torsdag 1 maj 2014

En tidsresa från 1972

Det var den 1 maj 1972. Det var det andra året någonsin jag demonstrerade första maj.

Det var en mycket ovanlig demonstration. Denna dag gick vänsterdemonstrationen "Enhet -Solidaritet" (det var första året den kallares så, åren innan hade den hetat "Röd Front"), som de facto dominerades av KFML,  till Norra Bantorger, där de förenades med socialdemokraterna! Anledningen till detta var att Vietnamkriget var i ett avgörande skede och PRR:s chefsförhandlare i Paris,  Nguyen Van Tien, skulle tala på Norra Bantorget!

Efter att demonstrationen var klar var det några små vänstergrupper som deltagit som hade ett möte som jag var med på. Men efter ett tag åkte jag tillsammans med några aktivister i RMF, den vänstergrupp jag stödde, till ett kollektiv i Roslags Näsby utanför Täby.

Där hade jag varit två gånger förut. Och sovit över och diskuterat politik. Det var nog nästan det enda jag diskuterade vid den tiden. Det gjorde jag jämt. Det var sällan jag pratade om något annat...

Men den här gången stötte jag på en kvinna som bodde där som snart  fick mig att engagerat prata om något helt annat. Hon hette Gunvor, och kom långt, långt,  senare att bli chefredaktör på tidningen Internationalen.

När klockan närmade sig tolv hade hon faktiskt lyckats leda in mig i en dispyt  om - tidsresor! Hon hade talat positivt om några science-fiction-romaner som handlade om sådana.

Och jag började med en utläggning om att det var löjligt. Tidsresor var omöjliga - i alla fall de som ledde tillbaka i tiden. Om man åkte tillbaks i tiden skulle det i praktiken leda till logiska paradoxer. Och sådana kunde ju  inte finnas.

Hon verkade tycka att jag var lite av en träigt vulgärmaterialistisk dogmatiker. Jag tyckte nog att hon var flummig bortom alla gränser....

Nåväl, klockan var mycket, och man kunde ju inte prata hela natten. Så jag gick och la mig och sov på en luftmadrass i ett litet rum. Och vaknade nästa morgon

Den dagen gjorde jag sedan något som jag alltid har mints. Men det är först för några år sedan som jag kom att tänka på detta i relation till vad jag och Gunvor diskuterat dagen innan.

Jag satte mig på tunnelbanan och åkte till  - Gubbängen. Jag hade inte vart i Gubbängen på många år. Vi flyttade därifrån i mars 1963. Den enda gång jag hade varit där sedan dess var som 13-åring med min mor i september 1968. (Den resan skulle vara värd en egen berättelse, framförallt min förtjusning när jag av en släkting som bodde där fick reda på att en tremänning lite äldre än mig, som jag till och från hade träffat som barn, stolt hade deklarerat att om hon hade haft rösträttt skulle hon ha röstat på kommunisterna i valet. Jag blev oerhört imponerad!)

Nåväl, jag kom alltså till Gubbängen den 2 maj 1972 och började vandra runt. Jag gick till lekskolan jag hade gått i 1960-61. Den fanns kvar. Jag tittade in genom ett fönster. Det satt en massa barnteckningar på en vägg.

Jag gick också till Gubbängsskolan, där jag hade gått 1962-63. Jag gick in i den, och gick bland annat  in i skolbiblioteket. Det fanns också kvar på samma plats som då. Det var där jag hösten 1962 hade lånat mitt första bibliotekslån, "Den schweiziska Robinson" och ""Folkens öden och äventyr", Jag var förundrad över hur likt allt var.

Men det var ändå som en annan värld. 1972 skulle Gubbängen lika gärna kunnat ha varit beläget på planeten "Subterra" från Allers-serien "Willy på äventyr".  Det var sannerligen en helt annan värld, som jag nästan hade glömt bort.

Så på kvällen den 1 maj 1972 sitter jag och diskuterar tidsresor, och säger, nästan lite aggressivt, att sådana inte kan finnas. Dagen efter försöker jag mig på en sorts tidsresa själv. Som alltså skakar om mig mycket djupt.

Den 3 maj 1972 är jag tillbaka till den nutid som var då. Den kvällen ser jag på filmen "Kamrater, motståndaren är välorganiserad" och hamnar i en  livlig diskussion om den efteråt. Men tanken på tidsresor dröjer sig kvar. Strax under ytan.

1 kommentar:

Gunnar Wall sa...

En bra text, som vanligt. Tackar!