lördag 23 februari 2013

Carl Wilhelm von Sydow, Mikael Häll och folktrons väsen

I sin intressanta och välskrivna avhandling Skogsrået, näcken och djävulen (Malört 2013) har Mikael Häll på flera ställen en kritisk, men mycket välvillig, diskussion om två artiklar jag skrivit om skogsrån - "Skogsrå, makt och sexualitet" och "När naturen var kvinnlig: om skogsrået och andra rån".

Hälls avhandling fokuserar på beskrivningar från 16- och 1700-talen om fall där människor anklagades för sexuellt samröre med folktrons väsen. Det påverkar förstås hans syn på dessa väsen. Han betonar deras sexualitet - betydligt mer än exempelvis jag gör i de ovan länkade essäerna.

Häll verkar bland annat mena att jag alltför mycket tonar ned de sexuella aspekterna av folktroväsen som skogsrån och sjörån. Till den diskussionen återkommer jag. Jag ska nu endast ta upp hans hänvisning till min kritik av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsrået.

Det finns hos Häll här en kritisk underton som nästan bara är antydd. Han skriver sålunda: "Dessutom kritiseras uppfattningen att mäns erotiskt färgade hallucinationer var den främsta bakgrunden till mycket av den svenska skogsråföreställningen. Det är en tolkning som han tillskriver Carl Wilhelm von Sydow" (s. 60).

I en not till detta avsnitt på samma sida tillägger han: "Måhända är det en lite onyanserad läsning av von Sydow. Se till exempel von Sydow i Folkminnen och Folktankar/ 12 1925, hf 2, s. 5 ff".

Det är ju endast en mild antydan till kritik, men jag vill ändå ta upp den därför att den missar ett väsentligt drag i von Sydows utveckling, som tyvärr hade mycket negativa konsekvenser på folkloristisk teoridebatt i Sverige.

Ja, 1925 kunde von Sydow ännu låta nyanserad. Men 15-20 år senare var han det definitivt inte. 

Problemet blev att von Sydow i sin strävan att distansera sig från en "förlegad" religionshistorisk och "evolutionistisk" syn på folktrons väsen gradvis vulgariserade sin syn på dessa. Det framgår bland annat i den kritik mot Martin P:n Nilsson, som han förde fram 1941-42. (För en översikt över denna debatt, se Ulf Drobins korta men kärnfulla Folklore and Comparative Religion från 1983.)

I sin referenslista har Häll vare sig med von Sydows polemik mot P:n Nilsson, eller Ulf Drobins genomgång av debatten från 1983.

I de artiklar av mig som Häll refererar har jag inte lagt ut några referenser. Så nedan lägger jag istället ut en del av en text jag 2004 skrev till ett forskarseminarium, där jag har referenser till "den sene" von Sydows syn på frågan.

Där behandlas bland annat hur von Sydow blev konsekvent i sin tolkning av folktrons väsen som ett resultat av hallucinationer, drömmar och illusioner. Det gällde inte enbart skogsrået utan många andra av dessa väsen:

"Maran, till exempel, är /för von Sydow/ ingenting annat än en ren avspegling av det faktum att människor har mardrömmar: "Jag tror att varje sunt tänkande människa måste erkänna att hela marföreställningen har kommit till genom mardrömmar samt genom de slutsatser man gjort från eller i anslutning till dem" (von Sydow 1941: 28).

Föreställning om rån som vakar över snickarstugan eller vävstolarna förklaras genom att människor till och från får ;hallucinationer av sågande och hamrande från tomma arbetsplatser:
"Illusionsupplevelserna är uppenbart det primära, och förklaringen av fenomenet med de beskedliga råna är sekundärt tillkomna”. (von Sydow 941: 27)

För att förklara skogsråföreställningen jämför von Sydow med de incubi- och succubiföreställningar som var vanliga i medeltida kloster. Hela föreställningen hss munkar och nunnor orsakas av det
"köttsliga begär som på grund av deras osunda liv tillskapade de hallucinatoriska upplevelserna – det är inte hallucinationerna som uppstår emedan resp. klosterfolk och andra på förhand trodde på dessa egendomliga väsen." (von Sydow 1941 28).

Problemet är att detta exempel i hög grad talar emot von Sydow. Erotiska drömmar har funnits i alla tider – men de har inte i alla tider tolkats som incubi- och succubidemoner. Föreställningen om dessa demoner har som en nödvändig bakgrund den kristna demonläran; utan den skulle den inte kunnat ha uppstå. Det betyder inte att de erotiska drömmarna orsakades av demonläran - men den läran skapar en ram som påverkar tolkningen av och i viss mån kanske även innehållet i, drömmarna.

von Sydow tar sedan ett djärvt språng från medeltida demonläran till den sydsvenska föreställningen om skogsrån: "Varför skulle det då vara orimligt att våra bönder inför alldeles likartade fenomen skulle göra liknande slutsatser? Man har många utförliga skildringar från olika trakter om hur en dräng i skogens ensamhet har träffat en vacker flicka och låtit sig lockas av henne, varefter han inte har kunnat låta bli att ständigt och jämt ge sig ut i skogen till henne igen, tills han tynar bort i sinnesjukdom. Menar mina ärade kritiker att man först diktade en personifikation av skogen i kvinnogestalt och sedan lyckades tro på den så livligt att man förälskade sig i och hallucinerade kärleksäventyr med den skogspersonifikationen? Tanken är ytterligt absurd."
(von Sydow 1941 29). 

Nej, menar von Sydow, föreställningen om skogsrået har uppkommit på samma sätt som de om succubi- och incubidemoner.

Bonden "var övertygad om den demoniska kvinnans verklighet men då det var just i skogen som hon höll till, slöt han att hon måste vara någon sorts skogsdemon: skogsnuvan, skogstippan, skogsfrun, skogsrået. Men att uppfatta henne som en personifikation av skogen, identisk med den, har aldrig fallit honom in. Och vad skulle bonden ha en sådan skogspersonifikation till? Så gott som allt som berättas om skogsrået,handlar om hennes förförelsekonster. Hon är som Leonard Rääf uttryckte sig 'skogens courtisane'. Om det hade gällt att personifiera skogen, skulle man säkert kommit till en annan bild av henne.Skogsråföreställningen måste emellertid alldeles utan föregående spekulationer uppstå efter de här omnämnda erotiska hallucinationerna i skogen" (von Sydow 1941 30) .

Men även von Sydow vet om att längre norrut i Sverige, i fäbodsområdet, dominerar inte de erotiska inslagen i berättelserna om skogsrån. Men det förklarar ha med andra typer av hallucinationer:

"I Dalarnas fäbodstrakter, där de unga flickorna får tillbringa hela betestiden fjärran från bygden borta på fäbodarna, framträder skogsrået, rånda, på ett helt annat sätt, Fäbodsjäntan kan plötsligt få höra vallåtar och klangen av koskällor, och hon ser kanske en flicka komma drivande en bostadshjord. Hon blir glad åt att få träffa en kamrat där borta i vildmarken och skyndar att möta henne, men plötsligt är allt försvunnet. Det var inte verklig boskap och en verklig flicka. Det hela var en expektanshallucination, men fäbojäntan tror, att vad hon sett och hört, var rånda med boskap. Att man talar om och tror på rånda, beror uteslutande på expektanshallucinationer av här nämnt slag, och det finns ej minsta anledning till att man på förhand skulle ha diktat och trott på rånda såsom en skogens personifikation innan några sådana erfarenheter kommit till stånd.Expektanshallucinationen är tillräcklig att framkalla råndatron på slutledningens väg. Vad man sett och hört, måste finnas till. Mänskor /sic/ och vanligt boskap var det inte, alltså var det rånda med sin boskap. En skogspersonifikation skulle även i detta fall tagit sig ut på ett helt annat sätt". (von Sydow 1941 31):

Det finns mycket som är märkligt i von Sydows argumentering. Han verkar helt obekant med fakta som presenteras i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition (Granberg 1935).

För det första kan förstås inte skogsrået, i motsats till succubi och incubi i medeltida tankevärld, ses som en "demon": Granberg (1935:143) påpekar att skogsrået inte kan karakteriseras som ett ont väsen. Han tar också upp exempel på hur skogsrået hjälper vid milan, och förebygger olyckshändelser (Granberg 1935:129) Anledningen till denna skillnad mellan skogsrået och succubi- eller incubidemoner är att von Sydow helt enkelt har fel: föreställningen om dessa entiteter kan inte förklaras ur erotiska fantasier. Föreställningar om demoner har en lång tradition inom kristenheten, medan föreställningar om rådare över naturen har en än längre historia i förkristna religioner.

Det är anmärkningsvärt att von Sydow aldrig ställer sig frågan varför både de varelser som enligt honom skapats som en förklaring till manliga jägares erotiska hallucinationer och de varelser som skapats som en förklaring till ensamma fäbodsflickors hallucinationer benämnts "rån". Hur kan det komma sig att två helt olika typer av hallucinationer av olika grupper av människor i olika delar av landet har smält samman till en gemensam föreställning om "skogsrån"? Och hur kan det komma sig att termen skogsrå saknar konnotationer till de påstådda hallucinatoriska förväntningarna? Den har vare sig erotiska konnotationer eller syftar på något som kan kopplas till fäbodsflickors förväntningar.

Granberg (1935: 213) redovisar ingen privat uppfattning utan ett allmänt koncensus när han påpekar att ordet "rå" syftar på order "rådande", i betydelsen "härskande" och redovisar ju också exempel på hur skogsrået härskar över åtminstone en del av skogens villebråd. (Granberg 1935:105) Hur sådana föreställningar ska ha kunnat utveckla från erotiska eller expektanshallucinationer går inte von Sydow närmare in på.

Inte heller diskuterar han de exempel Granberg (1935: 152) lägger fram om offer till skogsrået. Han vill inte heller diskutera det europeiska sammanhanget, d.v.s. det faktum att föreställningen om såväl kvinnliga som manliga skogsväsen är spridda över en stor del av Europa(Granberg 1935: 3 ff).

von Sydow ställer upp enkla motsatser: antingen förklarar hallucinationen föreställningen eller så förklarar föreställningen hallucinationen. Eftersom det sista enligt honom är uteslutet återstår endast att anta att de hallucinatoriska upplevelserna är den enda orsaken till föreställningen om skogsrået, liksom mardrömmen är den enda orsaken till föreställningen om maran, och munkars och nunnors erotiska drömmar är enda orsaken till föreställningar om succubi och incubi. Han verkar helt främmande för att tänka sig möjligheten att en underliggande föreställning (om exempelvis rån, demoner, eller hamnskiften) kan omformas på olika sätt i olika miljöer och tidsperioder. Erotiska drömmar/hallucinationer torde inte kunna förklara den komplexa skogsråföreställningen, med alla dess säregenheter. För att föreställa sig att en hallucinerad kvinnogestalt är ett "skogsrå" torde föreställningen om skogsrån redan ha existerat.

Och antagandet att denna föreställning i sin tur ursprungligen skulle ha orsakats av erotiska fantasier gör en rad element i råföreställningen, inklusive själva namnet, komplett obegripliga."

Referenser
Granberg, Gunnar, Skogsrået i yngre nordisk folktradition, Uppsala 1935
von Sydow, Carl Wilhelm, Gammal och ny traditionsforskning, Folkkultur 1/ 1941"

Vi kan alltså här se att 1941 var alla nyanseringar borta hos von Sydow. Hallucinationer blev en standardförklaring för att förstå ursprunget till det ena efter det andra av folktrons väsen.

Detta ledde till att folktron i sig i Sverige började ses som en märklig restkategori, som kopplades loss från religionshistorien och som i von Sydows efterföljd ofta (bort)förklarades med diverse amatörpsykologiska spekulationer.

7 kommentarer:

Mikael Häll sa...

Hej Erik,

Till att börja med vill jag framhålla att det gläder mig att du har läst min avhandling. Det är förstås också trevligt att höra att du finner den ”intressant och välskriven”. Samtidigt välkomnar jag din kritiska diskussion av den. Det är entusiasmerande att boken redan skapar forskningsdebatt; självklart är det en av intentionerna med den. Jag hoppas för övrigt att du finner det rimligt att jag duar dig i min kommentar här: om vi för en mer direkt dialog blir det ju lite väl högdraget med efternamnsbruk.

Med nyfikenhet ser jag fram emot dina synpunkter på de allmännare och, beträffande min egen avhandling, egentligen relevantare frågorna om rådarföreställningarnas sexuella motiv, som du enligt ditt ovanstående inlägg ämnar återkomma till. Nu tänkte jag följdriktigt bara ge min respons på kritiken angående mitt korta omnämnande av Carl Wilhelm von Sydow i samband med dina intressanta artiklar.

Enligt min åsikt ger din ovanstående text tillsammans med inläggsrubriken, ”Carl Wilhelm von Sydow, Mikael Häll och folktrons väsen”, ett missvisande intryck i förhållande till min forskning. Troligen är det oavsiktligt, för faktum är ju att texten inte i huvudsak handlar om min bok. Även om inlägget till stor del är intressant och viktigt ter det sig något vilseledande särskilt i två avseenden, då man lätt får uppfattningen: 1. Att von Sydows forskning har en framskjuten och betydelsefull position i min bok – vilket den bevisligen inte har, och 2. Att jag på något sätt ställer mig bakom den sorts reduktionistiska uppfattningar som (den senare) von Sydow uttryckte – vilket jag inte gör, snarare tvärtom, och det framgår solklart genom hela avhandlingen.

Låt oss ändå inledningsvis gå in på von Sydow i sig. Det är förvisso riktigt att von Sydow gärna åberopade hallucinationer, drömmar och liknande som en ursprungsförklaring till, exempelvis, erotiska väsen. Tendensen finns ju hos honom också i ett tidigt skede, även om den som du påpekar blir alltmer ensidig och radikal med tiden. Min avsikt med formuleringen i noten på sidan 60 var emellertid just att försiktigt påpeka att han kunde vara mer nyanserad i vissa av sina studier. Som du själv medger var han ju i någon mån det, till exempel i den text som jag hänvisar till. Det är också anledningen till att jag uttryckte mig så milt: ”Måhända är det en lite onyanserad läsning av von Sydow.” Med detta avsågs von Sydows forskargärning i sammantagen mening, inte bara hans tidiga eller sena produktion. Att hans ståndpunkt i den aktuella frågan blev mer och mer inskränkt över tid betyder knappast att hans tidigare arbeten bör förbises. Precis som med vissa andra forskare och tänkare går det, som du själv gör i ditt inlägg, i viss mån att tala om ”den tidigare” och ”den senare” von Sydow. Notera att jag i min not skriver: ”Se *till exempel* von Sydow i Folkminnen och Folktankar/ 12 1925, hf 2, s. 5 ff.” Den åberopade texten tjänar alltså som just ett exempel, vare sig mer eller mindre, på en något mer nyansrik von Sydow.

FORTSÄTTER I NÄSTA KOMMENTAR…

Mikael Häll sa...

Man kan alltså inte säga att min ändå rätt anspråkslösa reflektion skulle vara felaktig i sak. Det påstår du ju inte heller, även om ditt inlägg i sin helhet tenderar att ge det intrycket. Men är det då så att min formulering, som du skriver, ”missar ett väsentligt drag i von Sydows utveckling”? Nja, det beror på hur man bedömer hans relevans för min studie, menar jag. Jag kan sträcka mig till att tillstå att det nog i varje fall inte hade skadat med några förtydligande ord och kanske ytterligare en referens, till exempel just till hans debatt med Martin P:n Nilsson. Dock kvarstår ett viktigt faktum: hade von Sydows rätt föråldrade teorier och debatter med andra forskare varit betydelsefulla och riktningsgivande i min avhandling, då hade din kritik tett sig mer relevant, enligt min mening. Så är dock inte fallet: von Sydow nämns kortfattat på tre ställen (varav två är ganska perifera noter). Inget av hans arbeten ingår som en egen post i avsnittet om tidigare forskning och han nämns överhuvudtaget inte i teori- och metodstyckena. Möjligen kan man säga att ett visst undantag utgörs av att jag i förlängningen berör hans inflytelserika klassifikationsterminologi för olika typer av folktroutsagor. Den diskuteras dock ganska kort och främst utifrån dess tillämpning i nyare etnologisk forskning. I vilket fall som helst används den inte i någon större eller systematisk utsträckning i avhandlingen. Följaktligen har den knappast heller utövat något betydande inflytande över dess resonemang och resultat.

Faktum är ju att till exempel Gunnar Granberg, som du själv lyfter fram som något av en kontrast till von Sydow, ges betydligt större utrymme i min studie när det kommer till äldre etnologiska arbeten.

Någon genomgång av debatten mellan von Sydow och andra akademiker i den äldre universitetsmiljön tedde sig knappast motiverad inom ramen för avhandlingen. Skälet till det är enkelt: i synnerhet den senare von Sydow representerar i det här avseendet, som du mycket riktigt påpekar, en uppenbart grovt förenklande och även enligt min mening felaktig syn på de ifrågavarande föreställningarnas orsakssamband. Den är så pass ensidig att det inte tett sig meningsfullt att ödsla utrymme på den i en studie som min. En specificerande skildring och kritik av alla tveksamheter i, till exempel, den äldre etnologiska forskningen skulle nämligen säkert kunna resultera i en avhandling bara de. Dina egna texter på ämnet antyder ju just detta. Inte för att det på något sätt är ointressant, tvärtom, men mitt arbete är en historievetenskaplig undersökning av föreställningar under 1600- och 1700-talen och inte en utredning av folkloristisk teoridebatt under 1900-talets första hälft. Det är inte heller en studie av 1800- och 1900-talens folkminnesuppteckningar, vilket trots allt var det material som denna äldre forskning i första hand utgick ifrån. Således är utvecklingen i von Sydows syn på folktroväsen och dessa äldre debatter av högst begränsad relevans för min undersökning som sådan.

FORTSÄTTER I NÄSTA KOMMENTAR…

Mikael Häll sa...

Inte minst av den orsaken är det lite synd och, anser jag, missvisande att du nu i viss mån får mig att framstå som en von Sydow-apologet. Jag gissar visserligen som tidigare nämnts att det inte är din avsikt. Eftersom du har läst mitt inledningskapitel inser du självfallet att min egen vetenskapliga position i förhållande till folktron på många sätt är diametralt motsatt en sådan som intogs av särskilt den senare von Sydow och andra. Detta genomsyrar studien. På flera ställen vänder jag mig mot precis den amatörpsykologiska och överrationaliserande reduktionism, som har tenderat att göra folktron till en restkategori, patologiserat ”folkliga” upplevelser av det övernaturliga och framkastat ensidiga ursprungsförklaringar (se Häll 2013, i synnerhet s. 32–35, 394–396, 515–516, 538–543, men även 65–66, 121–125, 404–405). Jag skriver också uttryckligen i samband med en allmän kritik av främst den äldre etnologiska forskningen:

”Det resulterade ibland i en brist på tydlig kontextualisering i sociala, kulturella och religiösa föreställningsvärldar och deras förändring över tid. Ofta var man ute efter att spåra ett väsens yttersta ”ursprung” – hur tron uppstått – genom att ställa upp en kungsförklaring: naturbesjälning, kulten kring de dödas själar, hallucinationer och så vidare. Det innebär en risk för reduktionism, inte minst med tanke på folktrons muntliga tradering och den begränsade tillgången på äldre källor”.(Häll 2013, s. 58)

För övrigt var von Sydow som du vet knappast ensam om en förenklande och ibland närmast nedvärderande syn på folktron. En psykologiserande och rationaliserande tendens märks tveklöst på sina håll i dåtidens forskarmiljö överlag: här kvarstod på sätt och vis den upplysningsrationalistiska arrogans som bildade herrar i Sverige började odla gentemot ”folkliga vidskepelser” redan på 1700-talet. Att sådant utövade en ibland rätt beklaglig inverkan på en del av den efterkommande forskningen håller jag med dig om.

Tyvärr nämner du i ditt inlägg inget om min vetenskapliga positionering och mitt arbetes teoretiska och metodologiska utgångspunkter. Istället utnyttjas i princip en enda rad i en not - egentligen blott en mild antydan om möjligheten till en något mer nyanserad läsning av en forskare – som slagträ för att initiera en kritisk diskussion som egentligen inte handlar om min avhandling. Visserligen ser jag inget fel med det greppet i sig, och diskussionen du för om von Sydow och den äldre folklivsforskningen är viktig för att förstå utvecklingslinjer i de svenska etnologiska och religionshistoriska disciplinernas historia. Det stora problemet här är snarare osynliggörandet av min egen ståndpunkt i förhållande till den typ av ensidiga tolkningar som din text i själva verket handlar om. Det blir lite krystat och lutar åt hårklyveri, då jag bevisligen lägger en hel del vikt vid att kritisera precis sådana tolkningar, även om just von Sydow inte tas upp i de sammanhangen (han har i de fallen – och även rent generellt – fått stå tillbaka för aktuellare forskning och/eller mer allmänna synpunkter).

Med detta sagt tror jag definitivt att en fortsatt diskussion kan bli både intressant och värdefull och som sagt välkomnar jag en sådan.


Med vänliga hälsningar,

Mikael Häll

Erik Rodenborg sa...

Hej Mikael.

Min avsikt med min kommentar om Carl Wilhelm von Sydow var inte att pådyvla dig någon åsikt om von Sydow, eller någon tonvikt i din analys, eller något annat övergripande.

Min avsikt var endast att diskutera de konkreta meningar jag citerar. Anledningen till att jag ville göra det var att jag gärna på nytt vill lyfta fram den destruktiva roll som jag anser att von Sydow spelat i synen på folktron i svensk akademisk debatt.

Och jag anser här att den senare von Sydow på ett sätt är intressantare än den tidigare. Det är den sene von Sydow som utvecklade sin specifika syn I POLEMIK mot ett religionshistoriskt synsätt. Och som genom detta påverkade debatten i årtionden.

Här vill jag än en gång rekommendera Ulf Drobins text.

I övrigt har jag än så länge inte läst mer än lite mer än två tredjedelar av din bok, så jag väntar med lite mer utförliga kommentarer tills jag läst hela...

Vänliga hälsningar Erik

PS.
För övrigt får vi nog tillfälle att diskutera IRL när du kommer till seminariet i Stockholm i maj.
:-)

Mikael Häll sa...

Jo, jag anade som sagt att din kommentar främst syftade till det som du redovisar i ovanstående inlägg. Som säkerligen redan framgått gällde min respons inte heller huvudsakligen din diskussion av von Sydow i sig. Men eftersom citat ur min bok trots allt utgör något av en upptakt till denna diskussion ville jag – för dem som inte har läst eller kommer att läsa boken – klargöra min vetenskapliga positionering i förhållande till folktro och reduktionistiska teorier om sådan. Det kan ju ändå se ut lite som om kritiken av von Sydows eskalerande hallucinationsreduktionism också gällde min studie, även om det inte var din avsikt. Egentligen tycks vi ju vara generellt överens om tvivelaktigheten i särskilt hans senare ståndpunkt i det aktuella avseendet.

Sedan kan man alltid diskutera vidare kring synen på von Sydows forskargärning och inflytande i stort. Kanske får jag framöver möjlighet till ytterligare några kommentarer kring detta, till exempel utifrån ditt nyaste inlägg, fastän saken i sig inte har så mycket med just min avhandling att göra (bortsett från själva de övergripande frågorna om upplevelser av och sägner om erotiska väsen, givetvis). Jag har trots allt läst en del av von Sydow. Det gäller faktiskt bland annat debatten med P:n Nilsson från slutet av 30- och början av 40-talet, även om jag inte refererar till den i avhandlingen. Denna polemik blev ju för övrigt så hätsk och långdragen att von Sydow tvingades publicera sina inlägg i sin självinstiftade årsbok. I dess första och andra årgång upptas som du vet sammanlagt runt 150 sidor av detta, vilket nästan är lite komiskt. Ulf Drobins text har jag dock inte gått igenom, men den tycks utifrån din beskrivning vara läsvärd. I min forskning har ju äldre folkloristisk teoridebatt av förklarliga skäl inte haft någon framskjuten position, men visst förtjänar sådan att diskuteras – särskilt om den har påverkat en eller flera discipliner i betydande grad.

Hur som helst ser jag personligen främst fram emot dina kommentarer av avhandlingen. Får vi sedan möjlighet att diskutera vidare IRL i Stockholm i maj blir det säkert minst lika intressant.

Med vänliga hälsningar,

Mikael

Erik Rodenborg sa...

Mikael

Jag har läst avhandlingen nu. Jag kommer att kommentera den om ett tag.

Redan nu vill jag säga att den är imponerande. Men också att min grundsyn är densamma som jag antytt. Nämligen att de nedtecknade folkminnesanteckningarna från 18- och tidigt 1900-tal ger en mer allsidig bild av råförereställningens karaktär än det mer begränsade material du har från 16- och 1700-tal.

Jag har noterat ditt förslag i boken att etnograferna kanske i viss mån undvek sexuellt material, men i så fall tror jag att den motsatta tendensen i 16-1700-talsmaterialet är än mer uppenbart.

Folkminnesupptecknarna hade åtminstone någon sorts ambition att ge en allsidig bild av föreställningen, vilket inte jurister, eller teologer m.fl. hade tvåhundra år tidigare.

Jag återkommer vid tillfälle.

MVH Erik

Erik Rodenborg sa...

PS.

Å andra sidan är ju sexuella relationer mellan människor och naturväsen ett mycket intressant ämne, så ovanstående är inte på något sätt en kritik mot inriktningen på din avhandling.

Men råns och andra väsens sexualitet är ju endast en liten del av deras karaktär, och helhetsbilden framgår nog bättre vid studier av senare tiders folkminnesanteckningar.