lördag 26 mars 2016

När jag fick frisedel

Någon gång i slutet av 1973 eller början av 1974 blev jag inkallad till mönstring för att göra lumpen. Någon gång i början av 1974 kom jag dit. Jag minns att jag svarade nonsenssvar på olika frågor jag fick, och att jag sedan försov mig andra dagen. Så mönstringen sköts upp ett år.

Nu var det så att jag inte hade en tanke på att göra lumpen. Det berodde inte på ideologiska skäl.  Jag var inte pacifist utan revolutionär socialist, och i princip ansåg jag att man borde göra lumpen. Om alla med vänsteråsikter vägrade, skulle det bara leda till att armén blev ett pålitligt reaktionärt instrument. Och vad det kunde leda till hade man ju sett den 11 september 1973 i Chile, då Pinochet tog makten.

Nej, jag trodde helt enkelt inte att jag skulle klara av att göra lumpen. Det var nog en realistisk bedömning. Som jag mådde då klarade jag inte av de mest vardagliga rutiner, och att göra lumpen skulle ha lett till de mest pinsamma situationer.

Så inför nästa mönstring, i början av 1975, var jag förberedd. När jag fick ordern om inkallelse och skulle skicka en bekräftelse plitade jag ner den vers i Internationalen där det stod att man skulle skjuta generalerna. Dessutom ett citat av Albert Einstein där han skrev att generalerna fått sina stora hjärnor av misstag, de kunde gott klara sig med ryggmärgen. På så sätt tänkte jag mig att de skulle bli lite osäkra på om jag verkligen var lämplig.

Nu har jag för mig att jag hade ett läkarintyg som rekommenderade att jag skulle slippa. Men jag förlitade mig inte på det; jag ville bete mig så att de för allt i världen inte skulle vilja ha mig i armén.

Så jag såg till att inte tvätta mig veckan före mönstringen.Dessutom tog jag på mig otvättade kläder som luktade något förfärligt. Dessutom såg jag till att inte kamma mitt långa hår, som jag heller inte hade tvättat på en vecka.

Först fick vi svara på frågor i olika formulär. Jag svarade hela tiden rena nonsenssvar.

Sedan kom läkarundersökningar . Jag vägrade göra den, med den helt lögnaktiga motiveringen att jag var rädd för läkare.

Då fick jag komma in till en psykolog.

När jag kom in i rummet minns jag att jag tyckte att han var väldigt gammal. Jag tyckte att han såg ut som 90 år, vilket ju inte gärna kan ha varit fallet.

Han tittade mycket kritiskt, och lite nedlåtande på mig, och sa "Jaså, du vill inte göra lumpen". Han såg ut som om han nog skulle avslöja mig som den simpla simulant han utgick från att jag var. Men jag var beredd, och svarade sedan som jag hade planerat.

"Jo, jag vill visst göra lumpen" sa jag med ett inställsamt leende. "Men... jag är helt medveten om att det finns vissa ledande officerare som planerar att förgifta mig".

Här gjorde jag en, som jag hoppades, effektfull paus. Sedan tittade jag rakt in i psykologens ögon, och sa med en mycket bestämd, och, hoppades jag, aningen hotfull röst:

"Så om jag rycker in får ni finna er att jag vidtar nödvändiga motåtgärder..."

Hans arroganta ansiktsuttryck försvann helt. Han såg helt ställd ut, och sa efter en liten stund, mycket vänligt: "Hmm, ehrm, jag tror nog att du och jag är överens om att du inte bör göra lumpen". "Ja, det är vi nog", svarade jag glatt.

Han kanske fortfarande tänkte att jag simulerade. Men han kunde ju inte vara helt säker. Han tyckte nog att det var bäst att inte låta en person som mig rycka in. Han ville i alla fall inte chansa.

Nu är det så att jag aldrig skulle ha ryckt in även om jag inte fått frisedel. Jag skulle definitivt ha föredragit fängelse framför lumpen. Och det på goda grunder. Jag skulle nog mycket lättare stått ut med fängelserutinerna framför livet i luckan.

Men jag slapp att välja mellan dessa alternativ. Någon månad efter mönstringen fick jag en frisedel skickad till mig på posten.

8 kommentarer:

NoBoyToy sa...

Jag kunde aldrig tänka mig att du var en sådan filur, Erik. ;)
Jag skulle ALDRIG göra lumpen heller.

Erik Rodenborg sa...

NBT

Nej, ingen skulle förstås nånsin har försökt tvinga dig. På den tid jag skrev om fanns det ju en ren tvångslag riktad mot män vars syfte var att tvinga dem att göra lumpen. Det fanns vissa undantag (från mitten av 60-talet blev ex.vis medlemmar i Jehovas Vittnen automatiskt befriade från militärtjänst) men det var regeln.

Kvinnor inte bara slapp, de FICK inte göra lumpen även om de ville.

Når jag mönstrade var tvånget fortfarande ganska så hårt (därav mitt lätt bisarra beteende) , men sedan mjukades det gradvis upp. Sedan avskaffades till sist värnplikten,

Nu talas det om att återföra en sådan, och det finns en del poänger i att om man har en armé bör den inte vare en elitarmé som bara de som verkligen VILL döda rekryteras till.... Det riskerar bland annat innebära att man får en kraftig överrepresentation av högerextremister.

Men om den införs på nytt, hur kommer det att bli med kvinnlig värnplikt? I dagens debattklimat torde det inte kunna bli som det var då, att endast män fick göra lumpen. Men vem ska i så fall tvingas, ska NÅGON tvingas, gäller det både kvinnor och män? Osv.

NoBoyToy sa...

Erik: Den framtida ev värnplikten (tvingad sådan) kommer nog att ställa tll en hel del huvudbry, eftersom den är tänkt att gälla även för kvinnor. Försvarsapparaten är ju utpräglat "maskulin" på alla sätt så hur kvinnor skulle kunna anpassas till denna miljö, vet jag inte?

Det verkar som om den manliga befolkningen inte är riktigt eniga om sin samhälleliga försvarsapparat? Å ena sidan har män verkat för att slippa göra lumpen, då detta ansågs vara en jämställdhetsfråga av och för män. Å andra sidan vill de inte heller att försvaret skall rustas ned - de vill rusta upp och då får en anta att de också menar att värnplikten måste återinföras?

Erik Rodenborg sa...

Män är inte en monolitisk grupp... dessutom finns det ju en motsättning mellan vad man tycker principiellt och vad man är beredd att utsätta sig för personligt. Några av de värsta hökarna i överklassen i USA, som ville bomba Vietnam tillbaka till stenåldern och angrep alla som kritiserade kriget, använde sina kontakter till att själv slippa åka till Vietnam. De ville gärna att vietnameser skulle dödas, men ville ju inte så gärna dö själva.

Israel har så vitt jag vet kvinnlig värnplikt, det skulle vara intressant att se hur det fungerar i praktiken där. Under Vietnamkriget fanns det kvinnor i armén på FNL:s och Nordvietnams sida, men jag vet inte om det var något allmänt. eller om det var så att kvinnor frivilligt kunde rekrytera sig till armén.

Verutschkow sa...

Apropå kvinnor på olika sidor i Vietnamkriget så kanske du borde läsa
den Modesty Blaiseepisod som utspelar sig just där ...

Erik Rodenborg sa...

Det finns kanske flera sådana. Jag läste i alla fall i tidlig tonår ett avsnitt av en Modesty Blaise-serie som veckade utspela sig i Vietnam. Det enda jag konkret minns är att jag blev imponerad av en sak. Det var en person som upprört sa till Modesty Blaise att det var obegripligt hur någon kunde slåss för de hemska kommunisterna i FNL (fast troligen stod det "VietCong") .

Modesty såg tankfull ut och sa ungefär att de nog hade sins skäl, de kämpade för det de trodde för precis som vi kämpar för det vi tror på.

Verutschkow sa...

Men poängen är ju att Modesty slåss för van Thieu och hans regim. Fast i
bakgrunden finns förstås en personlig historia med den unge mannen som
skall hitta sin syster som han tror är kidnappad av Viet Cong ...

Erik Rodenborg sa...

Och hon visade sig vara där frivilligt, eller hur? Och brodern är då upprörd men Modesty försöker få honom att förstå att man kan ha förståeliga motiv att stöda även fienden? Eller?

Ja, det är ju ruttet att ha en handling där hjälten stöder Saigonjuntan, men jag tyckte på nåt sätt att Modesty fick nån form av försonande drag genom just den kommentaren.