lördag 23 augusti 2014

Gubbängsskolan

I augusti 1962 började jag den ”riktiga” skolan på Gubbängsskolan första gången. Mellan hösten 1961 och våren 1962 hade jag gått på en förskola i samma skola. Mina minnen av den är lite vaga, men jag minns att vår ”klassföreståndare” där var en väldigt fin och snäll kvinna. Hon hade en hund, och jag minns att jag en gång gick med henne och hunden på gatan utanför skolan.

Men i augusti 1962 började jag på riktigt. Jag minns att jag var så förvånad av att jag kom för tidigt den första gången. Det är nog det enda jag minns från första dagen.

I övrigt minns jag att jag kunde läsa redan innan jag började, så jag hade en del fördelar i svenskan. Jag minns att lärarinnan var snäll och förstående.

Men framför allt minns jag det drama som så sakteliga började utspela sig mellan mig och en del av killarna i klassen.

Jag blev nämligen mobbad. Jag vet inte riktigt varför, men ett minne jag har kan kanske ge en delförklaring. Jag står på skolgården och ser pojkarna slåss, och jag säger till dom ”så ska man inte göra, man ska inte slåss”. Möjligen var det därför de efter ett tag började slå mig också.

Det värsta var inte att bli slagen, det värsta var när de hindrade mig att gå tillbaka till skolsalen i tid när det ringde. Jag var väldigt ordentlig och mån om att göra som lärarna sa, så jag skämdes när jag inte kom tillbaka i tid.

För min del hade jag två strategier för att bemöta mobbingen. Den första var att vända sig till lärarna och berätta om det. Den strategin misslyckades. Det visade sig nämligen att skolan inte hade några effektiva redskap för att ta itu med mobbning. Det enda som hände var att mobbarna fick en förmaning, och sen var det inte mer med det. De tog igen smäleken på mig senare.

Men det fanns en annan strategi som var mer effektiv. Det var att gömma sig bland flickorna. Flickorna stod för sig, och det krävdes lite mer för att pojkarna skulle våga tränga in bland dem bara för att kunna slå upp mig. Så jag stod och tittade på när flickorna hoppade hopprep och sjöng sånger som jag minns ord från, men inte idag kan placera bland de kända barnvisorna.

En sak minns jag som antyder att jag inte bara passivt stod där. När jag skulle byta skola på vårterminen, familjen skulle flytta till Kungsholmen, minns jag att några av flickorna i klassen var ledsna för att jag skulle flytta. En av dem sa ”men vem ska då försvara oss mot” och sen kom namnet på en pojke i klassen. Minnet är intressant. Uppenbarligen gömde jag mig inte bara hos flickorna, vi verkade ha någon sorts gemensamt försvar mot de bråkiga pojkarna.

Den klass jag kom till på Klastorpsskolan i Kungsholmen var helt annorlunda. Där blev jag aldrig mobbad i klassen, däremot ibland av elever utanför den. På många sätt var den klassen helt underbar.

Men det finns en form av innerlig känsla av gemenskap i minnet av de flickor i Gubbängsskolan som jag gömde mig hos, och som jag tydligen också hjälpte att försvara, i ett gemensamt intresse att klara oss från pojkar som slogs. Jag undrar verkligen hur det skulle ha blivit om jag hade stannat kvar på Gubbängsskolan.

Inga kommentarer: