måndag 3 juni 2013

Min bild av Sovjet genom åren

Min första bild av Sovjet uppstod redan i mycket tidigt sextiotal, kanske rentav under sent femtiotal. Den grundades i att de vuxna i min närhet kraftigt ogillade landet ifråga. Nu var det så att jag var för misstänksam mot vuxna för att svälja bilden rakt av. Tvärtom utgick jag från att om de vuxna ogillade något så intensivt måste det finnas något positivt i det.

Annars visste jag inte så mycket om detta Sovjet, utom det att egendomen sades vara gemensam. Det tilltalade mig en del.

När Sovjet skickade upp Jurij Gagarin som den första människan i rymden var jag som sexåring helt entusiastisk. Här hade det land som de vuxna ogillade så starkt uträttat stordåd...

Inför valet 1962 berättade min mor att det fanns ett parti - "kommunistpartiet" - som hon sa ville ha det som i Sovjet. Jag blev alldeles fascinerad.

Men min bild av vad Sovjet var för något var nog dimmig. Det började ändras i nioårsåldern, hösten 1964. Då började jag intressera mig för dagspolitik. Bland annat fick jag reda på att tidningar hade olika politiska linjer, som man kunde ta del av på ledarsidan. Och ibland 'även på andra sätt. Jag började genast använda min snålt tilltagna veckopeng till att till att kanske varannan vecka köpa kommunistparitets dagstidning, Ny Dag (som tråkigt nog i januari 1965 gick över till att bli veckotidning).

Dessutom började jag låna böcker om Sovjet och kalla kriget. Det var inte direkt nrågra Sovjetvänliga böcker - det var böcker av "kremlologer" som Hans Wattrang och Edward Crankshaw.

Hösten 1964 hade jag till sist fått en någorlunda bild av de stora dragen i värdspolitiken. Det gjorde i alla fall att jag inte kunde svälja den värsta antikommunismen. Om det hade varit 1952, under Stalin, hade jag kanske gjort det. Men 1964 kändes allt sådant löjligt.

"Kommunismen" var ju inte det där otäcka monolitiska monstret som de vuxna talade om. Det fanns ju "kommunism" i Sovjet, på Kuba, i Jugoslavien, i Kina - och de verkade oense om det mesta.

I Italien hade kommunistpartiet börjat kritisera Sovjet. Och i Sverige? Ja, där fördes i Ny Dag den mest livliga polemik mellan olika åsikter. Det såg inte ut som en tidning som ville ha diktatur.

Det betydde inte att jag började beundra Sovjet, direkt. Det var ju en diktatur i sig, även om den verkade vara av ett ganska välvilligt slag. Tyckte jag. De hade tagit avstånd från Stalin, de avrättade inte längre oppositionella.

Men 1965 kom och jag blev tio. Och den 21 december 1964 hade i Ny Dag funnits en artikel som kom att förändra min bild av världen. Den handlade om Vietnam.

Genom den fick jag plötsligt reda på detta. Kriget i Vietnam var inte en nordvietnamesisk invasion utan det handlade om en bondegerilla  som slogs mot en militärdiktatur som stöddes av USA. Och källorna i artikeln  var inte Pravda utan USA-tidnngen New York Herald Tribune.

Hela mitt liv började snart kretsa kring Vietnam. Jag hoppades att USA skulle besegras, även om jag inte trodde det var troligt att det skulle kunna ske. Men det ändrade ju också min bild av Sovjet. Utan sovjetiska vapen hade ju Vietnam inte haft en chans. Så Sovjet borde bli så militärt starkt som möjligt, för Vietnams skull, och dessutom borde de få en mer militant linje mot USA. Dessutom borde Sovjet och Kina lägga sina småsinta motsättningar åt sidan och enas om att så effektivt som möjligt bistå Vietnam.

Annars var Sovjet inte så inspirerande, inrikespolitiskt. Det verkade trist och tråkigt, men å andra sidan tyckte jag att jag själv var ganska trist och tråkig... så det gjorde inte så mycket. ;-) Men det ändrades ju under tonåren.

Då började jag gilla popmusik. Och sånt. Och jag visste att det skulle vara lite svårt att köpa popskivor om jag hade levat i Sovjet. Bland annat.

Men ändå hade jag inställningen att i världen stod Sovjet för något mycket bättre än USA. Men det var lite oreflekterat. Jag blev lite ledsen över att USA kom först till månen. Å andra sidan insåg jag att även om staten ägde allt i Sovjet var det inte direkt någon jämlikhet där.

Det var först 1971, då jag var 16, som jag fick en mer teoretisk grund för min syn på Sovjet. Det var då jag kom i kontakt med trotskister, och tog del av deras teorier som Sovjet. Det tog ungefär ett halvår tills jag anammade dem,

I princip gick de ut på att Sovjet var ett övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism. Men ett där ett konservativt privilegierat byråkratiskt skikt hade tagit makten. De sovjeter som en gång styrde hade fråntagits all reell makt.

Trots det byråkratiska styret fanns det fortfarande landvinningar kvar. Planekonomin var förvriden av byråkratins makt. Men den visade sin progressiva karaktär genom bland annat en arbetslöshet som i princip låg på - noll.

Den linje som man skulle ha gentemot Sovjet var att man skulle försvara landvinningarna mot försök att återinföra kapitalismen men samtidigt vara för att det byråkratiska styret skulle störtas och ersättas med en socialistisk demokrati. Det var vad jag hoppades på.

Det innebar att min känslomässiga bild av Sovjet inte var speciellt positiv under denna period. Sovjet var en maläten byråkratisk hybrid, som diskrediterade socialismen. Visserligen borde det "försvaras" mot kapitalismen med det såg jag mest som något akademiskt. För jag trodde inte en sekund att kapitalismen skulle kunna hota Sovjet. Inte internationellt - det skulle leda till kärnvapenkrig. Och inte inom landet - varför i allsina dar skulle någon kunna driva igenom att den offentliga egendomen skulle reas ut och säljas till högstbjudande?

Men det var ju det sistnämnda som hände. Otroligt nog, Sovjet hade försvagats av den ständiga kapplöpningen med det militärt starkare USA. Och de sista åren också av kriget i Afghanistan.

Byråkratin var allmänt misstrodd, och kunde inte längre leverera det ökade välstånd de hade lovat. Tvärtom stagnerade ekonomin samtidigt som många västkapitalistiska ekonomier gick uppåt. Och så kom så slutligen tragedin 1991.

Ja, det var en tragedi, Istället för att det byråkratiska skiktet störtades och ersattes med en verklig arbetarmakt hände följande. En del av det härskande skiktet bestämde sig för att dess intressen bäst skulle tillgodoses om kapitalismen återinfördes. I nära allians med USA, och restan av den internationella kapitalismen, genomfördes kontrarevolutionen.

Resultatet blev ett fritt fall nedåt för ekonomin och det sociala livet . Arbetslösheten gick snabbt från 0 procent till en av de högsta i världen. Barnadödligheten ökade dramatiskt, Medellivslängden sjönk.

Brottsligheten sköt i höjden. Prostitutionen likaså. Maffian blev snart en av de mäktigaste makterna i landet. Det var nästan ofattbart.

Och ja, det var verkligen en tragedi.

En bild av den tragiska utvecklingen får man i Ted Grants Russia: from revolution to counter-revolution, som kom ut 1997.

Idag har det fria fallet nedåt stoppats, och Ryssland har under Putins auktoritära styre stabiliserats - men på en nivå långt UNDER det gamla Sovjet.

Att det byråkratiska systemet inte ersattes av en socialistisk demokrati utan av den råaste roffarkapitalism har nog starkt påverkat min retroaktiva sovjetbilld. I stället för bilden av det trötta korrupta gråa byråkratstyret som snart skulle störtas av något bättre, framträder istället en helt annan bild.

En - nostalgisk bild. Av en tid då ett (låt vara malätet, byråkratiskt och odemokratiskt) alternativ till kapitalismen ändå existerade nära våra gärnser. Att sovjetsystemets fall inte endast var en tragedi för folken i Sovjet - utan även för oss..

Det ledde ju till att borgarklassen i väst fick blodade tänder. Den systematiska nedmonteringen av den offentliga sektorn i väst hade knappast varit möjlig om inte Sovjet hade kollapsat. "Kommunismens fall" gjorde privatiseringarna, nedskärningarna och de andra försämringarna - politiskt möjliga. Nu var "kommunsimen" död - och nu handlade det om att renodla kapitalismen så mycket som möjligt.....

Så min känslomässiga bild av Sovjet (väl att märka Sovjet efter Stalin!) är nog idag retroaktivt mycket mer positiv än den var på sjuttio- och åttiotalen. Och jag är nog inte ensam om det. Det verkar gälla sovjetbefolkningen också. Som jag visade i ett tidigare inlägg är den mest populära ryske ledaren idag - Leonid Brezjnev! Medan de som ledde vägen till kapitalismens återinförande - Gorbatjov och Jeltsin - hamnar allra längs ner....

Hellre en tråkig och maläten byråkrat än de som medvetet återupprättade kapitalismen i landet - verkar ryssarna mena. Jag tycker faktiskt att de har rätt.

2 kommentarer:

Verutschkow sa...

Vietnam var naturligtvis en stor ögonöppnare för många, speciellt i de yngre generationerna. Och där var ju USA ond part, medan Sovjet och Kina stödde FNL och Nordvietnam. Men mitt i allt detta hade vi ju t ex också det befrielsekrig som ledde till att Bangladesh lämnade Pakistan och blev en självständig stat. Och i det kriget stod ju Indien och Sovjet på den segrande sidan, medan Pakistan, USA och KINA blev förlorande parter. Världens sympatier låg ju till största delen på Bangladeshsidan och man minns ju fortfarande det musikaliska uttryck detta tog sig. Kanske George Harrissons största stund här på jorden !

Erik Rodenborg sa...

Bangladesh var nog en ögonöppnare för en del av de som hade illusioner om Kinas utrikespolitik.

Jag minns dock hur maoisterna trasslade in sig i de mest löjliga bortförklaringar. Speciellt minns jag en artikel i KFML:s "Marxistiskt Forum" som var fullkomligt bottenlöst pinsam.