måndag 6 oktober 2014

KFML om Sovjet före augusti 1968

För de som känner till lite om den yttersta vänstern i Sverige på 70-talet är det ju bekant hur KFML/SKP såg på Sovjet och stalinismen. Det var en ganska så absurd världsbild som såg ut ungefär så här. Under Stalin rådde det socialism i Sovjet. Trots att Stalin vart "30 procent dålig" ledde han en socialistisk stat. Sedan kom Chrustjovs "kontrarevolutionära statskupp" 1956 som - återupprättade kapitalismen i Sovjetunionen.

Denna världsbild var ju rent idealistisk. Trots att inga avgörande ekonomiska förändringar skedde i Sovjet 1956 menade man alltså att kapitalismen återupprättades detta år. Förklaringen var en teori man hade tagit från Kinas Kommunistiska Parti som gick ut på att "revisionismen vid makten är lika med borgarklassen vid makten". Med andra ord att om partiet blev "revisionistiskt" - dvs avvek från den rätta (stalinistiska) läran förvandlades dess funktionärer som genom ett trollslag till en... borgarklass.

Det låter ju milt sagt märkligt. Och det kombinerades med en bisarr idealisering av Stalins Sovjet (och Maos Kina), kombinerat med närmast en demonisering av Sovjet efter 1956. Man tog också upp en rad drag i 70-talets Sovjet  - ojämlikheten, förtrycket av oliktänkande, frånvaron av demokrati - och anförde dessa som bevis för att Sovjet var ett klassamhälle. Och bortsåg hastigt och lustigt från att samma saker fanns under Stalins Sovjet, fastän värre.

Nu har jag för någon vecka sedan gått igenom Gnistan från starten 1967 fram till 1972. Och kunde notera något som jag anat, men inte riktigt visste. Nämligen att denna världsbild inte fanns där från början.

För det var så det var. Före invasionen i Tjeckoslovakien hade man en annan typ av stalinistisk syn. Som dels var aningen mer intellektuellt sammanhängande, men å andra sidan på ett annat sätt mer cynisk.

Om man var välvillig skulle man ju kunna se deras syn efter 1968 som naiv, men välmenande. Man hävdade på största allvar att Sovjet under Stalin var ett mycket bättre samhälle, och man var genuint emot bristen på demokrat och jämlikhet i Bresnjevs Sovjet. Men före augusti 1968 fanns som sagt en annan, mer "realistiskt" cynisk världsbild .

För det första sa man inte då att Sovjet var kapitalistiskt. Man sa att revisionisterna satt vid makten och att de strävade att återupprätta kapitalismen. De hade inte ännu lyckats, men de var på väg. Det låter lite mer intellektuellt rimligt, men samtidigt ledde det till en än mer rå stalinistisk linje i praktiken.

Det bästa exemplet på det var vad man sa om Tjeckoslovakien förre invasionen. Man stödde inte alls Dubceks försök att göra landet mer självständigt från Sovjet. Man stödde inte den ökade yttrandefriheten, och pressfriheten. Tvärtom beskrevs Dubcek som ännu värre än Sovjetledningen. Och som värre än hans Moskvakommunistiska motståndare inom landet.

Det stora hotet i Tjeckoslovakien var enligt Gnistan demokratiseringen. Visserligen ville Novotny och de Moskvatrogna också återupprätta kapitalismen, men Dubcek ville göra det ännu snabbare. All demokratisk opposition i Sovjetblocket var kontrarevolutionär. Den enda opposition man godtog var de små "marxist-lenininistiska" sekter som ville ha det som i Kina, Albanien eller som i Sovjet under Stalin.

Man citerade från den albanska tidningen Zeri i Populit som fördömde demokratiseringen under Pragvåren som renodlat kontrarevolutionär.

Östblocket var alltså inte kapitalistiskt, som man kom att säga senare. Det var länder med en socialistisk bas men med en revisionistisk ledning. Om bara stalinismen kunde återupprättas skulle det bli bra igen.

Så invaderade Sovjet. Det logska vore faktiskt att Gnistan skulle stöda invasionen. Och det skulle man nog ha gjort - om det inte vore för en sak. Kina fördömde den... Och Kina "upptäckte" samtidigt att kapitalismen redan var återupprättad i hela Sovjetblocket. Och Albanien följde efter i denna nya "upptäckt" - följt av KFML. Det fanns alltså inte längre några landvinningar att försvara. Därför och endast därför hade aldrig Prtagvåren varit ett hot mot mot socialismen . För den fanns inte alls. Landet var redan kapitalistiskt.

I den första ledaren i Gnistan efter invasionen frågar man sig varför man inte bör stöda invasionen. Man skriver till en tänkt läsekrets som förmodas stöda Sovjets invasion och förklarar omständligt varför detta visserligen kan te sig logiskt, men att det ändå är fel. Man märker att redaktionen framförallt slåss mot de idéer man själva hade några veckor tidigare.

Så från och med nu blir det fritt fram att stöda demokratiska krav i Sovjetblocket (men inte i Kina och Albanien, förstås). För Sovjet är nu en fascistisk diktatur ("av Hitlertyp", som Mao nu fantiserade om att han hade insett redan 1964...). Därför är det plötsligt riktigt att stöda krav på yttrandefrihet i Sovjet....

Den här nya synen utvecklas gradvis. Därför blir KFML:s stalinism också gradvis lite mer lättsmält, när den appliceras på det reellt existerande Sovjetblocket.

Skillnaden kan också uttryckas så här. KFML:s tidigare linje var mer av öppet rå stalinism, deras senare blev mjukare, mer "demokratisk", men samtidigt mer overklig och idealistisk. Och historieskrivningen blev mer metafysisk.

Långt senare "återupptäcker" förresten KFML (r)/ KPML (r) den gamla linjen - någon gång i slutet av 70-talet. Utan att låtsas om att det var en gammal linje, man ger intrycket av att ha kommit på något nytt.

Den "statskapitalistiska" linjen gynnade nog KFML/SKP under tidigt 70-tal. Nu slapp man att ses som några som tyckte som Hilding Hagberg, fast värre. Och de flesta som skolades upp i KFML under 70-talet visste nog inte mycket om den linje man hade haft före den abrupta svängningen man genomförde efter den 21 augusti 1968.

6 kommentarer:

Gunnar Wall sa...

En fascinerande djupdykning i en värld som inte ens vi gamla vänsteraktivister som var med på den minns tillräckligt tydligt. Tack för den! Skönt att man aldrig hörde hemma i det lägret, pustar man belåtet och hoppas att man inte har alltför många egna glömda konstiga ställningstaganden i bagaget. :-)

Verutschkow sa...

Ett av mina tidigare barndomsminnen är en tidningskrönika i radion där Norrskensflamman (som enda tidning) stödjer invasionen i Tjeckoslovakien, samtidigt som dåvarande vpk-ledaren C H Hermansson tidigare har fördömt den. Kan inte komma ifrån att situationen för dåvarande vpk har vissa likheter med den som idag gäller för (SD) !

Erik Rodenborg sa...

Ver

Hermansson fördömde inte endast invasionen, han krävde dessutom (som enda partiledare!) att Sverige skulle bryta de diplomatiska förbindelserna med Sovjet,

Det var lite som om Jimmie Åkesson plötsligt skulle gå upp i riksdagen och kräva fri invandring!

Erik Rodenborg sa...

Gunnar Wall
"Skönt att man aldrig hörde hemma i det lägret"...

Jag vet inte riktigt det. Under tidigt 70-tal var det så att den organisation både du och jag var knuten till visserligen i motsats till KFML/SKP inte var stalinister och dessutom hade en mer intellektuellt sammanhängande världsbild; å andra sidan var vi praktiken mycket mer sekteristiska.

KFML drev ex.vis en linje i Vietnamrörelsen som lyckades skapa den förmodligen största solidaritetsrörelsen i världen i förhållande till folkmängd, medan vi ställde oss i något hörn av demonstrationerna där vi kunde få vara i fred med våra sekteristiska paroller.

Det hände nog mer intressanta saker om man var med i KFML/SKP än om man var med i RMF, i alla fall under första hälften av 70-talet.

Erik Rodenborg sa...

PS till svaret till Gunnar Wall.

..."den förmodligen största solidaritetsrörelsen i världen i förhållande till folkmängd"...

Bortser här från antikrigsrörelsen i USA, men den var som sagt en ANTIkrigsrörelse som inte tog direkt ställning för FNL. Av alla solidaritetsorganisationer för vietnamesernas kamp i världen mobiliserade förmodligen DFFG flest människor, i förhållande till folkmängden.

Verutschkow sa...

Sedan är ju frågan hur representativ Hermansson var för sitt parti. Han hade under hela sin tid som partiledare stort internt motstånd från de Moskvatrogna (som ju också bildade eget och ändå behöll sina riksdagsplatser). Och på den tiden talade man om de s k fyra demokratiska partierna, ungefär som idag när alla partier utom 1 anses gå att tala med. När det var partiledardebatt i TV inför valet (med 2 socialdemokrater mot 3 borgerliga) fick vpkledaren mest sitta och hålla monolog för sig själv.