tisdag 10 februari 2015

Fem stoppar spöktåget

Ett säkert ålderstecken lär ju vara att man regredierar till barndomen. Jag har just fyllt sextio och det dröjde mycket riktigt inte länge förrän jag fick en plötslig impuls att låna Enid Blytons femböcker på biblioteket. Jag lånade tre stycken, till att börja med, och har just läst ut en av dessa, alltså "Fem stoppar spöktåget".

Jag har ju tidigare skrivit om när jag började läsa Blyton. Det var 1966, i någon sorts revolt mot den egendomliga lillgamla programmering jag hade som gjorde att jag läste tråkiga fackböcker istället för böcker som mina jämnåriga läste. Den bröts då, våren detta år. Och en av de saker jag först gjorde var att sluka Enid Blyton.

Och när jag läser om en av dessa förstår jag faktiskt varför. Blytonböckerna har en inre charm, som är lite svår att sätta fingret på. Man känner sig hemma, men ändå borta - på ödsliga hedar, i underjordiska tunnlar, eller i mörka slott. Men man är aldrig ensam, man är ju tillsammans med fyra modiga barn och en modig hund.

Det är barnen och hunden, inte några vuxna, som får ta hand om och avslöja de ondskefullaste komplotter. Två pojkar, en flicka - och en pojkflicka. Jag får intrycket att det är den sistnämnda - Georgina, kallad George, som var den som författaren identifierande sig med. Hon är den minst stereotypa, den mest personliga av barnen i femböckerna. Och i den bok jag läst just nu var hon dessutom den som räddar de andra och löser mysteriet.

Men om Blyton uppskattar flickor som bryter mot de traditonella könsrollerna gäller inte motsatsen. I just denna bok förekommer en pojke som beter sig och lite ser ut som en flicka. Han beskrivs på det mest nedlåtande sätt och den mobbning han utsätts för beskrivs som om den närmast var berättigad. Det är ju lite sorgligt,

Javisst, Blyton kunde vara fördomsfull. Däremot är det nog en missuppfattning man hör ibland att hon var negativ mot romer, Det är inte mitt intryck alls. Möjligen lite stereotyp.

Jag skulle vilja säga att Enid Blyton var en stor författare...  Det måste man ju vara om man har fått generation efter generation av barn att sitta trollbundna, Enid Blyton har nog gått in i hjärtat på fler läsare än någonsin James Joyce, Franz Kafka eller T.S Elliot. För att nu göra några vanvördiga jämförelser.

När jag tog upp Enid Blyton sist berättade jag ju om hur bibliotekarierna på det skolbibliotek jag besökte i grundskolan försökte få alla barn att sluta att låna Enid Blyton. Det måste ingått i utbildningen för blivande skolbibliotekarier att lära ut argument för att barn inte bör läsa Blyton.

Jag minns två typer av argument.  Dels om att Blyton var en hemsk människa. Jag minsn inga detaljer, och jag struntade fullkomligt i hur hon var som person. Det var ju böckerna jag var intresserade av.

Det andra typen av argument handlade just om böckerna. Bibliotekarierna letade upp saker hos dem som de ansåg var löjliga. Det enda jag minns var beskrivningen av måltiderna. Blyton brukade frossa i hur gott det var att äta skinka, ägg och andra läckerheter, vilket gjorde att det vattnades i munnen varje gång det var matdags i hennes böcker. Detta tyckte bibliotekarierna gjorde böckerna extra pinsamma. Jag kunde dock inte se något direkt fel med att frossa i hur god maten var, och förstod inte alls deras upprördhet...

Nåväl, jag ser nu att det inte bara var fascinerande att läsa om boken, utan att jag faktiskt fortfarande tyckte att den var riktigt spännande.... Det låter ju lovande. Om man lägger ihop alla femböcker, och dessutom alla "mysterieböcker", och alla "äventyrsböcker" Blyton har skrivit blir det ganska många. Och jag har garanterat glömt bort handlingen i varenda en av dem!

7 kommentarer:

Gunnar Wall sa...

Snorkiga bibliotekarier ska man förvisso vara misstänksam mot. Jag minns att jag var sur över att det generellt fanns en skepsis från sådana kretsar mot B Wahlströms Ungdomsböcker där även Blyton återfanns (serien om Hemliga Sjuan). Det retade mig just för att jag tyckte att denna legendariska bokserie med de gröna ryggarna för det mesta var utmärkt läsning, till exempel böckerna om tvillingdetektiverna Klas och Göran.

Femböckerna (utgivna på kvalitetsförlaget Rabén & Sjögren) tyckte jag dock efter att ha läst ett halvdussin var lite väl repetitiva. Förutom dessa ständiga måltider blev ständigt någon av de fem kidnappad och det fanns alltid ett centralt inslag med grottor eller hemliga gångar.

Mina Blytonfavoriter var i stället Mysterie-böckerna med den finurlige Fatty och den korkade och otrevlige konstapel Goon. Jag vill minnas att Blyton i den serien också bemödat sig om att konstruera deckargåtor som faktiskt var rätt kluriga.

Fast jag vill nog hävda att ingen av Blytons litterära skapelser höll samma klass som Astrid Lindgrens Kalle Blomkvistböcker. Jag minns fortfarande med en rysning (den senare mördade) lånehajen som gick omkring och mumlade dystert om "barndomens glada oskyldiga lekar". Det var en elegant antydan om en ruskig vuxenvärld som gjorde intryck.

Erik Rodenborg sa...

Jag måste medge att mina minnesbilder av Blytons femböcker. mysterieböcker och äventyrsböcker (Hemliga Sjuan tror jag aldrig att jag läste) flyter ihop en smula.

Men jag tror ändå att jag gillade femböckerna bäst, framförallt för att det fanns två karaktärer i dem som jag i hög grad kunde sympatisera med, Georgina - och hunden. De var de som gjorde serien så utpräglat trevlig, tyckte nog jag.

Fatty minns jag också, men mer vagt.

Grottor och hemliga gångar utgjorde väl annars något av det som gjorde Blytonböckerna extra spännande, tyckte nog jag som elvaåring.

En del av böckerna har väl filmasts, så vitt jag vet. Det kanske går att beställa någon DVD-box med filmade Blytonböcker.... det vore intressant.

Erik Rodenborg sa...

PS.
Du skrev

"Mina Blytonfavoriter var i stället Mysterie-böckerna med den finurlige Fatty och den korkade och otrevlige konstapel Goon."

Nu minns jag plötsligt att jag som barn gjorde en teckning som föreställde hur Fatty slåss med Goon. Jag tror till och med att jag har kvar den nånstans.

Trots att jag inte minns mycket om Fatty måste han tydligen ha gjort ett visst intryck på mig, då....

Verutschkow sa...

Jag tyckte oxå att Mysterietböckerna var bättre och köpte ett antal av dessa (en i taget vid högtidliga tillfällen)."Fem på mystiska heden" är den enda bok jag äger i den serien.

Verutschkow sa...

Fatty hette ju egentligen Frederick men alla kallade honom tjockis ...

Erik Rodenborg sa...

Från Wikipedia

Frederick Algernon "Fatty" Trotteville – the leader of the Five Find-Outers from the third mystery on, when he justifies his leadership by demonstrating how to use invisible ink and how to escape from a locked room. He is given the nickname Fatty by the other children because of his initials, F.A.T. and his stout build

objekt3 sa...

Min sambo uppskattade detta inlägg mycket :)

väljer brokigt kanske men ville dela ett minne med dig, du har så sköna perspektiv när du delar med dig av observationer och vittnesmål ... eller va fan det nu heter ::: nutidshistoria xD

jag tror det är 93 och tv visar en dokumentär om "grifteskändarna" ...
som barn i relation till dem, innan vi alla visste om dna och hade tillgång till varsinn egen kamera ... ja det slog ner mig mycket;
nagelbitande och frostandes stängdes hakan i golvet tandskallrande hårt,
för ingen var dum nog att inte förstå innebörden, det oerhörda, i detta -
det är klart det var nedslående, ens egna chanser till upprättelse tycktes bortom små (sen har det rullat på, som vi vet, ja, hm) jag satt i en klippan tvn stod i en billies och en redan då antik växt som dog efter omplantering spretade ut sina cerisvita kakstusliljor inärheten av tjocka elektriska plasttulpaner