söndag 30 november 2014

I mörkrets tid

Idag firar en del av oss första advent. Det är den dag då man börjar räkna dagarna till Jesu födelse.

Det är ju inte helt klart vem Jesus verkligen var. Men en sak är klar. Han var en del av en större rörelse i Palestina och områdena runtomkring. Det kan man bland annat se om man läser böcker om Dödahavsrullarna.

Det var människor som såg det samhälle de levde i som styrt av ondskan, och trodde på en förändring. De såg fram emot en värld utan tyranner och härskare, utan ojämlikhet, utan våld. Det handlade om sammanlagt ganska många människor.

De var olika, på sitt sätt. En del av dem innefattade även kvinnor i sina drömmar om jämlikhet, andra gjorde det inte. En del av dem respekterade barn, andra satt fast i samhällets nedlåtande syn. Av några kända bibelcitat att döma tillhörde Jesus den första gruppen...

De levde i ett ockuperat land. De drömde om att Gud skulle ingripa och inte endast häva ockupationen utan även skapa ett gudsrike där det skulle råda frid, och vara jämlikt. De hade vad man brukar kalla apokalyptiska föreställningar.

De människor som fanns då är för länge sedan döda (om man inte tror att Jesus uppstått, förstås). Ofattbart många minuter har gått sedan den tiden. Mycket har hänt, men en sak kan man definitivt säga. Det dessa människor drömde om har ännu inte förverkligats.

USA-imperialismen är både mäktigare och grymmare än romarriket. Ojämlikheten är större, svältkatastroferna är flera och större. Våldet har nått nya nivåer, med hjälp av tekniker som den tidens människor inte skulle kunnat föreställa sig.

Trots detta - säger vi idag i vår del av världen - ska kvinnor vara jämställda och barn inte utsättas för förtryck. Men så är det ju inte i praktiken. Sexhandeln har idag proportioner som hade varit otänkbara vid vår tideräknings början. Och vad gäller barnen...

Vad spelar det för roll att vi idag har ett agaförbud, när barn som berättar att de blivit slagna av sin far närmast rutinmässigt avfärdas med att de är hjärntvättade av sin mor, eller av en terapeut, eller av en förhörsledare?

Vad spelar det för roll att man idag "talar" om sexuella övergrepp mot barn när "talet" framför allt handlar om att man inte ska tro dem? Det är samma som med misshandel - om barn berättar om grova sexuella övergrepp avfärdas deras berättelser nästan rutinmässigt. Antingen är det mammans eller terapeutens eller den nitiska dagisfrökens eller förhörsledarens fel. Det är nästan alltid fel på någon annan, och även på barnet. Men inte på den "oskyldigt anklagade".

Men vi har i alla fall avskaffat rituella barnoffer, som ju var vanliga i både Europa och Afrika under långa perioder. Fast hur är det? Under de senaste årtiondena har många barn berättat om sadistiska ritualer, där barn har dödats. Men det tog bara några få år innan den närmast universella praxisen blev att man -  utan närmare undersökning - automatiskt skulle avfärda alla sådana berättelser. I Sverige kan ett barn som berättar om något sådant helt automatiskt avfärdas med att det bara är "ännu en som har läst Spökflickan"....

I själva verket har vi idag gradvis byggt upp ett system av föreställningar och begrepp med vars hjälp praktiskt taget alla typer av övergepp mot barn kan avfärdas utan undersökning. Teorier om PAS och FMS, för att inte tala om ständiga "revideringar" av tidigare medicinska metoder för att avgöra att barn har skadats. Snart är väl även Shaken baby syndrome avfärdat som en förlegad myt, det också.

Och vuxna som i efterhand minns att de utsatts för övergrepp kan numera rutinmässigt avfärdas med att bortträngda minnen - de finns inte. För det säger "vetenskapen".

Att "vetenskapen" faktiskt inte säger något sådant kan var och en som går till källorna och studerar vad den vetenskapliga debatten verkligen går ut på.lätt ta reda på. Men vem orkar leta efter facktidskrifter när det är så lätt att tro få sig en klar uppfattning om sakens natur genom att läsa Dan Josefssons kioskvältare?

Och media ställer upp massivt. Det finns en hel hop journalister som flyter omkring i detta ondskans mörker. Och då syftar jag inte på extremister som Ingrid Carlqvist och Patrik Nyberg. Nej jag syftar på de ack så ansedda journalister. som får skriva i Aftonbladet, Dagens Nyheter och göra program i SVT.  Och journalister som (åtminstone objektivt sett) går förövarnas ärenden blir fler och fler. Ingen nämnd och ingen glömd, men en av dem har visst under detta år fått två prestigefylla joornalistpriser.

Och ondskans mörker sänker sig gradvis. Jag har här fokuserat på frågan om övergepp mot barn, men man skulle kunna ta hur många ämnen som helst. Men jag har någonstans känslan av att samhällets grundkaraktär på något sätt bäst avspeglas av hur det behandlar de allra mest försvarslösa - barnen.

För  2000 år sedan fanns det en grupp människor i ett land vid Östra Medelhavet som trodde att Gud snart skulle ingripa och göra slut på ondskan. Det är inte riktigt lika lätt att tro på idag - 2000 år senare.

Ett alternativ till att tro vore kanske att handla. Men det verkar inte tillräckligt många verka så intresserade av att göra. I alla fall inte tillräckligt många för att dra undan mattan för de som upprätthåller och möjliggör det mörker vi lever i.

Inga kommentarer: