onsdag 1 oktober 2014

Pippi Långstrump, Enid Blyton och rasismen

Vad gäller Pippi-debatten har jag tänkt lite fram och tillbaka. Redan från början ansåg jag att det var helt OK att klippa bort några ord ur en TV-version, men tyckte samtidigt att det var fel att ändra texten i barnböcker. Men jag har ändrat mig. Bland annat av denna orsak. Det finns redan nu barnvänliga versioner av vuxenromaner. Det finns exempelvis åtminstone en barnversion av Greven av Monte Christo. Dessa barnversioner skiljer sig från vuxenversionerna på tre olika sätt. Dels är de kortare. Dels har de ett mer lättfattligt språk. Men dessutom brukar de att klippa bort de mer otäcka eller på andra sätt problematiska partierna ur vuxenböckerna. Men ingen har här blivit upprörd över att detta skulle vara att censurera ex.vis Alexander Dumas.

Om man kan ändra i vuxenböcker för att göra dem mer barnvänliga borde man väl kunna ändra i äldre barnböcker för att ta bort sådant som kan verka stötande på många barn idag? Eller? Vari ligger den principiella skillnaden?

Som barn älskade jag Enid Blyton, trots att bibliotekarierna försäkrade mig att det var skräplitteratur som man inte borde läsa. Hade jag älskat dem också om jag hade haft romskt ursprung och fåt ta del i de många fördomsfulla beskrivningarna av romer ("zigenare")? Möjligen hade det varit ett avgörande hinder för att läsa dem.

Det kan finnas barnböcker som kan göra stort intryck på barn idag, där det enda störande är olika typer av fördomar som kan göra en del barn ledsna. Är det då helt fel att ge ut nya utgåvor av dessa med en språklig behandling som tar bort det mest stötande?

Nu syftar jag inte på att skriva om klassiska böcker där fördomar av olika slag utgör en nödvändig del av handlingen. Utan på just de barnböcker där de utgör en periferi - formuleringar som gärna kan tas bort utan att handlingen påverkas på något märkbart sätt.

Det innebär inte att de andra versionerna ska förbjudas. Men om - för att återgå till Blyton - alltså om ett barn av romskt ursprung visar ett oerhört intresse för just denna barnboksförfattare vore det kanske bra om det finns versioner som inte gör det nedstämt och ledset.

1 kommentar:

Verutschkow sa...

Jag älskade också Enid Blyton, speciellt Mysterieböckerna. Som vuxen ser man ju de fördomsfulla påståendena här och var men som barn gick väl det mesta ner.

Vad gäller Pippi och hennes språk så kan man ibland undra hur Astrid Lindgren tänkte. Eller kunde vare sig hon eller någon av läsarna minsta gnutta engelska ?

spunk

Ett ord känt från Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Hon letar efter spunk eftersom ingen vet vad det är och hon gärna vill ta reda på det.
I dagligt tal (dialektalt) används "att få spunk" som synonym till att få tokspel, bli utom sig eller arg.