fredag 24 januari 2014

Att ange sig själv

Tittar i gamla dagböcker. Ser att jag just måndagen den 24 januari 1969 lade en lapp i en lärares fack där jag anonymt anmälde mig själv före en skadegörelse jag var helt oskyldig till.

Bakgrunden var denna. Jag hade just fyllt 14 och gick i vårterminen i sjuan. Det fanns något som hade gått sönder i skolan. Jag minns inte vad, men lärarna trodde att det var en medveten skadegörelse.

För att ta reda på vem som hade gjort det gick det ut ett meddelande i hela skolan att man kunde lämna lappar i en specifik lärares (vi kan kalla honom H) fack och tala om vem som hade gjort det. Man fick vara anonym.

Om det här hade hänt före våren 1967 hade jag nog tyckt att det hade varit en utmärkt idé. För innan den våren hade jag sett lärarna som kort och gott rättmätiga upprätthållare av ordningen. Men våren 1967 hade en erfarenhet av en sadistisk vikarie fått mig att tänka om. Från och med då tyckte jag att det fanns en ojämlik maktrelation mellan lärare och elever, och att  angiveri var fel, om det inte fanns oerhört starka skäl till ett sådant. Och att något hade gått sönder tyckte jag inte var oerhört starka skäl.

Då kom jag på idén att man kunde sabotera systemet geom att komma med falska angivelser. Men jag skulle ju inte vilja ange någon som sedan fick lida för det. Så jag kom på den ljusa idén att ange mig själv.

Men för att det skulle se mer övertygande ut borde det vara två lappar, med två olika handstil. Så jag konspirerade med två killar om saken. Tills sist kom vi på att den ene av dessa skulle skriva den andra lappen.

Den 24 lämnade jag min lapp i H:s fack. Sedan var det lördag-söndag, men på måndagen den 27 lade jag den andre killens lapp i samma fack. Och väntade.

Väntan varade två dagar. Så - onsdagen den 29 - tog vår klassföreståndare upp saken i klassen. Hon lät allvarlig och sa att H mottagit två anonyma brev. Hon sa att det var uppenbart att de måste ha skrivits av några i vår klass. Sedan gick hon runt till alla och tittade dem djupt i ögonen och frågade om de hade gjort det. Alla svarade nej, inklusive jag och min kompis.

Jag tror nu inte att hon trodde att jag var skyldig till skadegörelsen. Snarare trodde hon att det var ett uttryck för mobbning av mig, och ville ta reda på vilka som låg bakom. I själva verket var det ganska så riskfritt att ange mig själv. Mitt rykte bland lärarna var nog inte sånt att någon av dem på allvar skulle tro att jag ägnade mig åt em sådan meningslös skadegörelse.

Sedan kom jag och den andre killen överens om att vi skulle berätta sanningen för klassföreståndaren på kvällen. För om vi inte gjorde det skulle det ju kunna startas en ny kampanj fört att man skulle ange de som hade lämnat in breven. Det skulle vara lite pinsamt.

Så vi ringde upp henne. Till mig sa hon att hon hade sett på våra ögon att det var vi två som var skyldiga. Men jag tror faktiskt att hon bluffade.

Dessutom frågade hon mig varför jag hade gjort det. Jag svarade lite vagt att det var så tråkigt i skolan. Så modig var jag inte att jag tog upp vad jag tyckte om angiveri, och att syftet var att sabotera kampanjen.

Men hur som helst, vår lilla aktion fick kanske effekt. För inte en enda gång till under högstadiet användes metoden att uppmana till anonymt angiveri.
--------------------------------------------------------------------------------------
PS. Ja, jag hade naturligtvis förvrängt min handstil. Men jag var inte så säker att jag övertygande kunde förvränga den på två olika sätt  - därav behovet av en medkonspiratör.

Inga kommentarer: