måndag 8 april 2013

Vinklad journalistik gör barnen rättslösa

/Denna debattartikel av Annika Sundbaum-Melin publicerade först i Journalisten nr 34/2006. Den var högaktuell då - och den är tyvärr fortfarande högaktuell idag. Själv tycker jag den är helt lysande. Det har nog aldrig formulerats bättre.
Läs den!/


I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.

Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar.  Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.

När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?

Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.

Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.

Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.

Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försörjt hjälpa de här barren. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.

För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.

Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?

Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.

Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.

Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.

Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.

En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.

ANNIKA SUNDBAUM-MELIN

5 kommentarer:

calleism sa...

Åh, vad jag håller med.
Jag har aldrig förstått mig på retoriken att "Även om din pappa har slagit ihjäl din mamma så är han fortfarande en bra pappa" eller "Nu ska vi skilja på sak och person".
Är en inte en bra förälder så är en inte. Det ska inte finnas något automatisk rätt till barn, barnens rätt till ett gott liv ska alltid gå före i alla lägen.
Det är så enkelt och självklart att jag inte kan förstå att det ifrågasätts och än mindre förstå hur rättssystemet hanterar det hela.

Erik Rodenborg sa...

calleism

Barn ska ha rätt att umgås med människor som de tycker om och som är bra för dem. Det borde vara den enda automatiska "rätten" i sammanhanget.

Anonym sa...

Jag vet en kille som har bott ensam med sina fyra barn i 4-5 år. Hans sambo träffade en annan kille och tog sitt pick och pack och flyttade utomlands och lämnade barnen. För ett tag sedan blev hon själv lämnad och har kommit tillbaka och försöker nu få tillbaka barnen. Personligen tycker jag hon har försatt sin rätt till detta och barnen vill dessutom stanna hos pappan så jag fattar inte varför de tar upp fallet överhuvudtaget. Nog tusan är barnen rättslösa alltid.

Anonym sa...

Bra skrivet. Jag vet en kille som har två barn och har skaffat sig en ny fru som är gravid. Han struntar i sina två barn och är tillsammans med fruns barn mer än sina egna. Han orkar inte ha sina barn varannan vecka och han träffar dom knappast mer än några dagar på loven. Barnen är jätteledsna för att deras pappa inte bryr sig om dom. Jädra svikar farsor.

Runar

noboytoy sa...

Bra skrivet av Annika Sundbaum Melin!

Det märkliga i allt det här, är vissa vuxna människors ovilja att förstå varför barn inte skall behöva umgås med eller bo hos den här typen av pappor, dvs män som är mördare och begår besinningslöst våld mot kvinnor och barn?

Ingen vuxen skulle ju själv vilja tvingas till umgänge eller ens våga bo hos den här typen av människor men man förväntar sig att små barn skall våga/vilja, bara pga av att mördaren/våldsmannen/barnvåldtäktsmannen är deras biologiska pappa?

Det är fullständigt sinnesjukt att vuxna människor kräver av små barn, det de inte själva skulle vilja bli utsatta för eller våga.