fredag 10 januari 2014

Segrarna skriver historien

Idag var jag på Södertälje stadsbibliotek. Jag råkade gå förbi hyllan om Kina. Där fanns böcker om Kinas historia de senaste 500 åren och så, och böcker om hur dagens Kina öppnar sig mot väst. Det fanns en enda bok om Maotiden, och den handlade om den massvält som skapades av regimens  felslagna industrialiseringsprojekt "Det stora språnget framåt" 1958-62.

Der var den värsta perioden under hela den maoistiska eran, och den vara förvisso fruktansvärd. Men det är knappast en tillfällighet att det på biblioteket endast var denna som representerades av en bok.

Men  den som vill sätta det hela i ett vidare sammanhang rekommenderas att läsa en artikel av Magnus Rei-Ho Lundgren i Clarté .

Där kan man bland annat läsa: "Men det finns också andra historier som miljoner kinesiska familjer kan relatera till. Historier om hur bönder i avlägsna trakter för första gången fick tillgång till anständig primärsjukvård genom barfotadoktorer. Om hur mammor med nyfödda barn för första gången kunde besöka mödravårdscentraler. Om fattiga bönder och arbetare som lärde sig läsa. Om kvinnor som inte bara slapp, utan förbjöds att få sina fötter bundna, och fick legal rätt att skilja sig och göra abort. Historier om barn som slapp langa knark till sina föräldrar. Dessa historier är det helt tyst om i svenska medier varje gång Mao Zedong och Kinesiska Kommunistpartiets historia kommer på tal.

Spädbarnsdödligheten mer än halverades under Mao-åren. Medellivslängden 1949 låg på 35 år, 1979 hade den ökat till 69 år, enligt WHO. Läskunnigheten 1949 låg på omkring 10 procent, 1980 kunde nästan 70 procent läsa, 2008 91 procent.

Om man räknar de som dog i förtid till följd av Maos politik, bör man inte då också räkna med den ökande levnadstid som möjliggjordes genom till exempel utbyggnaden av sjukvården som en följd av Maos politik? Ökningen av medellivslängden och minskningen av spädbarnsdödligheten var liksom de 30 miljoner som svalt ihjäl under Det stora språnget en effekt av Maos politik. Men bara det senare nämns när svenska medier ska ge ett omdöme om Mao och den kinesiska revolutionen.""


Segrarna skriver historien. I detta fall de som internationellt segrade i "det kalla kriget". Om det maoistiska Kina får representeras på detta sätt på ett genomsnittligt bibliotek, kan man ju också studera vilka böcker som idag läses om Sovjetunioen. De handlar nästan enbart om Stalins regim 1928-1953, med ett fokus på terrorn. Det är ju den värsta perioden i Sovjetunionens historia. Om de stora framsteg som gjordes mellan 1917 och 1928 får man inte läsa på ett ordinärt bibliotek. Och inte heller om hur terrorsystemet avvecklades och om det sakta ökande välstånd som präglade perioden efter Stalins död.

I tidigt 70-tal såg bibliotekens hyllor lite annorlunda ut. I synnerhet  om Kina. Då fanns det många idylliska böcker om hur oerhört bra det var. De var, förstås, ofta naiva. Idyllbilderna av maoismen hade ju spritt sig långt utanför de snävare vänsterkretsarna.

Men dagens populärt hållna litteratur är inte mindre naiv. Tvärtom. Den präglas av den godtrogna tilltron till den förhärskande ideologi som sprids av de som segrade i kalla kriget. En förvriden världsbild som kan  beskrivas så här. "Privat ägande = välstånd och demokrati.  Offentlig ägande = Gulag, terror och svält".

Nåja, bilden ovan är ju inte entydig. Den som går till forskningsbibliotek kan, om hen letar riktigt länge, finna en hel del väldokumenterade motbilder.  Men hur många som vill ha riktig info om ex.vis Kina brukar gå till exempelvis Stockholms Universitetsbibliotek för att ägna en timme åt att leta bland hyllorna där?

1 kommentar:

Verutschkow sa...

"Krigsförbrytare är vad krigets segrare efteråt kallar förlorarna" har jag läst någonstana.