onsdag 18 mars 2015

Mörkrädsla i barndomen

Jag var extremt mörkrädd som barn. Det skulle inte ha varit något större problem om det inte hade varit det att jag under stora delar av barndomen inte fick ha någon lampa tänd. Eller ibland en svag nattlampa tänd i ett hörn i rummet där den inte lyste upp speciellt mycket.

Värst var det när jag bodde i Gubbängen, fram till våren 1963. Då var det en ren skräck. Jag fylldes av ren fasa när lampan släcktes. Ibland försökte jag vänta ut att mina föräldrar somnade. När jag trodde att de hade det smög jag ut i hallen och tände lampan där. Det misslyckades nästan alltid. De var vakna, och någon av dem gick ut och släckte lampan igen.

Varje kväll när lampan släcktes bad jag till Gud att ingen skulle göra mig illa i mörkret. Men bönen kompletterades med att jag också bad till Gud att jag inte skulle inbilla mig något hemskt i mörkret. Jag var rädd för både verkligheten och fantasin.

När jag gick i förskola 1961-62 fick jag göra en bild som skulle föreställa mitt favoritrum. Jag har den kvar. På den målade jag en strömbrytare alldeles ovanför min huvudkudde. Det var det jag önskade mig mest av allt.

På landet var det samma sak. Det var inte så farligt i juni och juli, för då var det ganska ljust ute på natten. Men i augusti blev det hemskt.

Men min önskan att ha en lampa tänd på landet kunde ibland leda till någon sorts förhandlingssituation. En kväll i august 1965 (när jag var tio år) fick jag erbjudandet att jag skulle få ha en lampa tänd i ett angränsande rum om jag lovade att leka med de andra barnen dagen efter och inte gick ensam, eller satt och läste. Det var i och för sig inte dumt tänkt att jag borde leka med andra barn, men att använda min värsta skräck som utpressning såg jag faktiskt själv som direkt obehagligt.

På stan blev det lite bättre när vi flyttade till Fyrverkarbacken. För där fanns en stor lampa utanför fönstret på gatan. Vi hade visserligen gardiner fördragna, men de var tunna, så en del ljus hittade in.

Ju äldre jag blev ju bättre förhandlingsposition fick jag. Nattlampan var ett uttryck för detta. Men den gav ett svagt, närmast spöklikt sken som inte var till mycket hjälp.

Någon gång 1966 eller 1967 lyckades jag tillkämpa mig en sänglampa i min säng på landet. Så då blev det i alla fall bättre där. Jag sov i en säng ovanför min brors, och gick upp till den på en stege, Så min lampa störde inte honom, eller för den delen min lillasyster.

Den stora förändringen i stan kom 1968, i två steg. Det första kom när jag började i terapi hos Gösta Harding. En av de första sakerna han sa till mina föräldrar var att jag självfallet skulle få ha en lampa tänd om jag var mörkrädd. Så jag fick det betydligt ljusare; en liten lampa placerades i min del av barnens sovrum. Och nån sorts skärm bredvid min säng som gjorde att lampan inte lyste in på de andra delarna av rummet.

Men den stora förändringen kom måndagen den 27 maj 1968. Jag vet datumet för jag förde dagbok då. Då fick jag eget rum.

Då kunde ingen längre hejda mig. Från och med den dagen sov jag med taklampan tänd. Det hände visserligen någon enstaka gång att någon gick in i rummet och av någon outgrundlig anledning släckte lampan. Det ledde alltid till att jag vaknade i ren skräck. Men då gick jag bara upp och tände den igen.

4 kommentarer:

Johanna sa...

Hade du varit min unge hade du fått ha lampan tänd hur mycket du vill. Vuxna är ibland och rätt ofta idioter. Gillar bilden av en strömbrytare vid huvudkudden - Jag blir varm av den :)

Erik Rodenborg sa...

Barn kan bli mörkrädda av olika skäl. Och vuxna kan också försöka tvinga sina barn att sova i mörker av olika skäl - från de mest suspekta till de mest välvilliga,

Ibland stöter man på mycket sympatiska vuxna, som ändå har fått för sig att barn måste "vänjas" vid att sova i mörker. annars är det något "fel". De ser sig själva som "rationella" och barnens mörkerskräck som en irrationell ovana som de måste vänja sig från.

Men här är det nog de vuxna själva som är de irrationella. Det finns inte mycket mer rationalitet i att barn MÅSTE sova i mörker (om det finns ljuskällor, och de vuxna inte är så ofattbart fattiga att de helt demolerar sin egen ekonomi om någon form av ljuskälla är påkopplad på natten !) som det finns i att barn MÅSTE äta just fiskbullar (om det finns annan mat att tillgå!)

objekt3 sa...

Fett :) Läste allt, tyckte mycket om detta inlägg - såg den där i färg och luciatåget var nästan haunting bra ;) bruksmiljöer i tjock snö! Pax.

Erik Rodenborg sa...

objekt3

Jag undrar om du inte har lagt upp den här kommentaren under fel inlägg.

Den passar bättre in under det från den 16 mars.