måndag 26 oktober 2015

När jag slutade vara ateist

Det har väl bara funnits några år i mitt liv som jag har haft en konsekvent ateistisk och materialistisk världsbild. Det var ungefär 1968-72.

1968 (vid tretton års ålder) hade jag anammat en religionskritik som var någon sorts blandning av Ingemar Hedenius´och Sigmund Freuds. De logiska argumenten hämtade jag mest från Hedenius, analysen av religionens orsaker från Freud. Jag såg all religion som faderskomplex, och/eller en kollektiv tvångsneuros.

Den inställningen förstärktes under åren. När jag blev marxist 1971 började jag komplettera den freudianska kritiken med en marxistisk. Min konsekvent materialistiska ateism nådde väl sin kulmen 1972.

Samtidigt fanns det en lucka i systemet. Det var medvetandets existens. Hur jag än vred och vände på saken kunde jag inte förstå hur medvetandet kunde finnas om allt var materia. Vad man än visste om atomer och elektriska fält i hjärnan kunde det inte förklara varför resultatet var någon som kunde uppleva någonting. Inte ens i teorin. Därför var funderingarna kring vad medvetandet var ett svart hål i min materialism, som hela världsbilden förr eller senare riskerade att sugas in i.

Precis detta hände 1973.

Men egentligen började det redan november 1972. Jag var ofta i ett vänsterkollektiv i Roslags Näsby där hälften av de som bodde var medlemmar i en vänsterorganisation som jag själv stödde. Samtidigt var jag patient på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

Nu råkade det sig så att en psykolog som arbetade där hade en bror som kände två av medlemmarna i kollektivet. Denne bror var präst. Och han råkade veta en sak som jag inte visste. Två av medlemmarna i den vänstergrupp som jag stödde, och som bodde i kollektivet, var också aktiva kristna.

Det var jag lyckligt ovetande om, även om jag undrade över att det fanns betänkligt många kristna böcker i en av bokhyllorna i kollektivet.

Men en dag kom så den stora chocken. Psykologen på Långbro sa i förbigående till mig att det kollektiv jag brukade vara i på helgerna verkade vara en blandning av marxister och kristna. Jag trodde inte mina öron.

Jag fick en chock. För jag var inte endast ateist, jag var direkt fientlig mot all religion. Jag såg all sådan som reaktionär vidskepelse, som jag dessutom nästan var rädd för.

Så kom helgen. Jag brukade sova över natten till lördag och natten till söndag, Jag kom en fredagskväll. Och släppte bomben.

Jag berättade vad psykologen hade sagt. Och hoppades att det skulle visa sig vara ett underligt missförstånd. Men det var det inte.

Det var värre än jag hade föreställt mig. Det var inte så att kollektivet var en blandning av marxister och kristna, två av marxisterna i kollektivet - två kvinnor - kombinerade sin marxism med kristendom!

Jag frågade upprört hur det kunde kombineras. De försökte förklara. Och sedan startade en diskussion (ibland snarare någon form av gräl), som varade i fyra månader.

Det blev än mer intensivt när jag flyttade in i kollektivet och skrevs ut från Långbro. Det skedde den 17 januari 1973.

Men nu hade som sagt min materialism en svag punkt. Medvetandets natur. Därför började jag ändå sakta, sakta, påverkas.

Vändpunkten kom nog när jag började läsa en av böckerna i kollektivets bokhyllor - den engelske biskopen John Robinsons bok "Gud är annorlunda" ("Honest to God"). Den sågs nog som kättersk av fundamentalister, men just därför kunde den påverka mig. Den hade en bild av Gud hämtad från Paul  Tillich. Gud var tillvarons grund, som ytterst var kärlek. Det var inte en varelse "utanför", utan som sagt tillvarons grund. Det var en bild som tilltalade mig, och grep in i mig.

Så nån gång i mars 1973 gav jag till sist upp. Min materialism hade mött sitt Waterloo, kan man säga. Och den har sedan dess aldrig riktigt kunnat hämta sig.

Kristen blev jag nog ändå aldrig på riktigt, även om jag försökte. Men både ateismen och materialismen hade försvunnit för gott.

Jag borde försöka få tag i biskop Robinsons bok igen. Den går säkert att låna, och kanske köpa i nyare upplagor. Jag minns att den fyllde mig med en form av glädje i början av 1973. Den gav en gudsbild som inte endast var intellektuellt möjlig att tro på, utan även faktiskt kändes innerlig och glädjefylld...

Och en världsbild som ger en känsla av innerlig glädje kan ju inte direkt skada att fördjupa sig i, speciellt inte om den dessutom också är intellektuellt uthärdlig...

17 kommentarer:

Ann-Charlotte Magnusson sa...

Tack för en intressant text. Personligen tycker jag synd om ateister. Det måste vara hemskt att tro att det materiella är det enda som finns...

Erik Rodenborg sa...

Ja, och dessutom lite obegripligt om man tror att det materiella är det enda som finns . Att ha ett medvetande, men sedan tro att det kan reduceras ner till rörelser hos molekyler, atomer och elektroner, etc. är en åsikt som jag har svårt att förstå att nån kan ha.

Om en dator som saknade medvetande skulle påstå något sådant skulle jag förstå det lite bättre.

Dylan sa...

Hej Erik! Tankeväckande text!

Jag är nyfiken på hur du menar.. Har du hittat en förklaring till medvetandet hos det religiösa? Tror du inte att förståelsen om medvetandet måste komma ur en ökad förståelse för hur våra hjärnor fungerar. Det finns ju så mycket vi inte vet än.. Människan har ju alltid tytt sig till religion när vi inte förstått hur saker fungerar tills någon forskat fram hur det egentligen ligger till, det har ju upprepat sig i med alla stora upptäckter om oss själva och världen.

På vilket sätt var bokens gudsbild intellektuell? Jag förstår att den kan vara tröstande och fin men är det någonsin mer än så?

Jag vill inte ifrågasätta dina upplevelser eller så utan jag vill få en större förståelse i hur du tänker kring detta.

Anonym sa...

Men finns medvetandet oberoende från materian. Vi har ju uppenbart ett medvetade oavsett vad vi tror, även jag som är någon slags materialist i filosofisk mening. Och nej Ann-Charlotte det är inte synd om mig. Det tycker jag är en obehaglig åsikt. Lite grann som de kristna i USA som tror att icke troende inte kan ha en bra moral.
Tomas

Erik Rodenborg sa...

Tomas
Ann-Charlotte uttryckte sig lite ogenomtänkt. Men jag tror inte en sekund hon menar det på det "hårda" sätt som du uppfattar det. Men hon får väl svara för sig själv vid tillfälle....,

Att du som är materialist i filosofisk mening har ett medvetande är ilka lite ett argument i sakfrågan som att befolkningen på trobriandöarna, som fram till en bit i 1900-talet förnekade existensen av fysiologiskt faderskap, ändå fick barn. Att medvetandet är en kategori som inte I GRUNDEN kan förklaras utifrån fysikaliska processer innebär knappast att de som (enligt mig felaktigt) reducerar ned medvetandet till materiella processer inte kan ha ett medvetande.

Dylan

Visst, studier av hjärnan kan ge insikter om hur det mänskliga medvetandet så att säga förmedlar sig. Men knappast om vad det i grunden filosofiskt sett ÄR. Jag anser att medvetande i sig är ett fenomen som rent definititionsmässigt har en kvalitet som går utöver det materiella. Man kan veta om vad alla elementarpartiklar befinner sig när man tänker en viss tanke., hur de rör sig, vilka elektriska spänningar rom finns, och kanske till och med (med det tror jag egentligen inte) varför den kropp de befinner sig i agerar SOM OM den har ett medvetande.

Men detta ÄR ändå inte medvetandet. Det är ett språng från att beskriva hur partiklar och energifält rör sig och samverkar till det faktum att - det där finns någon som tänker och känner. Det är en ny kvalitet, som hur man än vrider och vänder på det aldrig helt och hållet kan FÖRLARAS med kunskaper om de materiella rörelser som sker samtidigt. . Det är min ståndpunkt.

Ett exempel, Hur mycket man än vet om ljusets vågrörelser, fotoner, och elektriska fenomen, rörelser i synnerven och syncentrum kan man inte utifrån dessa härleda varför vi UPPLEVER rött exakt som vi gör. Jag hävdar att det är två nivåer, det ena kan inte härledas ur det andra. Inte ens teoretiskt.

Medvetande och materia är alltså två typer av nivåer, och jag tror det inte ens i teorin någonsin kommer att gå att "förklara" det första med dit andra.

Erik Rodenborg sa...


PS om vad Dylan skriver om Robinson. "På vilket sätt var bokens gudsbild intellektuell? Jag förstår att den kan vara tröstande och fin men är det någonsin mer än så?"

För det första är väl alla gudsbilder som utvecklas av teologer "intellektuella" i motsats till spontana uppenbarelser. De skapas ju av intellektuellt funderande över begreppet "Gud". Nu skrev jag ju "intellektuellt uthärdlig". Med det menade jag att den var mer sofistikerad än bilden av ett "väsen" som "utanför" delade ut straff och belöningar. Den gick att förena med den världsbild jag hade, eller kunde tänka mig att ha., Sedan är det en annan sak att för en materialist kan ingen gudsbild vara acceptabel, men jag höll som sagt på att inse att jag inte längre tyckte att materialismen höll.

Om den var mer än bara "tröstande och fin"? ja, det anser jag. Rättare sagt., den var på sätt och vis "tröstande och fin" men den var just detta för att den möjliggjorde även för skeptiker som jag var, att kunna tänka mig en gudsbild utan att så att säga begå intellektuellt självmord. . Den blev "tröstade" och "fin" just för att den INTE ENBART var just detta utan även förankrade möjligheten att tänka sig existensen av något "tröstande" och "fint" med de kunskaper och världsbilder som man kunde ha i tidigt 60-tal, eller för mig då i tidigt 70-tal.

Men om du nu undrar., läs den själv, Den bör gå att få tag i ganska lätt om man letar, antingen på engelska eller svenska.

Anonym sa...

Jag är inte säker på något. Jag förstår ert sätt att resonera. Jag tror dock inte att medvetandet kan existera oberoende av kroppen(materian) och när man dör upphör medvetandets existens. Vad exakt medvetandet är kan jag inte säga. Men jag tror man återgår till samma icke existens som innan man föddes. Tomas.

Erik Rodenborg sa...

Det tror inte jag, men jag är inte heller säker.

Tidlösa sa...

Men har du inte recenserat Robinsons bok på Amazon?

http://www.amazon.com/gp/customer-reviews/R2P4TB3JQDGLH0/ref=cm_cr_pr_rvw_ttl?ie=UTF8&ASIN=0664244653

Underförstått: "he he he". ;-)

Tidlösa sa...

Jag håller med om att medvetande och materia per definition är två olika saker. Ironiskt nog är det materialisterna själva som skapat problemet, genom att definiera materien som "död" och "omedveten". Då blir ju medvetandet en anomali. (Jag har läst någonstans att denna definition av materien som död egentligen är kristen. Poängen med definitionen är att mycket riktigt att framställa medvetandet som mystiskt - då kan det nämligen bara ha en förklaring: Gud. Med "kristen" menar jag här kristendomen från circa 1600-talet och framåt.)

En smart, "kvantfysisk" eller "dialektisk" materialist skulle kunna omdefiniera begreppet materia på något sätt så att medvetandet blir en av dess naturliga funktioner eller framträdelseformer, men då uppstår ett annat problem. Är inte detta panteism? En panteist tror visserligen inte på en s k personlig gud, men panteismen öppnar likväl dörren för någon form av andlig eller religiös världsåskådning. Om materien kan vara medveten, kan den då även vara meningsfull? Är inte det en andlig ståndpunkt, egentligen?

Det slog mig för några år sedan att marxismen kan tolkas som en teleologisk (alltså TELE-ologisk, inte TEO-logisk) materialism. Men hur kan ett materiellt universum vara teleologiskt? Marxism is shame-faced pantheism!

Min "brytning" med materialismen inträffade efter att jag läst Colin McGinns bok "The Mysterious Flame". McGinn är ironiskt nog ateist och förmodligen materialist också, men han förstår att materialismen är problematisk, och utforskade under en period dualismen relativt sympatiskt. (I en annan text av McGinn blir författaren kidnappad av en rymdvarelse som försöker omvända honom till en platonsk form av dualism! Ja, McGinn är science fiction-nörd.) En annan användbar bok är "The Mystery of Consciousness" av John Searle. Ytterligare en bra bok är David Ray Griffins "Whitehead´s radically different postmodern philosophy".

Jag tror att många ateister "fuskar" i sådana här frågor. Många har ett förhållningssätt till naturen, konsten eller politiken som för tankarna till andlighet eller t.o.m. religion, samtidigt som de bestämt förnekar att de är andliga (Richard Dawkins är ett bra exempel). Jag insåg efter min "brytning" att jag också fuskat, eftersom jag länge uppfattat kosmos som teleologiskt och ansett att medvetandet i form av en potentialitet existerar "redan från början", något jag trodde var "Den Vetenskaliga Uppfattningen". Egentligen var jag alltså en slags panteist. Faktum är att mina åsikter delvis liknande Griffins! Och så vidare.

Kan medvetandet existera oberoende av den fysiska kroppen? Svår fråga, men om man väljer att tro på utanför kroppen-upplevelser och nära döden-upplevelser, så är väl svaret ja.

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa 13.02

"He he he"?

Ditt alias "Ashtrt Command" har ju på sidan du länkat till redan kommenterat min recension:
"Kire, You little heathen. You know very well that Robinson was a heretic! ;-)"

:-)

Tidlösa 13.31

Intressant., Återkommer.

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa

" Jag insåg efter min "brytning" att jag också fuskat, eftersom jag länge uppfattat kosmos som teleologiskt och ansett att medvetandet i form av en potentialitet existerar "redan från början", något jag trodde var "Den Vetenskaliga Uppfattningen". Egentligen var jag alltså en slags panteist. "

Det stämmer nog också på mig, som även var lite teleologisk, även bortsett från det där med medvetandet. Exempelvis var min tro på produktivkrafternas utveckling nästan teleologiskt metafysisk. För mig var det nästan en kvasireligiös idé - produktivkrafterna MÅSTE utvecklas gradvis - det var så att säga inbyggt i samhällets väsen...

"Faktum är att mina åsikter delvis liknande Griffins! " Vad tänker du då på, närmare bestämt?

Tidlösa sa...

Vid närmare eftertanke är jag inte helt säker på om de liknade Griffins. Det kanske är bättre att säga att de delvis liknande Griffin, och att jag därför reagerade när jag läste boken. På rak arm ser jag två viktiga skillnader. Det ena är att Griffins system även inkluderar Gud (eller något slags gud), det andra är att hans teleologi faktiskt är svagare än min (och t.ex. marxismens eller hegelianismens), eftersom Gud inte är allsmäktig och alla monader (eller vad man skall kalla det) har en slags fri vilja, och därför kan förkasta Guds påverkan. Det innebär att evolutionära framsteg inte är oundvikliga, utan lika gärna kan sluta i bakslag - en slutsats Griffin inte riktigt vill dra, men det är en logisk följd av hans system.

Mitt synsätt var mer som ditt, alltså att livet alltid tenderar mot "högre" former, och att samhället alltid tenderar mot "framsteg" (inklusive teknologiska). Bakslag är givetvis möjliga, både slumpmässiga sådana (t.ex. meteoritnedslag) eller sådana som är framkallade av människan (t.ex. kärnvapenkrig), men det rör sig om ett slags olycksfall i arbetet, eftersom hela kosmos oundvikligen är på väg "uppåt", så även om vi skulle dö ut, skulle människoliknande varelser uppstå någon annanstans i universum, och utvecklas på ungefär samma sätt, tills de når något slags klasslöst samhälle.

Jag tror givetvis fortfarande att liv och intelligens på något sätt är inristade i kosmos´ metafysiska strukturer som potentialiteter, men däremot tror jag inte längre på den närmast deterministiska teleologi jag trodde på tidigare, där historien helt enkelt MÅSTE sluta med fusionsreaktorer och rymdkolonier...





Erik Rodenborg sa...

Tidlösa
Problemet med den optimismen är väl delvis Big Bang-teorin med dess eländiga slut på allt. Att jag har kvar en del av den "marxistiska" optimismen (eller vill ha det!) avspeglades väl att från och med ca 2001, när jag först läste "Reason in Revolt" , genast fick sympatier för den och att jag ungefär tio är senare började kasta mig över Eric J Lerner och andra plasmakosmologer.

Men om man går ett steg längre bort från materialismen kan man ju förena Big Bang-scenarier med en helt och hållet optimistisk världsbild. So what om materien blir glesare, termodynamiken talar om värmedöden, Big Rip sliter sönder allt, protonerna sönderfaller, för att inte tala om att Higgspartikeln kanske gör det etc. - anden (Gud? eller nåt annat?) är ju evig och kan skapa nya existensformer när den materiella världen dör.

Jag avundas de som helt och hållet kan tro på detta. Jag kan det inte - i alla fall inte ännu... ;-)

Tidlösa sa...

Jo, det stämmer, det du säger om Big Bang och religionen. Å andra sidan kan man ju förena religion/andlighet med pessimism också, om man t.ex. tror att samsara är för evigt (såvida man inte tycker att nirvana är en optimistisk lösning - verkar lite tråkigt, tycker jag...).

Har du förresten läst böcker om nära döden-upplevelser? Raymond Moodys "Glimpses of Eternity" är intressant, den handlar om nära döden upplevelser som upplevts av flera personer samtidigt! Alltså att de anhöriga upplever den döendes visioner. Men ok, man skulle ju kunna tolka det som en märklig form av telepati.

Mitt problem är att religionerna och deras mystiker och visionärer inte verkar vara överens. De upplever allt möjligt: opersonliga krafter, personliga gudar i ett polyteistiskt panteon, Kristus, Allah, nirvana, "the Vulcan incarnation" (Steiner), etc. Jaha, hur skall man kunna veta vem som har rätt? Det enda alla är överens om är att just *deras* visioner är sanna, medan alla andras bara är "astrala" eller "infernala"...suck. Den materiella världen är mer objektiv. Samtidigt finns det lite för mycket som pekar bortom den, så man kan inte helt bortse från religionen/andligheten heller.

Sanningen skulle ju kunna vara att alla religioner i en viss mening är både sanna och falska...

Erik Rodenborg sa...

Ja, den sista meningen stämmer nog....

Alla mystiker som säger olika saker är ju ett problem. Det vore ju bättre om nästan alla verkade beskriva olika aspekter av samma verklighet , men nu är de ju ofta rent kontradikoriska, så mycket att man kan undra sig om de verkligen har kontakt med NÅGOT mer än sitt eget omedvetna. Nu tror jag ändå att en del nog kan ha det, ,men hur ska man avgöra vem och i vilka avseenden?

Jag har inte läst mycket om nära döden-uppevelser. bara korta artiklar, ingen hel bok. Moodys bok vore intressant att läsa.

Tidlösa sa...

Vill man spekulera hej vilt kan man ju hävda att alla mystiker har fått kontakt med "mystiker" på astralplanet, som i sin tur inte är överens heller! He he. Det är inte *så* frivolt som det låter, för det är nämligen så *i praktiken* som den ena religionens mystiker förkastar den andras: "Du har blivit kontaktad av lägre utvecklade andar eller onda andar".

Fast då kvarstår ju fortfarande frågan vem (om någon) som har kontakt med the real deal, och hur man skall veta det...

I slutändan kanske man helt enkelt får "haka på" den religion, andliga väg eller t.o.m. sekulära filosofi som så att säga "fungerar". Vill man t.ex. bli mer moraliskt utvecklad eller andligt starkare, finns det kanske vissa vägar som är bättre än andra. Vill man framförallt ha makt eller metafysisk kunskap finns det andra... Och vill man absolut nirvanera så går det nog det att ordna också!

Det är detta som får mig att undra om inte alla religioner egentligen är både "sanna" och "falska", de är sanna i den mån de fungerar, men de är falska eftersom människan antagligen inte kan närma sig "Gud" utan symboler tagna från den mänskliga tillvaron. Redan berättelsen om syndafallet är full med mänskliga symboler: Gud går omkring i en trädgård (har han ben som en människa?), en orm talar (varför blev Eva inte förvånad?), Adam namnger alla (!) levande varelser (inklusive varje art av skalbagge? Det finns 400,000!), etc.

Sedan kan man ju diskutera vilken av vägarna som är den bästa, d.v.s. är det bättre att vara god än att vara vis eller mäktig, är det bättre att vara ren ande än att återuppstå i köttet, o.s.v.? Frågan är ju om den frågan alls går att lösa på vår lilla kobbe i kosmos...