tisdag 12 januari 2016

Inifrån SvD - 1980

/Den här artikeln skrev jag i tidningen O.S.V. som gavs ut av massmedieprojektet på Jakobsbergs folkhögskola maj 1980. Den beskriver en intervju tre av oss gjorde med Lars Östberg, notischef på Svenska Dagbladet. I tidningen hade den två undertecknare, men eftersom artikeln i praktiken nästan helt skrevs av mig, och eftersom jag inte sedan 1981 har haft någon kontakt med den nominella medförfattaren sätter jag inte ut hens namn.

Och, ja, Lars Östberg sa verkligen dessa saker. Han verkade förvisso ha en nästan chockerande ironisk distans till sin egen tidning. Det är nu nästan 36 år sedan, så jag antar förstås att den inte säger något väsentligt om redaktionsarbetet i dagens SvD... Och tro det eller ej, jag har själv regelbundet prenumererat på SvD de senaste tolv åren!/
---------------------------------------------------------------------------------------------

Lars Östberg: Vi bör inte bry sig om vår läsekrets! Dom ska ändå alla dö!

Man kan inte säga att vi fick speciellt många seriösa svar på några väsentliga frågor när vi intervjuade  Lars Östberg, notischefen på SvD. Men detta innebar inte att han hade tunghäfta. Tvärtom!

Inledningsvis fick vi reda på att han var en mycket upptagen man och endast hade tid att stanna "en kvart". Det var förmodligen den längsta kvart vi någonsin varit med om.

Genomgående var han ironiskt undanglidande och avsvor sig allt ansvar för vad som hände på tidningen.

En av dom första sakerna vi fick veta var att SvD:s största problem inte var att sortera i det enorma nyhetsflödet utan att fylla tidningen de dagar då det inte kommer in några nyheter överhuvudtaget. Förklaringen till detta något märkliga fenomen är att SvD har en något speciell nyhetsvärdering. Enligt denna uppfattning kan man faktiskt påstå att ingenting händer då politiker (svenska) har semester och Rotary inte fyller 75 år. Eller som Lasse Östberg uttryckte saken: "Vi är ju ganska provinsiella".

Förutom Rotary finns det dock en del som SvD klassar som nyheter av värde. Händelser inom polis, militär och näringsliv bevakas noga av SvD:s redaktörer. Alla journalister uppskattar inte dessa prioriteringar.

Lasse Östberg beskrev uppgivet hur journalisterna av den tyranniska redaktionsledningen ingående tvingades bevaka just Rotarys 75-årsjubileum. "Ni vet alla hur chefredaktörer är" tillade han.

Trots den tyranniske chefredaktören var herr Östberg noga med att framhålla att det rådde en "fin stämning" på tidningen. "Det märks att tidningen har en själ" fortsatte han. Till denna fina stämning bidrar bl. a. den bredd i åsikter som finns. "Det finns även, ja vad heter dom nu, apk:are och även ännu längre till vänster" visste han att berätta.

Huvudorsaken till SvD:s något märkliga innehåll tycks dock inte vara läsekretsen, åtminstone inte om man får tro Lasse Östberg. När vi frågade om den konservativa läsekretsen inte var ett hinder för förnyelse av tidningen utspann sig följande häpnadsväckande ordväxling.

-Tja.. vi skulle mycket väl kunna ändra på innehållet - våra prenumeranter skulle ändå aldrig byta tidning - dom kan ju inte gärna gå över till Dagens Nyheter... och dessutom är dom alla över 70 år och kommer snart att dö...
- 70 år!?
- Tja dom har i alla fall varit 70 år...
- Så nu är dom 80, då?
- Tja, det var ju inte riktigt jag menade. Medelåldern har faktiskt sjunkit de senaste åren.


På detta stadium gav vi upp. Med ett sista hopp om att få ett användbart svar på åtminstone en fråga tog vi upp SvD:s ägandeförhållandena. Den förhoppningen grusades snart. Herr Östberg vände sig till den guide, som hittills suttit tyst och nervöst väntat på att "kvarten" skulle ta slut.

- Ägandeförhållandena?
Guiden verkade lika förbryllad över frågan som Östberg, men slutligen sa hon att det hela var pinsamt.

- Vi brukar alltid säga att SvD ägs av en stiftelse, men det är ju inte riktigt sant.
-Hur är det då?
-Tja folk brukar ju inte fråga om det där. Jag vet inte riktigt... hmm. Du kan få ett papper om det - senare...


Och med detta var intervjun slut. Efter samtalet delade guiden ut små minikopioer av SvD från den 30/9 1976 som hon själv ansåg "gulliga".

Fylld av en obehaglig känsla av att inte ha varit till någon större nytta inledde hon sedan ett försök att övertala oss till att delta i en förtjusande rundvandring på tidningen, ett försök som lyckades till en tredjedel.  För  den som är intresserad av vad som sedan hände hänvisar vi till en annan artikel.
______________________________________________________

Så såg O.S.V. ut. Har svårt att få in skärpan på det avstånd som behövs för att få en adekvat bild.  Får byta till en mer sofistikerad mobilkamera, eller möjligen lära mig ev. finesser som kanske finns även på den jag har....

Preview


4 kommentarer:

Ann-Charlotte sa...

Haha, ja shit, vilken tur att man aldrig läst SvD :-)

Erik Rodenborg sa...

Jag prenumererar som sagt numera på SvD. Det 'är en stor skillnad mellan SvD idag och då. Då stod jag inte ut med SvD, nu står jag faktiskt inte ut med DN. Jag tycker att SvD blivit klart bättre sedan dess, medan DN blivit sämre. Jag tycker definitivt inte att SvD är bra idag heller, men jag tycker att den är bättre än DN....

Ann-Charlotte sa...

Jo jag förstår det men det var kul att läsa artikeln. Jag har DN Digital men mitt förtroende för tidningen har minskat de senaste månaderna. Deras journalistik är väl lite agendasättande (?) och jag frågar mig om det är bra. Jag vet ärligt talat inte längre vad jag ska läsa för nyheter.

Erik Rodenborg sa...

DN bedriver kampanjer på nyhets- kultur- och debattsidorna mer än SvD. Det kan ju vara trevligt om man just i den frågan har samma åsikt som de som driver kampanjen., men när man inte har det blir det förstås plågsamt. Jfr Quick-debatten! SvD försökte låta båda sidor komma till tals ungefär lika mycket men DN blev de facto Josefssons megafon.