onsdag 25 december 2013

Att tränga bort obehagliga saker

Somliga säger att obehagliga minnen inte kan trängas bort. På senare tiden har de fått en hel del massmedialt stöd efter att Dan Josefsson publicerade sin bok och sin dokumentär. Min åsikt är att denna högkonjunktur för förnekarna inte kommer att vara speciellt långe. Anledningen är att de personer som själva har egna erfarenheter av bortträngning är så så pass många att kampanjen förr eller senare kommer att falla ihop av sig själv.

Jag kommer här att kort redogöra för tre exempel från mitt eget liv hur minnen har trängts bort. Det handlar i just dessa exempel inte om några djupt traumatiska händelser utan om andra typer av ångestfyllda upplevelser. Det handlar också om  upplevelser i vuxen ålder. Jag bör tillägga att bortträngning i vuxen ålder är mycket mer ovanligt än bortträngning i barndomen. Det är dock min åsikt att personer som har lärt sig att tränga bort i barndomen mycket lättare kan göra det senare i livet.

Det första exemplet är från 1977. Då gick jag och såg en film som hette The Deep,  på svenska "Djupet". Det är en av de ytterst få filmer som jag har gått ut från innan jag sett den färdigt. Varför gjorde jag det? Det finns två förklaringar. Dels den som bygger på mitt medvetna minne då det begav sig. Dels den som måste ha varit den sanna.

Som jag mindes det då, gick jag ut någon gång i slutet  av filmen för att den var tråkig. Ingenting hände. Trodde jag. Tills jag såg om den på TV många år senare.

Det var då jag upptäckte att den verkligen var otäck. Det var mycket otäckt våld i den, som kulminerade i vad som endast kan beskrivas som ett sadistiskt rituellt övergrepp mot en kvinna. Jag måste ha sett det, för det kom så pass tidigt i filmen så jag kan inte ha gått ut då.

Jag har bara en förklaring. Det är att jag blev så illa berörd av den otäcka handlingen, att jag inte stod ut. Men jag blockerade minnet av det, så det täckminne jag skapade var att jag gick ut för att filmen var... tråkig.

Det andra exemplet är från 1979, eller möjligen 1980. Då läste jag Jenny Berthelius thriller Järnblommorna.. Jag läste ut den och mindes den som oerhört tråkig, även den. Inget hände ju, trodde jag, och jag jämförde boken med Ira Levins "En vacker dag", som den hade stora likheter med. I Ira Levins bok, liksom i Berthelius, styr en dator världen. Hos Levin visar det sig mot slutet att denna dator är programmeras av ett cyniskt härskande skikt - som använder den för att kontrollera den underkuvade majoriteten.

När jag läst ut Berthelius bok var min minnesbild att det i den inte fanns ett härskande skikt alls. Utan datorn styrde ensam. Jag minns att jag tyckte att det var löjligt, och tråkigt. Det var vad jag trodde innan jag läste om boken 2008.

Då upptäckte jag att minnet var en oerhörd försköning. Inte nog med att det fanns ett härskande skikt i Berthelius bok, det var hundra gånger mer vedervärdigt än hos Levin. För hos  Berthelus finns det stora kliniker där människor i den förtryckta majoriteten ligger hjälplösa på sjukhus. Inte för att de är sjuka, utan för att de ska ligga där som ofriviulga organdonatorer. De är nerdrogade, genomlider sina liv i en tröstlös mardröm.  Detta för att det häskande skiktet till och från ska kunna ta deras organ för att tillförsäkra sig själva ett mycket långt liv.

Detta måste jag helt enkelt ha läst, för jag läste ut hela boken. Men detta skräckscenario trängde jag bort, och fyllde det med täckminnet att boken var tråkig - och att den bara handlade om en dator som ensam hade makten.

Mitt tredje exempel är från 1991. Jag skulle gå till akuttandvården.  Jag var av någon anledning ovanligt rädd denna gång. Jag gick med skälvande steg till mottagningen. Där satte jag mig i tandäkarstolen  Ångesten var stor.

Dröm om min förvåning när tandläkaren då sade "nu är vi klara, du kan gå upp". Jag frågade förvånat "men ska du inte borra?".  Han svarade, lika förvånat, "men det har jag ju gjort!". Jag tittade på klockan - det hade gått en timme. Men mitt medvetna minne var att det bara hade gått några sekunder.

Här hade jag nog inte trängt bort efteråt, jag måste ha dissocierat från den sekund jag satte mig, Jag kan inte ha somnat - ingen tandläkare borrar i en sovande patient. Och det kändes inte som att jag hade sovit. Det kändes som om ingen tid alls hade gått.

Dessa exempel har ju en stor beviskraft för mig själv - för jag vet ju att dessa saker hände. Men jag medger att en person som har en väldigt negativ inställning till mig kan hävda  att jag helt enkelt ljuger. De två första händelserna kan ju inte ens teoretiskt kontrolleras, den tredje skulle kunna kontrolleras endast om man hittade tandläkaren i fråga och denne mindes händelsen.... Men det lär ju inte gå i praktiken.

Men det finns ju faktiskt ett otal dokumenterade fall där liknande fenomen har bekräftats....,

10 kommentarer:

Johanna sa...

jag sysselsätter mig alltid med disassociation hos tandläkaren om än tyvärr ej så effektiv att jag missar hela besöket. sist jag var där kändes jag mig tvungen att berätta att inom dödsmetallen har de en egen skräckgenre: låtar om tandläkarbesök. mjo...man undrar hur mkt förträngning som finns här i världen. men jag undrar aldrig över hur lite. folk som behöver bevisa att människor som utsätts för våld ljuger är ett eget släkte - och tillskillnad från tandläkaren - utan något gott uppsåt.

Verutschkow sa...

Lyckades du förtränga så mycket av filmen att du inte ens kom ihåg titellåten, framförd av den numera avlidna Donna Summer ?

Erik Rodenborg sa...

Jag brukar nästan aldrig minnas filmmusik, så att jag inte minns den behöver ju inte förklaras med bortträngning.

Anna sa...

Jag håller dock inte med dig om att det inte skulle vara länge..detta är ju inget nytt heller fö.
http://www.svtplay.se/klipp/1630468/ny-dokumentar-om-tomas-quick-vacker-fragor?tab=klipp&sida=2

Erik Rodenborg sa...

Anna
Jo, ja, nja, jag hoppas du inte har rätt. Möjligen var det jag skrev där en önskefantasi. Det borde istället kanske ha stått "Min *förhoppning* är att denna högkonjunktur för förnekarna inte kommer att vara speciellt långe".

A sa...

...det fortsätter bara.

För min del har jag bara sett deras högkonjunktur, fr 70, 80, 90 och 00, 10-tal å lite till - sen gav jag upp.

Anna sa...

Men det behöver aldrig vara en förhärskande åsikt/högkonjunktur i att avfärda, det räcker med att väcka osäkerhet. Och så länge man kan väcka den osäkerheten så kommer det aldrig kunna bli fällande.

Erik Rodenborg sa...

A
"För min del har jag bara sett deras högkonjunktur, fr 70, 80, 90 och 00, 10-tal å lite till - sen gav jag upp."

Jag brukar alltid säga att endast vid en radikal förändring av samhället till det bättre kommer synen på sådana frågor att kunna ändras radikalt. Problemet är bara att en sådan förändring av samhället verkar mer avlägsen än någonsin, den också!

Anna sa...


Ja, precis...:(
- Det ska vara vetenskapligt, detaljen att det inte går att "traditionellt" forska på det - det har visst fullständigt försvunnit i vanlig ordning, denna gång i Dan Josefsson-debatten, tänk alla är så samstämda så man skulle kunna tro att de kommer från en sekt...(el samma peddoring).

För dom som inte vet - man kan inte utsätta barn svårt i massa år för att se om de sedan minns det. Finns ingen forskningsnämnd i världen som skulle godkänna det, för detta är vad som krävs vetenskapligt.

Erik Rodenborg sa...

"tänk alla är så samstämda så man skulle kunna tro att de kommer från en sekt...(el samma peddoring)."

Instämmer! Ja, mediebevakningen är, med några enstaka undantag, så monolitisk att även mången totalitär sekt torde te sig ultrademokratisk i jämförelse. Vad som nu händer är ju att förövarnas världsbild gradvis får ett mer och mer entydigt tolkningsföreträde...