån mig det, eftersom jag ändå hela tiden hade räknat Södertäljefallet som ett av de första exemplen på "rituella övergrepp". Men ju mer jag tänkte på det börjar jag undra om det egentligen inte var ett misstag från första början att använda termen "rituella övergrepp" som samlingsbeteckning som skulle förklara och kategorisera de fruktansvärda övergrepp som avslöjads i västvärlden från och med tidigt 80-tal.

I "Journal of Psychohistory" nr 21, 1994 skriver Jean M Goodwin om sadistiska övergrepp mot barn. (Goodwin 1994). Hon hänvisar till fem olika kategorier av sådana övergrepp
1. Extremt familjevåld
2. sadistiska kriminella handlingar som involverar barn.
3. användande av barn i sexuellt sadistiska handlingar i sexringar, prostitution, och pornografi
4. våld mot barn i politisk eller annan institutionaliseras tortyr.
5. sadistiskt utnyttjande av barn i kulter/sekter eller andra pseudofilosofiska eller pseudoreligiösa sammanhang. (Goodwin 1994: 484). Naturligtvis existerar det många fall av övergrepp som innehåller element av flera av dessa kategorier.

I samma artikel beklagar hon att termen "rituella övergrepp" fick den betydelse den fick i tidigt 80-tal: "This led to the misconception that this was some sort of new phenomenon, that religious rather than sexual, monetary or power motivations were central to it, that its roots could be found in the history of religion rather than in the history of crime, and that to perceive or study the phenomenon constituted some sort of fundamentalist witchhunting" (Goodwin 1994: 486).

Goodwin (1994: 483) påpekar också hur den större delen av det som överlevare från "rituella övergrepp" beskiver motsvarar övergrepp som finns beskrivna i markis de Sades skrifter. Det är tankeväckande - många som letar efter tidiga inspiratörer (eller motsvarigheter) till de förövare som begår "rituella övergrepp" brukar leta exempel hos ockultister som Aleister Crowley - medan de Sade, som borde vara det mest uppenbara namnet i sammanhanget, sällan brukar nämnas.

Det är möjligt att Goodwin hårdrar. Hon har möjligen en tendens att själv alltför mycket tona ner "rituella" och "religiösa" element i övergreppen. Men jag börjar mer och mer tro att det finns något grundläggande sunt i hennes utgångspunkt.

Det som avgör hur förödande övergreppen är för ett barn torde i betydlig högre grad vara inslagen av sadism, än graden av ritualisering. (Å andra sidan är det naturligtivs så att om övergreppen dessutom kopplas till en hård ideologisk indoktrinering kan det göra saken än värre). Termen "rituella övergrepp" tenderar att å ena sidan klumpa ihop grova organiserade "rituella" sadistiska övergrepp med övergrepp av en betydligt mildare karaktär, till exempel ett välpublicerat fall i USA där en ganska så ung wicca-aktiv kvinna lyckades förföra en 14-årig pojke till att engagera sig i sexuella aktiviteter med henne, med "rituella" inslag. (Jag förnekar inte att det var ett övergrepp, men det ligger på en helt annan nivå än det som vanligtvis brukar avses när man talar om "rituella övergrepp"). Å anda sidan räknas grova sadistiska (även organiserade) övergrepp mot barn, där de "rituella" inslagen inte dominerar, inte in utan räknas till en annan kategori.

Det är med viss vånda jag lägger ut det här på min hemsida - det är lite av att "tänka högt". Jag vet inte om det håller i längden, men det är en utgångspunkt som, om inte annat, jag hoppas kan leda till en meningsfull diskussion

Referenser

Jean M Goodwin, Credibility Problems in Sadistic Abuse, Journal of Psychohistory, 21 (4), Spring 1994
Nuri Kino, I vuxnas grepp, Dagens Nyheter 4/10 2003

Erik Rodenborg 28/5 2004

4 kommentarer:

Shed Light sa...

Bra att du la ut inlägget!
Intressant- och hemsk- läsning.

Mot bakgrund till allt som skrivits och rapporterats om könshandel med barn, där sadistiska inslag ingår, så undrar jag om media kunde behandlat södertäljefallet nu så nesligt som man gjorde då.

Jag tror också att en del av förklaringen till att media inte klarade av backlashen lika bra här är inaveln hos svensk media. De går i grupp, det gäller både Quickfallet ( där de inte heller klarar av att se allt grumligt bakom) och det gäller andra "skandaler" som sedan visat sig vara betydligt mer komplicerade än den mediala svartvita dramaturgin.

Jag funderar också alltid på hur 70-talets prostitutionshärva och den tystnadskultur som media internaliserade ( med ett undantag- studio S) i sina strukturer påverkar ALLT de gör som har med "sex" och många iblandade att göra efter det.

Erik Rodenborg sa...

Shed Light

"Jag tror också att en del av förklaringen till att media inte klarade av backlashen lika bra här är inaveln hos svensk media."

Ja, media är mer monolitisk i Sverige än i USA, och tilltron till överheten är mycket större.

Backlashen var massiv också i USA (och Storbrittannien). men i synnerhet i USA finns det en massa nischer där det är respekterat att betvivla alla officiella "sanningar".

På gott och ont, vill jag tillägga (för det öppnar också vägen för ett snabbt spridande av de mest ruggiga föreställningar).

Men i det här fallet gjorde det att kampanjen om "satanistpanik" och "masshysteri" inte på samma monolitiska sätt blev dominerande på alla nivåer i samhället - vilket har gjort att klimatet i den diskussionen har varit mindre kvävande i USA.

noboytoy sa...

Lundgren ska väl komma ut med en bok snart om det hatiska drev som hon har utsatts? Har för mig att jag läste om det i Fempers.

Bra, informativt och användbart inlägg, Erik.

Erik Rodenborg sa...

NBT

Hoppas du har läst rätt om Eva Lundgren. I så fall väntar jag med spänning på boken!