söndag 26 april 2015

Panikångest - och S:t Görans psyk-akut

Jag har panikångest, och har haft det i flera veckor. . Jag har skrivit om det tidigare på denna blogg.

Faktum är att det blir värre och värre. Ja, ibland blir det bättre förstås, men sedan efter någon dag (eller rättare sagt natt) kommer att anfall som slår alla tidigare.

Inatt var en sådan natt. Jag kände på mig att jag skulle få ångest så jag tog sista nattpendeln för att natten skulle bli så kort som möjlig.

Det hjälpte inte. Så ett tag efter tre blev skräckkänslorna  så stora att jag började skrika. Jag var ensam hemma, och det var natt. Det är de två största förutsättningarna för att få en panikångestattack- för mig. Det händer  sällan på dagen och nästan aldrig när jag inte är ensam.

Så jag  började skrika. För att inte störa grannarna gick jag ut, men det blev bara värre och värre. En del var ute sent på natten och hörde mig och gick snabbt förbi.

Till sist gjorde jag det jag antog att jag måste. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick reda på att närmaste akut var - S:t Görans sjukhus i Stockholm. Och jag bor alltså i Hovsjö utanför Södertälje. Jag ringde Taxi Södertälje och efter mycket om och men fick jag tag på en taxi.

Taxichauffören var mycket trevlig och empatisk. Jag berättade om vad det handlade om och hon ställde frågor, och tyckte att jag skulle kräva att de på akuten tog mig på allvar.

Det gjorde de också - till en början. En sjukvårdare var ganska så emptatisk och lovade att jag skulle få hjälp. Sedan fick jag gå ut i ett väntrum.

Efter ett tag kom en läkare. Han tog mig in i ett rum och iakttog mig med en likgiltig , ja nästan fientlig blick. Det kan ju ses som paranoia, men - nej det var det inte. Det var ett objektivt konstaterande. Han ställde en del frågor med en avvisande, likgiltig röst. Sedan sa han att de inte kunde skriva någon remiss till någon enhet i Södertälje, det måste jag sköta via vårdcentralen.

Sedan kom vi in på medicinen. Jag har den allra svagast tänkbara ångestreducerande medicin som finns, Atarax. Förra gången jag var på S.t Göran - september 2006 - hade läkaren först föreslagit något mer verkningsfullt men eftersom jag är lite rädd för psykofarmaka skrev han ut den svagaste tablett som fanns, Atarax. Detta under någon sorts protest.

Men nu förklarade läkaren med en iskallt likgiltig röst att det var mitt eget fel om inte Atarax hjälpte. För antagligen hade jag väl inte tagit den ordentligt. eller hur? Han skulle minsann inte skriva ut något annat.  Men jag borde ta mig i kragen och och ta Atarax mycket oftare  under en lång tid.

När jag sa att man blir så trött av den (har mest använt den som sömntablett när jag använt den) och att man går halvsovande genom tillvaron om man tar den regelbundet menade han att det inte var deras problem.

Hans fientliga oempatiska  attityd utlöste ett nytt panikångestanfall hos mig. Jag skrek rätt ut i luften flera gånger.. Han tittade på mig med en kliniskt likgiltig min. Han kunde varit en medicinstuderande som dissekerade en groda.

Han upprepade att någon mer hjälp kunde jag inte väntat mig. Då sa jag "då går jag". "Ja, gör det" sa han.

Först då kom jag på att han i motsats till vad läkare ska göra aldrig hade nämnt sitt namn!

Jag kom ut i ren chock. Mitt i natten,  eller i all fall mycket tidigt på söndagsmorgonen. på det labyrintliknade sjukhusområdet  vid S.t Göran. Ingen människa syntes till och jag visste inte vad utgången fanns. Nu förlorade jag besinningen, fick panik på nytt  - och skrek än mer. . Jag skrek som en stungen gris.  Inget hände.

Till sist såg jag utgången ungefär samtidigt som jag skrek ett nytt ångestskrik. Det hade noterats av några säkerhetsvakter som pekade på mig. Men när de såg att jag lämnade  sjukhuset, och alltså inte längre var deras problem, slutade de att titta  på mig och vände sig bort.

På vägen genom ett morgonglest  söndagsstockholm  hamande  jag i panik flera gånger. Och skrek.  Människor  noterade  det och tittade bort,  och gick vidare.

Det uppretades till och med då jag satt på pendeln till Södertälje. Där skrek jag mitt sista skrik, så att säga, och några  tonårskillar frågade vänligt om de kunde hjälpa mig med något. Jag sa att de  nog inte kunde  göra något, och att jag hade panikångest. De log vänligt, önskade mig att jag skulle må bättre och  gick av vid den station som vi just åkte in på.

Jag sa ju till dem att de inte kunde hjälpa mig., men det gjorde de ändå. Bara genom deras vänliga fråga blev jag alldeles lugn. Det var som att träffa människor för första gången efter det att jag steg in i läkarens mottagningsrum.

Min ångest har väl flera orsaker, dels från barndomen, men dels mer konkret att jag de senaste åren haft ganska så lite IRL-kontakt med människors, bor ensam, och inte har mer än formell kontakt med mina grannar (vilket väl till stor del kan vara mitt fel) . Det har förvärrat saker som tidigare var lättare att hantera.

Just  vet jag inte vad jag ska göra. Just nu vågar jag kanppast vara hemma på natten. Jag kanske kan  åka nattbussar i Stockholm, för att sedan ta första pendeln till Södertälje på morgonen?

Vilka orsaker som finns till den så anonyme läkarens otroliga likgiltighet och arrogans är en annan fråga., Jag sitter alltså och skriker i panik rätt ut i hans mottagningsrum och han tittar kliniskt likgiltigt på mig och säger att jag kan gå. Och vi talar  alltså om en PSYK-AKUT.

TILLÄGG
------------------------
För att undvika alla missförstånd. Jag gick inte dit i syfte att kräva tillgång till någon typ av psykofarmaka, utan för att jag var desperat och inte visste var jag skulle ta vägen, mitt i natten. Och få prata ned någon sympatiskt inställd person.  Och då fick jag alltså  en "behandling" i from av en psykisk misshandel som extremt förvärrade ångesten.

21 kommentarer:

noboytoy sa...

Erik... :(
Jag vet vad panikångest är i teorin men har, som tur är, aldrig själv drabbats av det.

Jag känner däremot igen läkare som bemöter en med en blick och som behandlar en, som om man vore en laboratorie-råtta. Kliniskt, oempatiskt, kritiskt, ifrågasättande och som en löpande-band-vara.

Jag är ingen vän av mediciner men nöden har ingen lag ibland. Denna skräck måste vara fruktansvärd att uppleva och kan du lindra den med medicinen så skall du nog göra det.

Min styvbror är svårt psykiskt sjuk och går på mycket, mycket tung medicin. Han lider mest på kvällar/nätter då rädsla och skräck sätter klorna i honom.

Han har börjat införa vissa rutiner innan han går och lägger sig. Lyssnar på skön musik i hörlurarna, läser en bok eller ringer till någon för att försöka fylla sitt huvud med positiva och lugnande tankar innan han somnar. Det hjälper ofta men inte alltid.

Jag håller tummarna för att du blir bättre snart. Har du ingen du kan ringa till när ångesten slår till?



Ann-Charlotte sa...

Herregud. Så fruktansvärt. Jag har varit inne på psykakuten säkert 50 gånger och jag har aldrig träffat en otrevlig läkare. Du måste ha haft maximal otur.

Lider verkligen med dig Erik och önskar jag kunde göra någonting.

Erik Rodenborg sa...


NBT
"Har du ingen du kan ringa till när ångesten slår till?"

Jo,, men Murphys lag slog till på ett annat sätt också. .Jag verkar nu ha tappat mobiltelefonen, troligen i taxin

Erik Rodenborg sa...

Ann-Charlotyte
"Lider verkligen med dig Erik och önskar jag kunde göra någonting."

Du har redan gjort något, med din fina kommentar!

Monica Antonsson sa...

Men käre tid Erik...
Jag är lycklig jag som inte är drabbad av sånt där, det inser jag verkligen. Och det det förvånar mig att du som är så klok råkat ut för detta. En nära anhörig drabbades för några år sedan. Det var väldigt otäckt. Man känner sig så hjälplös också att stå bredvid och inte kunna hjälpa. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig. Så där ska ingen behöva ha det. Håller tummarna!

noboytoy sa...

Erik: Har du hittat din mobil?

Anonym sa...

Åh fina Erik

Jag önskar verkligen att du fått bättre hjälp. Finns någon mottagning i närheten där du bor som kan hjälpa dig tror du?

Kram Annika

Anonym sa...

Kära Erik.

Jag känner med dig. Har haft ångest en period då jag knappt kunde andas och det var värst på natten. Fick sitta upp hela natten i sängen- vågade inte lägga mig.
Kan du inte få insomningstabletter/sömntabletter utskrivna så du slipper oroa dig för natten? Atarax är ju en mild sömntablett så det kanske inte är så stort steg för dig att ta andra tabletter även om du inte gillar psykofarmaka.

När du vaknar på morgonen känns det bättre att få ha sovit och då kanske oron för nattångesten kan släppa. Oro kan nog sätta igång ångest i sig och så blir det en negativ spiral.

Psykiatriker är ofta ett märkligt släkte tycker jag. Har mött konstiga personer där. Kan du inte tänka dig prata med en psykolog istället?

Hoppas det blir bättre! Fundera på sömntabletter.

Kram.

Larzan sa...

Erik köp en billig telefon och Telia kontantkort (bra på landet te.x Näsåker) och ring.

Om du tror det blir bättre får du gärna bo här en tid.

Anonym sa...

Hej Erik
Jag brukar läsa din blogg som jag ofta finner intressant. Tänker på dig och hoppas du snart mår bättre./
Vänliga hälsningar E.

Erik Rodenborg sa...

Tack för svaren. Orkar inte svar just nu. men jag har läst dem.

Erik Rodenborg sa...

NBT

Jag fick tillbaks min mobil redan några timmar efter att jag skrev inlägget. . Jag ringde numret till mobilen och då svarade en ny taxichaufför som tagit över bilen. Vi möttes vid taxistationen och han gav mig den. . :-)

Erik Rodenborg sa...

Annika, E och anonym: Tack!

Larzan Tack för det. Jag bor gärna hos er ett tag. :-)

Ann-Charlotte sa...

Erik, jag åkte in till St Göran igår eftersom jag mådde så dåligt och träffade en jättegullig läkare som omedelbart remeterade mig till Danderyd. Jag önskar att du hade träffat honom istället:-(Bemötandet när man mår dåligt är ju a och o och det finns uppenbarligen mycket kvar att göra på det här området. Där jag är nu, på avdelning 130 på Danderyd, är personalen så fantastiskt gulliga och jag trivs så bra här att jag nästan inte vill åka hem *skratt*

Jag blir glad när jag hör att du kan bo hos Larzan en tid. Du ska se att det blir bättre snart!

Kram Ann-Charlotte

Erik Rodenborg sa...

Ann-Charlotte
Tack!

Hmm sa...

Hoppas du finner något som hjälper dig snart.

*tänker på dig*

Erik Rodenborg sa...

Tack!

Anonym sa...

Tänker på dig och blir glad av Larzans erbjudande. Du mår säkert bättre av att ha människor omkring dig.
Kram Rain

Erik Rodenborg sa...

Rain

Ja, jag mår nästan alltid bra av att ha människor omkring mig... :-)

Anonym sa...

Det där med panilångest och oro mm. Leder bara tilll värre mående då ingen tror på en. Personligen har jag haft förintelsekänslor ändå sedan barndo.en så långt ned jag kan komma i håg åledrn tom. Omedvetet nyfödd stadiet. Övergivenheten är fruktansvärt,förkastelsekänslor jag är uppvuxen på barnhemmet. Senare fick jag komma "hem "det bev änny värre fysisk o psykisk misshandel. Jag har själv arbetat innom pstk.vården. många" läkare."vad jah förrstått under både jag själv arbetat och senare varit inlagd. Shälvmorfsförsök.,nya planer att göra det mm. Läkare vilka är duktiga både på somariken och osykiatrin ÄR svåra att finna. Dom finns men persinligen vet jag att flesta har det som status arbete. Msdicineringen kan vara till hjälp jag får bara buverkningar.JAG HAR FUNNIT MYCKET LINDRING AV RINGA TILL 112 jourhavande präst och några duktiga läkare vilka verkligen är kopetenta ang. Helheten vi är skaoade med ande,kropp och själ att göra lapptäcke av människor kan aldrig fungera,ensamheten förstorar och förrvärrar förkadtelsekänslor mm.nu vet jag inte ens om den här mail kommer till just till Robert pga. Jag har själv inte kunnat lära mig data osv. Detta är min första mobil med internät. Vi behöver varandra jag ber ofta då jag själv har "läget"under kontroll ångesten mm. För andra ensamma och att de ska få veta FAKTA ÄR ATT GUD HAR ALLT UNDER KONTROLL NÄR DET KOMMER TIKL KRITAN SÅ ÄR ÄVEN DESSA LIKGILTIGA MÄNNISKOR U SLUTET AV SINA LIV ENSAMMA trots man nu kan inbilla sig att deras liv är under kontroll."som man sår fpr nan skörda"sa Jesus han lever än i dag ser varje böd och tanke känner oss personligen bättre än vi själva GUDS FRID. miraklet kommer efter mörkret

Erik Rodenborg sa...

Tack för kommentaren. "Som man sår får man ock skörda", ja, det tror jag också på något plan. På engelska säger man "What goes around comes around" som i e viss mån är samma typ av budskap. .