fredag 22 augusti 2014

When Daylight Comes

Jag har just läst ut Howard Murphets When Daylight Comes från 1975 (i en nytryckning från 1988). Det är en fascinerande biografi över Helena Petrovna Blavatsky.

Fascinerande mest för att den är så extremt dogmatisk. Jag har läst flera biografier över Blavatsky, även sådana som hårt försvarar henne. Som förnekar anklagelser om fusk, och som argumenterar för att hennes "hemliga mästare" existerade.

Men Murphet går längre. Han argumenterar inte, han utgår från att mästarna fanns (finns!) och från att Blavatsky aldrig fuskade. Och han avfärdar de som trodde att hon gjorde det som antingen mer eller mindre ondskefulla fiender - eller som nyttiga idioter för dessa.

I själva verket spelar "mästarna" en helt avgörande roll i biografin. Han använder dem som en del i skildringen - Blavatskys utveckling beskrivs självklart som orsakad av deras existens...

Jag har en fördom - nämligen att dogmatiker borde vara torftiga även som stilister. Alltså låta som - för att ta ett exempel -ett tal av Josef Stalin. Men det stämmer ju ofta inte. Murphet är en elegant stilist, och är rolig att läsa.

Men han utgår från att Blavatsky alltid hade rätt i alla viktiga avseenden. Eller rättare sagt - med undantag av en sak. Och det är ju intressant att se vad undantaget är.

Han verkar anse att hennes fördömande av spritismen var ensidig, och hårdragen. Det är intressant att denne extreme Blavatskybeundrare tycker det. På det sätet blir exempelvis en bok som Charles Webster Leadbeaters Spiritualism and Theosophy mer begriplig. Jag läste den för ett tag sedan och hajade till över hur positiv denne ledande teosof var till spiritism. Blavatsky avfärdade genomgående spiritisternas andar som bedrägliga elementarandar som lurade de medier som de besatte. Det verkade inte alls Leadbeater göra.

Det verkar faktiskt som att en hel del ledande teosofer (åtminstone från Adyarströmningen) distanserat sig frän Blavatskys fördömande av spiritismen. Det underlättar förstås för ekumeniken inom de breda New Age-miljöer som teosofin idag verkar inom..

Om Murphet hade stannat vid att okritiskt hylla Blavatsky skulle han ändå varit riktigt uthärdlig. Blavatsky är en intressant teoretiker, och även dogmatiska försvar av henne kan vara roliga  att läsa.

Men om man kollar på nätet ser man att Murphet efter ett tag bytte guru. Han blev mot slutet av sitt liv en lika okritisk anhängare av Sai Baba som han någonsin varit av Blavatsky. Han förnekade lika bestämt att Sai Baba fuskade, och avfärdade rakt av alla övertygande vittnesmål om Sai Babas systematiska övergrepp mot barn....

Det är sorgligt. Dessutom var Sai Baba i motsats till Madame Blavatsky inte på något sätt intellektuellt intressant. Att läsa Sai Babas tal och skrifter är som att vada genom rena hav av plattityder och dumheter.

Murphets bok publicerades av Adyarsamfundets eget bokförlag. Möjligen ångrade de detta efter att Murphet blev en fanatisk anhängare till en av det sena 1900-talets mer olustiga sektledare.

Inga kommentarer: