tisdag 14 januari 2014

Men förutsätter demokrati inte kvinnlig rösträtt?

Barbara Hannah (1891 - 1986) var en jungiansk analytiker och föreläsare. Hon var en stor beundrare av Carl Gustav Jung och skrev bland annat en biografi över honom. Den hette Jung, His Life and Work: A Biographical Memoir och kom ut 1976.

Jung var grundare till den "analytiska psykologin", en riktning som bröt med Sigmund Freuds psykoanalys 1913. En av anledningarna till att Jung snart blev ett stort namn kan ha varit att hans lära appelerade till konservativa romantiker, som såg Freuds lära som alltför cynisk och materialistisk.

Hannah var också en konservativ romantiker. Detta stör faktiskt mig till och från när jag läser den svenaka översättningen av hennes bok från 1991 - CG Jung - liv och gärning.

Man börjar irriteras redan från början - exempelvis när hon på sidan 4 beskriver kommunismen som en "infektion". Men det allra värsta kommer nog redan på sidan 3.

Där får vi reda på att Hannah beundrade Jungs hemland Schweiz nästan lika mycket som hon beundrade Jung själv. Speciellt beundrade hon landet för vad hon såg som dess alldeles ovanligt utvecklade demokrati.

Så här står det på sidan 3:

"James Joyce kallade Schweiz den sista Naturpark des Geistes och med all rätt. Först och främst är det en sann demokrati och jämförelsevis fri från partipolitik. Schweizaren, till skillnad från exempelvis engelsmannen, väljer inte medlemmarna i parlamentet för att sedan lägga all politisk makt i deras eller partiets händer. Om deras regering inte regerar så att det passar dem, muttrar engelsmännen bara högljutt, skriver brev till tidningarna och demonstrerar sitt ogillande vid varje delval. Det är helt annorlunda i Schweiz. Ingen schweizisk regering kan besluta i någon betydelsefull fråga utan att först hänskjuta frågan till medborgarna som avgör i en folkonrästning: ja eller nej. Demokrati i ordets bästa mening är 'medfödd' hos schweizaren, och de kan i de allra flesta fall acceptera landets beslut, hur mycket de än ogillar det personligen, eftersom det är flertalets vilja. "

Hennes bok kom alltså ut 1976. men hade troligen börjat skrivas flera år tidigare.

Och författaren var förstås, förutom att vara jungian och konservativ romantiker, ju också kvinna. Därför tycker man kanske att hon åtminstone borde ha sett en liten hake i denna lovsång till schweizisk demokrati...

Hannah var född i England, men hade bott i Schweiz sedan 1929. Om hon någonsin fick schweiziskt medborgarskap vet jag inte. Men om hon nu fick det, hade hon ändå inte kunnat rösta i parlamentsvalen - inte före det första val som hölls efter den folkomröstning (mansomröstning!) som hölls 1971, då de schweiziska männen till sist gick med på att ge kvinnor rösträtt på federal nivå. Men endast på federal nivå. I lokalvalen dröjde det längre, och först 1990 fick kvinnor lokal rösträtt i alla kantoner.

För Hannah var "demokrati i ordets bästa mening" alltså fullt förenlig med att kvinnor saknade rösträtt.

Men hon var inte ensam om att se detta som en icke-fråga. Jag minns en ledare i Svenska Dagbladet som någon gång på sextiotalet tog upp frågan om kvinnornas frånvarande rösträtt i Schweiz. Inte för att de tyckte att något borde göras åt saken, utan för att hitta argument mot att bojkotta Sydafrika. De skrev ironiskt att om man kräver bojkott av Sydafrika för att de svarta inte har rösträtt - varför borde man då inte kräva detsamma mot Schweiz, som saknade kvinnlig rösträtt?

Jag är ledsen att jag inte noterade vilket datum det skrevs, när jag gick igenom gamla SvD på KB för några år sedan. Men grundkänslan från ledaren var lite av denna: "Ni vill bojkotta Sydafrika för att de svarta (eller "negrerna" som man skrev på den tiden) inte får rösta. Men har ni tänkt på vad det skulle innebära? Det skulle ju innebära (fniss, fniss) att man skulle tvingas bojkotta Schweiz bara för att ... kvinnor inte får rösta! Inser ni inte hur löjligt det låter he, he."

Ungefär så. Och ingen av anhängarna till bojkott av Sydafrika tog upp den kastade handsken. De tyckte kanske också att tanken på att bojkotta ett land för att kvinnor inte fick rösta var övermåttan löjlig.

7 kommentarer:

Verutschkow sa...

Du kan väl trösta dig med att SvD numera, när ANC sitter vid makten, skriver ganaka negativt om Sydafrika.

F ö, när du gick igenom gamla SvD, hittade du några krönikor av den "ärkereaktionäre" signaturen Sagittarius (Gunnar Unger)? Det bör finnas en del godbitar att visa upp.

Tidlösa sa...

Enligt Wikipedia var det 1991, inte 1990. Se här.

http://en.wikipedia.org/wiki/Appenzell_Innerrhoden

Det skedde, betecknade nog, inte efter en lokal omröstning (inte ens en ren mansomröstning, således), utan efter ett beslut i Schweiz Högsta Domstol!

Ibland är centralisering faktiskt bättre än "lokalt självstyre"...

Tidlösa sa...

Här är ett foto av Appenzell-Innerrhodens "Landsgemeine", den direktdemokratiska folkförsamlingen. Lägg märke till tanterna i förgrunden. Bilden är alltså tagen efter 1990 eller 1991...

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Appenzeller_Landsgemeinde.jpg

Ja, det var väl trevligt. Nu behöver vi ju inte bojkotta dem,. utan kan med gott samvete käka schweizisk choklad och fåndy!

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa 13.02

Det beror på var i Wikipedia man läser, se http://sv.wikipedia.org/wiki/Kvinnlig_rösträtt

Erik Rodenborg sa...

Verutschkow

Visst läste jag krönikor av Sagittarius/ Gunnar Unger när jag gick igenom gamla SvD, och det gjorde jag dessutom redan som barn.

Han var outhärdlig. Hans högsta önskan var att all kommunism och socialism skulle krossas. Och att all jämlikhet skulle skulle sopas bort från jordens yta. Han skulle verkligen ha jublat, om han hade levat när "kommunismen föll" 1989-91. De skadeglada kommentarer som han skulle ha stött ut sig då skulle ha varit mer än man kunnat stå ut med.

Men så roligt fick han inte. För han dog redan 1976, när "kommunismen" stod på sin höjdpunkt och Vietnam hade befriats ett år tidigare.

Det är inte utan att jag känner en viss tillfredsställelse över detta faktum.

Verutschkow sa...

Men visst är det nyttigt att ta del av motståndarens argumentation, om inte för annat så för att skärpa sin egen. Och jag brukar själv känna mig väldigt nöjd när jag känner igen en och annan käpphäst i vissa skribenters resonemang. Tryggt att veta var man har folk !

Erik Rodenborg sa...

"Men visst är det nyttigt att ta del av motståndarens argumentation, om inte för annat så för att skärpa sin egen."

Det finns ju högerdebattörer om har något som skulle kunna kallas argumentation, men Gunnar Unger var nu inte riktigt en av dem. Han debatterade med hån och förakt som främsta vapen.

Mot slutet var han ganska isolerad, Han angreps hårt inte endast på vänsterhåll utan även i ex.i Fria Moderata Studentförbundets tidning "Svensk Linje". Jag minns ett inlägg, där han anklagades för att han skämde ut den seriösa högern och och för att han saknade medmänsklighet. Om jag nu minns rätt.