fredag 12 september 2014

Ett politiskt besked vid ett besök i Gubbängen

I förra bloggposten berättade jag att jag röstade på kommunisterna i ett "val" jag själva hade organiserat i familjen 1965. Det betydde knappast att jag var "kommunist" i någon genomtänkt mening. Det var snarare så att jag från och med december 1964 såg det mesta utifrån Vietnankriget. Det var då jag hade kommit till slutsatsen att USA:s krig i Vietnam var orättvist och vidrigt.

Det kände jag mig väldigt ensam med. Det var en kuslig känsla av att jag hade insett något som ingen utom kommunisterna hade fattat.....

Så jag började bedöma allt som hände i världen utifrån vad som gynnade kampen mot USA i Vietnam. I min ensamhet var det den fråga som dominerade det mesta.

Allt som gynnade Vietnam var bra. Därför var det självklart att man skulle rösta på kommunisterna... Det var inte den enda anledningen, men det var under flera år för mig det helt centrala. Vilket kan te sig märkligt för en 9-10-åring. I en miljö där ingen verkade dela mina åsikter.

Nåväl, sedan kom ju en Vietnamrörelse. Det var för mig en sorts bekräftelse på att jag hade rätt. Min ensamhet tycktes lite mindre.

Palmes Gävletal sommaren 1965 var ytterligare en bekräftelse. Även en ledande socialdemokrat som insåg att USA hade fel!

Det gick några år. Och i september 1968 åkte jag med min mor till Gubbängen. Det var nog första gången jag var där, sedan vi flyttade därifrån i mars 1963. Vi skulle besöka en bekant, möjligen också släkting. Jag vet inte precis, min uppfattning om vilka som var släkt eller inte var lite oklar.

När jag  steg av vid tunnelbanestationen vid Gubbängen var en av de första sakerna jag såg en FNL-affich. Det var en konstig känsla. För mig var Gubbängen något arkaiskt, något som jag inte associerade med nutiden. Att nutiden i denna mening nått Gubbängen var för mig hisnande...  rent känslomässigt.

Men det jag minns bäst av besöket var en sak som den bekant, eller släkting, vi träffade berättade. Hon sade nämligen att Eva, en tremänning till mig, som var tre år äldre än mig, hade sagt att om hon hade haft rösträtt hade hon röstat på kommunisterna. Jag blev oerhört imponerad. Det kändes om ytterligare en ljuspunkt i en känsla av ensamhet.

Nu visste jag inte att hon var en tremänning - det fick jag reda på senare. I själva verket kallades hon alltid för kusin. Vilket var lite märkligt, i synnerhet som de som verkligen var kusiner aldrig kallades för kusiner. Släktskapsterminologin i familjen var på ett märkligt sätt mystifierande.

Nu var det så att Eva och hennes syster ("kusinerna"!) hade bott någon vecka hos oss på landstället i Gräddö två gånger - 1964 (eller möjligen 1963) och 1967. Jag mindes dem som väldigt trevliga. Evas syster var i min ålder, men Eva var som sagt tre år äldre. Jag hade en stor respekt för henne, jag hade alltid uppfattat henne som förnuftig, och kunnig. Kort sagt såg jag upp till henne.

Att även hon kunde tänka sig att rösta på kommunisterna kändes som ytterligare en bräsch i känslan av ensamhet. Jag upplevde det som positivt, på ett nästan innerligt sätt.

Nåväl, Eva blev senare aktiv i FNL-grupperna och hamnade till och med i styrelsen för Stockholms FNL.-grupp.  Det fick jag reda på 1970.

Men det är en senare historia.

Inga kommentarer: