tisdag 18 augusti 2015

Devi-Mahatmyam och Gudinnans återkomst

/För att min senaste länk till dansen om Kali ska bli mer begriplig, lyfter jag upp detta inlägg från oktober 2011/.

Durga, Kali, och arvet från Induskulturen.


We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost.
Ajit Mookerjee: Kali – the Feminine Force, sidan 9

Jag har tidigare skrivit om Devi-Mahatmyam, den klassiska berättelsen om Durga och Kali. Jag ska här komma med lite mer reflektioner över denna anmärkningsvärda berättelse.

Devi-Mahatmyam skrevs senast omkring 1000 e.kr. men kan åtminstone delvis varit mycket äldre än så. Det är en märklig berättelse om hur hela gudavärlden hotas av en katastrof. Mäktiga manliga demoner (asuror) har invaderat. De manliga gudarna är hjälplösa, men inser snart att endast en kvinnlig gudom kan besegra demonarmén. Så med hjälp av sina samlade energier skapar de gudinnan Durga. Eller snarare framkallar henne, för redan i början av texten framhålls klart att hon i grunden är evig, även om det kan te sig som hon skapas vid tillfällen då hon behövs...

I själva verket är detta en central paradox i hela texten. Trots att Durga har skapats av gudarna är hon samtidigt universums eviga skapare och beskyddare.

Texten är sedan till stor del en lång beskrivning av kampen mellan Durga och asurorna. Det är en kamp som är ojämn från starten. Asurorna ter sig visserligen som både starkare och mäktigare än Durga - men ganska snart inser de att hon har förmågan att besegra dem en efter en. När hon slutligen besegrat den mäktigaste, Mahisasura, har hon vunnit.

Efter segern hyllas hon av de andra gudarna som den störta.

Sedan börjar en annan likartad berättelse. Vid en helt annan tidpunkt angrips gudarna av andra asuror, ledda av Sumbha och Nisumbha.De använder en delvis annan taktik.De skickar sändebud och erbjuder Durga äktenskap. Sändebudet framhåller noga att Sumbha är mycket stark, och härskare över "de tre världarna" och att Durga egentligen endast har valet att gifta sig frivilligt med honom eller hans broder Nisumbha eller bli släpad i håret till dem som fånge.

Beskrivningen av konversationen är kanske litterärt en av berättelsens höjdpunkter. På den kombinerade förförelsen och hotet svarar Durga, bland annat.

"Du har talat sanning; ingenting falskt har sagts av dig i denna fråga. Sumbha är verkligen de tre världarnas härskare och så är också Nisumbha.
Men hur kan det som har lovats bli upphävt? Hör här det löfte jag i min dårskap har givit:
Den som besegrar mig i strid, tar bort min stolthet och som kan mäta sig i styrka med mig i denna värld skall bli min man.
Så låt Sumbha komma hit, liksom den store asuran Nisumbha. Besegra mig här, och låt honom sedan ta min hand i äktenskapet. Varför tveka?"


På så sätt tvingas dessa manliga demoner att ta upp kampen mot Durga. Men även de är chanslösa.

Det är för övrigt här, i striden mellan Durga och demonerna Sumbha och Nisumbha, som Kali gör sin entré i den indiska mytologin. För från Durgas panna framträder gudinnan Kali, fylld av aggressiv kraft, och får en avgörande betydelse i striden mot demonerna.

Durga segrar totalt och de manliga gudarna hyllar henne även denna gång. De kallar henne "hela världens moder", "universums moder", och "härskaren över allt som rör sig och inte rör sig"

Det är som sagt en anmärkningsvärd text. Den har uppstått i ett patriarkalt samhälle, med en religion som i sin begynnelse helt dominerades av manliga gudar. I de tidiga vediska skrifterna är de kvinnliga gudarna föra mer än svaga personifikationer av naturfenomen. Hur kan en text som den om Durga uppstå utifrån denna tradition?

En religion kan naturligtvis utvecklas, och förbättras. Men i det här fallet finns dessutom det faktum att den vediska religionen var ett erövrande patriarkalt folks religion. Det undertyckta folkets religion hade av allt att döma haft en helt annan gudavärld och starka kvinnliga gudomligheter.

Induskulturen (eller "Harappakulturen") existerade vid Indusdalen mellan 3330 och 1300 f.kr. Den är känd från de utgrävda städerna Mohenjo-Daro och Harappa. Det märkliga med dessa städer är att de, trots en högre teknisk nivå, kulturellt liknar de neolitiska byar (och några städer) som har återfunnits i Mellanöstern, och Sydösteuropa.

Kvinnoavbildningar dominerar över mansavbildningar, och de kvinnliga gudarna ser ut att varit mer centrala i kulten än de manliga.

En annan likhet med yngre stenåldern är frånvaron av sociala ojämlikheter. I Mohenjo-Daro och Harappa verkar alla bostäder i stort sett varit av samma storlek. Det saknades kvarter för överklass, kungligheter eller aristokrati. Städerna ger intrycket av att varit mycket välordnade, välbyggda - och jämlika. Det har lett till att de setts som mindre intressante av många arkeologer. I en populär handbok för grundkurser i arkeologi kallas dessa städer för "deprimerande tråkiga". Författaren kanske saknade de mer exotiska kungapalatsen...

De tidiga vediska skrifterna ger en helt annan bild av sitt samhälle. De beskriver patriarkala boskapsskötande nomadstammar, som är mansdominerade och ojämlika. De beskriver också hur de angriper och förstör städer, i ett krig som de vinner.

Och de vann uppenbarligen. Induskulturen försvinner plötsligt, och efterhand ersätts den med en patriarkal kultur med krig, ojämlikhet - och manliga gudar. Men gradvis under århundradena börjar det hända något i religionen. Starka och självständiga gudinnor, som är något annat än de tidiga vediska personifikationerna av gryningen eller skymningen, börjar "uppstå" (eller snarare erkännas på nytt). Och, i slutändan kommer Gudinnan att hyllas av den shaktistiska skolan inom hinduismen som alltings skapare, och universums grund.

De patriarkala erövrarna kunde slå ner folket, och i över tusen år trycka ner deras religion, men inte hur länge som helst. De manliga krigargudarna fick plötsligt en utmanare på sitt eget territorium. Inte ens i striden - den manliga domänen framfor andra - klarade sig de manliga gudarna ensamma. I och med Devi-Mahatmyam hade en skrift som framställer de manliga gudarna som nästan passiva åskådare när Durga besegrar den demonarmé som de själva inte klarade av, blivit en del av den hinduiska traditionen.

Åtminstone för mig är Devi-Mahatmyam en mycket hoppfull text.

Erik Rodenborg

Litteraturtips: Ajit Mookerjee, Kali - The Feminine Force, Thames and Hudson, London 1988

Gudinnan Kali

Inga kommentarer: