söndag 21 april 2013

I huvudet på en kosmolog

Det finns små mysterier och det finns stora mysterier. Till de stora hör kanske universums ursprung, och medvetandets väsen. Till de små hör möjligen vad som rör sig i huvudet på Lawrence M Krauss - kosmologen som jag skrev om i förra inlägget.

Eller kanske är det tvärtom.

Att han inte tycker att det är tråkigt att tro att universum kommer från ett absolut ingenting och i slutändan också försvinner i ett ingenting är i sig inte konstigt. Det är ju många som inte bryr sig ett skvatt om den saken.

Att han i själva verket verkar tycka att detta scenario är "upplyftande" (sidan 195) är kanske lite mer originellt.  Men inte helt och hållet unikt det heller. Smaken  är olika. Det är ungefär som när det gäller det individuella livet. Somliga är rädda för att dö, andra inte. Somliga skulle gärna vilja få evigt liv, andra är glada att de slipper

Detsamma gäller kanske också synen på universum.

Nej, det konstiga är att det faktiskt  finns en sak han oroar sig för. På sidan 120 börjar ett kapitel som heter "Vår dystra framtid". Det handlar inte, som man skulle kunna tro, om att det är dystert att allt kommer att försvinna utan att det ens finns någon Gud som kan iaktta det hela. Tomrummet i slutändan skrämmer inte Krauss. Det ser han ju som upplyftande.

Nej, det som är dystert enligt Krauss är att - Big Bang-teorin är dömd till undergång. Ja, ni läste rätt. För om 150 miljarder år kommer universum att expandera så snabbt att de närmaste galaxhoparna kommer att röra sig från varandra snabbare än ljuset. Det innebär att de inte längre kan iakttas från varandra. 

Det gör att framtidens kosmologer efter detta inte kommer att kunna se att universum expanderar. Inte nog med det. Efter ett tag kommer rmikrovågsstrålningen från Big Bang att försvagas och drunkna i lokalt brus. Och grundämnena har bränts ut så mycket att inte ens deras fördelning kommer att kunna ge en vink om att Big Bang har funnits.

På 16 sidor lägger han ut texten. Han hoppas och hoppas, men kommer fram till den slutliga dödsdomen. Framtida kosmologer kommer efter en viss tidpunkt inte att kunna utveckla Big Bang-teorin. De kommer att tro att deras galaxhop är den enda som finns.

Han kallar det  "tragiskt". . Att allt ska försvinna beskriver han som upplyftande. men att Big Bang-teorin kommer att gå under bekymrar honom väldeliga

Driver han med oss? Kanske. Det är rentav troligt. Men det  avspeglar en typ av fackidiotisk inskränkthet man ibland  kan stöta på hos kosmologer.

Jag säg för över tio år sedan intervjuer på TV  med en grupp forskare som hade funnit vad de såg som det avgörande beviset för att universums expansion accelererade. Detta anses allmänt utgöra dödsdomen för universum. Det kommer oundvikligen att bli glesare och kallare, expansionen kommer aldrig att stoppas.. 

Men de såg inte endast nöjda ut. De såg extatiska ut. Deras ögon strålade av glädje när de beskrev hur en "mörk energi" sliter universum i stycken. Rösterna höjdes i falsett.

Jag trodde inte mina ögon.

För att gå tillbaka till Krauss scenario tycker jag nog att Big Bang-teorins oundvikliga undergång är dess enda försonande drag. Men jag hoppas att den går under långt innan dess. Genom att den motbevisas. ;-)

Inga kommentarer: