Det här är en sång jag blev både sorgsen och skräckslaget fascinerad av som barn. De senaste dagarna har jag fått den i huvudet och går omkring och nynnar på den.
När man lyssnar på den igen ser man faktiskt hur obehaglig och rå den är. Det är underförstått att det inte är något anmärkningsvärt i att mannen ska slänga sin flickvän i havet för att skeppet ska komma av grundet.
Men det där om att hon satt på havets botten och sydde med symaskinen tror jag nog gav mig någon form av odödlighetshopp...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Funderingar om trans...
Jag är inte emot den nyligen antagna lagen för att jag är emot transsexuella. Tvärtom. Under stora delar av mitt liv har jag själv uppfattat...
-
Jag är absolut för transsexuellas rättigheter, men det nya lagförslaget är ogenomtänkt, och riskerar att leda till stora problem. Här är et...
-
Långfredag.... Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan. Många vet dock inte bakgrun...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar