fredag 22 januari 2016

Myten att psykos leder till våld

Detta är rubriken på ett av kapitlen i boken Att förstå Psykos och Schizofreni, Anne Cook (red), utgiven av ISPS Sverige och Dualis förlag, 2015, som jag just håller på att läsa.

Jag återkommer nog till den, men jag vill nu endast fokusera på ett relevant avsnitt i kapitlet.

"I motsats till medias stereotypa bilder är det i verkligheten få människor, med paranoia eller plågsamma röster, som någonsin skadar någon annan. Det är obetydligt vanligare att människor med psykiska diagnoser begår våldsbrott jämfört med människor utan sådana diagnoser. Skillnaden i antal är emellertid extremt liten: mycket mindre, exempelvis, än den ökade risken förknippad med att vara man, vara ung, ha druckit alkohol, använt droger eller ha varit våldsam tidigare. Det är också möjligt att även den lilla skenbara skillnaden beror på att det är mer troligt att människor, som varit våldsamma, kommer i kontakt med myndigheterna jämfört med andra och därför blir bedömda och får en diagnos." (Sidan 42; min kursivering.)

Jag vill gärna tillägga att det uppenbarligen, av döma av den statistik som finns, i genomsnitt är betydligt farligare att stöta på en slumpvis utvald icke--psykotisk man än en slumpvis utvald psykotisk kvinna!

Och risken med att träffa en slumpvis utvald icke-psykotisk 20-åring torde vara större än att träffa en psykotisk 50-åring. Osv.

Att kalla detta "något att tänka på" är ett understatement. Det är en insikt som alla borde ta del av, och integrera med sin världsbild.

Även i övrigt innehåller boken många intressanta och värdefulla saker. Har inte läst ut den ännu,  men har absolut läst tillräckligt för att rekommendera den....

10 kommentarer:

Ann-Charlotte sa...

Tack för din text!

Erik Rodenborg sa...

:-)

Ann-Charlotte sa...

Gärna sätter man ett likhetstecken mellan ondska och psykisk sjukdom för svenskar klarar inte av att förstå att det finns handlingar som ENBART syftar till att skada och plåga andra människor. Istället säger man då att personen är sjuk trots att det inte behöver vara så. Den kan helt enkelt vara en illvillig och jävlig person.

Min personliga uppfattning är att personer som lider av psykisk sjukdom (schizofreni, depression, posttraumatisk stress, panikångest) oftast är helt harmlösa. Personer med dessa sjukdomar har fullt upp med att hantera sina nojor, rädslor, ångest, röster. För en deprimerad person kan det största problemet vara att komma upp ur sängen.

Vi måste lära oss att skilja på personlighet och diagnos. Personligheten förändras inte, hävdar jag, på grund av att man får en sjukdom. Jag har t.ex. aldrig hamnat i slagsmål och lär inte göra det för att jag har schizofreni. Man blir inte "farlig" över en natt. Alla (förutom en och hon är mycket sjuk och är oftast inlagd) som har schizofreni är helt "normala". Man promenerar, umgås med familjen, reser, kollar sin facebook osv. Det är när man inte tar sin medicin som problem uppstår!

När det gäller personlighetsstörningar har jag en annan uppfattning och jag tror att många kriminella har en personlighetsstörning. Det är precis som det låter, en störning i personligheten, och det är något annat än psykisk sjukdom. Det är viktigt att hålla isär sjukdomar och störningar när man talar om psykisk ohälsa, för det är en stor skillnad.


Erik Rodenborg sa...

Tack för kommentaren. Den var intressant, och tänkvärd. Bara en sak. När du i tredje stycket skriver att alla "som har schizofreni är helt 'normala'", hajade jag till en sekund innan jag med hjälp av den föregående parentesen insåg att du ju måste mena alla som har schizofreni som du känner, träffat eller känner till....

Ann-Charlotte sa...

Nej, alla som är schizofrena är helt normala. Haha. Jag menade som jag träffat! Tack. För övrigt struntar jag i om jag är "normal" eller inte eller om andra är knäppisar. Jag är så förutsägningsbar att nu vet du vad jag kommer att säga, nämligen "så länge man inte skadar andra" så får man vara PRECIS hur man vill! Och det menar jag verkligen. Och fungerar ens relation till familj och vänner så är det bara att leva livet, vilket jag numera gör!

Ann-Charlotte sa...

Själv försöker jag att undvika att analysera andra människor och istället försöker jag acceptera dem som de är (ibland är det dock nödvändigt.)Jag fokuserar i första hand på mig själv och mitt eget beteende (sjukdomsinsikt och självkännedom kommer man långt med) och så springer jag mig lycklig. Rekommenderar kombinationen.

Erik Rodenborg sa...

Själv har jag någon sorts motvilja mot att springa, även om jag gärna och ofta går långa sträckor. Om jag ändå skulle testa att springa nån gång väntar jag nog tills vädret är LITE mer uthärdligt än nu...

Ann-Charlotte sa...

Haha, Erik, jag ska nog få med dig ut på en runda!

NoBoyToy sa...

Det bör väl skilja mellan könen, precis som annat våld som främst begås av män?

Erik Rodenborg sa...

NBT

Javisst, det framgår ju också ganska klart av det jag skrev.