söndag 16 juni 2013

Blekingegadeligan - några funderingar

Har nu läst ut del två av Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan.

Förra gången stannade jag efter att ha läst första delen, som verkade mer politiskt intressant.

Efter att ha läst båda blir man lite konfunderad. Bland annat för att den ursprungliga gruppen kring Gotfred Appel, vars verksamhet inte kretsade kring att begå bankrån, (även om Knudsen på egen hand försöker knyta kanske två tidiga bankrån till den gruppen) verkar betydligt mer sektartad än den senare, vars verksamhet i stor utsträckning kretsade kring sådana.

Saken var ju den att Appel inte endast var en (enligt min åsikt) intressant teoretiker - han kom snart också att bli en ganska så uppenbar sektledare. Efter ett antal år styrde han (och i viss mån hans hustru Ulla Hauton) om man får tro Knudsen gruppen närmast som ett familjeföretag.

När den stora majoriteten av gruppen våren 1978 till sist bröt med Appel, bröt den också med den auktoritära strukturen. Appel fick ingen ersättare, diskussionsklimatet blev fritt, och alla vågade säga vad de tyckte.

Det var i denna mer demokratiska organisation som man beslöt att en av de väsentligaste aktiviteterna skulle bli att begå bankrån, för att ge pengarna till palestinska PFLP. Demokrati leder uppenbarligen inte alltid till mer förnuftiga beslut....

I själva verket ger ju majoritetsgruppen KA (Kommunistisk arbejdsgruppe) ett i mångt och mycket mer sympatiskt intryck än Appels KAK (Kommunistisk arbejdskretse). Inte nog med att man var mer demokratiska i sin organisationsstruktur, man lämnade efter ett tag maoismen, och den nya gruppens analyser verkade mer rationella än Appels. Appel verkade envetet fortsätta att klamra sig fast vid Kina (trots att Kina ju bröt alla kontakter med honom redan 1969!).

Utbrytarna behöll mutteorin, men den fick en mer sofistikerad grund genom deras kontakter med den grekiske marxistiska sociologen Arghiri Emmanuel. De lämnade också synen på Sovjet som socialimperialistiskt, och i motsats till maoisterna stödde de inte islamistgerillorna i Afghanistan.

Däremot måste man nog säga att utbrytargruppen blev än mer mansdominerad än vad Appels grupp var. Det innebar inte att att deras manliga medlemmar verkar ha varit outhärdliga mansgrisar, det ger de inte alls intryck av att ha varit. Men ändå blev det en väldigt manlig organisation, vilket inte förvånar med tanke på vad en av deras huvudsakliga sysselsättningar var.

Appels grupp var förvisso också mansdominerad - men de hade ju åtminstone en kvinna med en klar maktposition - Ulla Hauton.

1977 ledde ju kvinnornas missnöje med sin situation i Appels grupp till en veritabel kvinnorevolt. Den skulle nog kunna ha lett till något konstruktivt, om det inte vore så att Ulla Hauton satte sig i ledningen för den - och såg till att ingen kritik kom att riktas mot den mäktigaste mannen i organisationen - Appel själv. Så medan andra män fick göra förkrossande självkritik på möte efter möte kom Appel alltid undan.

Det finns, för att uttrycka det lite försiktigt, inget som tyder på att Appel var fri från manschauvinism. Tvärtom. Han var den manlige ledaren för en alltmer auktoritär sekt. Han använde nog "könskampen" för att slå mot de yngre männen samtidigt som han själv sågs som höjd över all kritik...

Ända tills bubblan (och organisationen) sprack. De kvinnor som hade lierat sig med Hauton (och indirekt med Appel) i "könskampen" kände sig utnyttjade av ledningen, och bröt med både Hauton och Appel.

De kom enligt Knudsen istället att liera sig med de angripna männen, och en del av dem stödde utbrytargruppen. Men de fick inget större inflytande i den. Den utvecklade sig ju senare till en bankrånarliga. En "politisk" och ganska så demokratisk sådan, förvisso, men som sagt utpräglat manlig - och nästan definitionsmässigt "macho"...

Om inte skottlossningen som ledde till en polis död 1988 hade ägt rum skulle man ändå ha kunnat säga att den kriminella återvändsgränd de valde i alla fall inte ledde till dödligt våld. Men nu ledde det ju faktiskt till det, och det ger en tragisk dimension till gruppens utveckling.

En sak till. Eftersom boken är mest intresserad av bankrånen följer den inte vad som hände med resterna av Appels grupp. Det framgår att de rekryterade en del nya medlemmar efter splittringen. Hur blev kvinnornas situation i den? Hade man lärt sig något av "könskampen"? Det skulle man gärna vilja veta.

En del av de som tillhörde den grupp som bröt med Appel har lagt ut material från Appelgruppen före splittringen och utbrytargruppen efter splittringen (däremot inget från Appelgruppen efter splittringen) på sidan Antiimperialisme & snylterstat. Den innehåller en hel del intressant.

PS. Jag använder konsekvent termen utbrytare om de som bröt med Appel, trots att de var en majoritet. Det beror på att de aldrig utmanande Appels rätt till namnet på vare sig organisationen eller tidningen. De som bröt med Appel bildade en ny organisation, med ett nytt namn, och en ny tidning,

Inga kommentarer: