När the Beatles den 22 november 1968 släppte den dubbel-LP som många väntat på länge, brukade den vanligtvis kallas "Beatles dubbel-LP", rätt och slätt. Det var först långt senare man började kalla den "The White Album" .
Själv var jag, som 13-åring nära gränsen till 14, oerhört förväntansfull. Jag minns att jag köpte det nummer av den engelska popmusiktidningen "New Musical Express" som hade en helsida (eller två?) med en långvarig presentation av alla låtar på skivan. (En sak jag nog minns ännu mer från detta nummer var dock att det också innehöll denna bild av Dusty Springfield, som jag blev så attraherad av att jag satte upp den på väggen i mitt sovrum!)
Jag kunde dock inte köpa skivan förrän ett tag senare, i slutet av januari eller början av februari 1969. Det berodde på att min veckopeng var så liten att jag inte hade råd.
Alla stora dagstidningar i Sverige hade långa recensioner av dubbel-LP:n. De var alla entusiastiska, med undantag av en ganska gnälligt kritisk recension av Ludvig Rasmusson i DN. Den var ambivalent till skivan; några månader senare skulle denne man starta en ren kampanj mot dubbel-LP:n och beskriva den som en skitskiva och en kommersiell produkt som enligt honom var en konstnärlig katastrof!
Måndagen den 16 december 1968 fick jag en tillfällighet att lyssna på hela dubbel-LP:n. På kvällen den dagen hade skolbiblioteket öppet för alla som ville lyssna på den. Jag gick naturligtvis dit....
Jag tyckte att den var mycket bra. Inte lika superbra som Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band, som jag nog fortfarande tycker var en av de absolut bästa popskivor (möjligen den allra bästa, trots att jag förstås inte har hört alla popskivor!) som någonsin har gjorts. Men ändå förödande bra.
En sak som utmärkte dubbel-LP:n var något som också påpekades av popjournalisten Håkan Sandblad i , tror jag, den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Nämligen att den ovanligt djärvt kombinerade en rad olika stilar. Ibland lät det som Tamla Motown, ibland var det jazztakter, ibland rock, ibland lite av Beach Boys. Och till och från närmast parodierade Beatles faktiskt också saker de själv hade gjort tidigare.
Det mest uppenbara exemplet på det sistnämnda var Glass Onion, som var en sorts parodi på några av Beatles egna mer "mystiska" sånger, och även på olika försök att tolka dem. Ironiskt nog kom en rad i "Glass Onion" att leda till senare, än mer hejdlösa tolkningar! Nämligen "Well, here´s another clue for you all, the walrus was Paul". Det var nog ett av de viktigaste "bevisen" som presenterades i en idiotkampanj som startade kanske ett år senare, som gick ut på att Paul McCartney var död och hade ersatts med en dubbelgångare.
Glass Onion kan man lyssna på här.
Och jag återkommer till the Beatles.
3 kommentarer:
Har själv den där i en sorts märklig förpackning, en stor vit box med
en liten CD i. Köpte den på postorder någon gång, kanske mest för att
komma upp i en så hög beställningssumma att jag slapp betala porto !
Men eftersom jag aldrig varit fanatisk Beatlesfan utan snarare oftast
rätt skeptisk kan jag uppskatta mångfalden i musiken.
Visst är det kul att McCARNTNEY skrev en låt till sin hund och att även
RINGO och George fick prova på att komponera ...
George hade ju komponerat en hel del för Beatles redan innan. Men för Ringo var det kanske första gången (rätta mig någon om jag har fel i det sista).
Vill också påpeka att under ditt inlägg om HALLOWEEN lade undertecknad
in en video på en låt med just denna titel. Bandet i fråga, Siouxsie
and the Banshees har också gjort covers på såväl Helter skelter som
Dear Prudence. Den sistnämnda lär f ö handla om Mia Farrows syster ...
Kolla gärna upp bandet i fråga ...
Skicka en kommentar