lördag 30 april 2016

Ett elektriskt universum?

Har just tittat på en timslång video benämnd Thunderbolt of the Gods. Jag har tänkt se den ett tag, men hindrats av någon form av inre motstånd.

Motståndet beror nog mest på att jag känner mig smått irriterad över hur de som gjort den kombinerar helt legitim information om plasma, och referenser till plasmakosmologer som Hannes Alfvén och Anthony Peratt, med en egen utom-eller pseudovetenskaplig världsbild. På så sätt mixas mångas bild av "plasmakosmologi" ihop med den pseudovetenskapliga teorin om "det elektriska universum".

Denna teori lever i en form av parasitärt förhållande till plasmaforskning och även till inomvetenskaplig plasmakosmologi. Det hela skapar en konstig relation, som på sätt och vis är unik.

En pseudovetenskaplig teori som har en så nära relation till en vetenskaplig, så att det för den genomsnittliga internetsurfaren torde vara nästan omöjligt att skilja dem åt.

Plasmakosmologin har en del gemensamma drag med teorin om ett "elektriskt universum". Båda betonar plasma, och elektriska och magnetiska krafter, och menar att dessa har en större betydelse för universums struktur och utveckling än vad standardkosmologin vill erkänna. Båda är kritiska mot Big Bang-kosmologin. Båda framhåller vikten av den plasmaforskning som sker i laboratorier, och försöker generalisera utifrån dessa. Båda hyllar Kristian Birkeland och Hannes Alfvén som pionjärer.

Men skillnaderna är enorma. De allra viktigaste är nog dessa.

1. Den pseudovetenskapliga "elektriskt universum"- teorin förnekar att det pågår nukleära processer i solen. Den hävdar i princip att solen och andra stjärnor är en sorts kosmiska glödlampor. På samma sätt som en glödlampa lyser p.g.a. den elektriska ström som de tillförs utifrån lyser stjärnorna genom de elektriska strömmar som går in i dem genom det kosmiska plasmat. Ja, det är sant att plasma kan leda elektricitet, men den oerhörda glesheten i det kosmiska plasmat är knappast förenligt med att den orsakar den intensiva energi som flödar från stjärnorna...

"Elektriskt universum"- anhängarna brukar leta reda på svaga punkter i teorin om att stjärnorna drivs med fusionskraft, men samtidigt glider de snabbt förbi de oändligt större hål som finns i deras egen modell. Hur exakt ser den process ut som via de relativt sett svaga elektriska fälten i rymdens oerhört glesa plasma, kan skapa den enorma energin i stjärnor, som vår sol? Det blir mest oerhört vaga och ohållbara svar.

2. "Elektriskt universum" förkastar Albert Einsteins relativitetsteori, både den speciella och den allmänna. De förnekar att rumtiden kan krökas, och att ljuset alltid rör sig med samma hastighet. Experimenten som brukar anföras för att visa det senare förklarar den med att ”etern” existerar, men att en del av etern alltid följer med jorden i dess rörelser, ungefär som om den vore en atmosfär. Eftersom jag alltid fått känslor av svindel av relativitetsteorin kan jag inte låta bli att tycka att deras modell här är sympatisk, men att jag tycker att något är sympatiskt behöver ju inte betyda att detta något är trovärdigt...

3. "Elektriskt universum" hävdar, i anslutning till Immanuel Velikovsky, att en rad avbildningar,  myter och sagor från tidig historisk och förhistorisk tid, avbildar kosmiska plasmafenomen. Dessa kan inte ses idag, men en gång var sådana fenomen mer synliga.... Och sedan letar teorins anhängare efter likheter mellan förhistoriska bilder och strukturen hos den plasma man kan studera i laboratorier. Även berättelser om Inannas hår, eller om drakar, lyckas de få in här. Det ter sig både långsökt och amatörmässigt. Det liknar mest av allt Erich von Dänikens försök att hitta bilder av astronauter, eller glödlampor, i förhistoriska bilder.

Det finns många så vitt jag fattar mycket vägande vetenskapliga invändningar mot "det elektriska universum" man kan hitta på nätet, men jag vill här bara bidra till en aning mer lekmannamässig.

Om solarna vore resultatet av elektriska strömmar som uppfyllde hela universum, genom en allt närvarade plasma, skulle vi verkligen leva farligt. Hur kan vi i så fall undvika att påverkas av den? Den borde slå ut allt på denna jord, i alla fall allt levande.

En av de främsta teoretikerna som stöder den egendomliga teorin, Donald E Scott, som också framträder i programmet, säger i sin bok The Electric Sky, att solen i princip när som helst skulle kunna slockna om den yttre elektriska inputen upphör. Han menar också att detta mycket väl skulle kunna ske i praktiken. Nu har inga astronomer någonsin kunnat iaktta en stjärna som slås av, och/eller på, så man behöver nog inte oroa sig mycket för att solen plötsligt ska upphöra att lysa.

Denne Donald Scott säger faktisk också i sin bok att växthuseffekten måste vara en myt eftersom en sådan kräver ett fysiskt tak, som glastaken i våra växthus. Och eftersom det inte finns något sådant tak över jorden kan det inte finnas någon växthuseffekt. Det skulle förstås vara intressant att veta hur han förklarar varför det blir varmare på vintern när det är mulet.

Jag kan förstå varför en del människor vill tro på en del fantasifulla, och orimliga, teorier. Det elektriska universum verkar dock sakna de kvaliteter som behövs för att skapa fanatiska anhängare. Men något måste ju finnas, någonting som ger vissa människor någon form av ro, eller tröst, i modellen, annars skulle väl den inte få så relativt många entusiaster som stöder den. Frågan är bara vad.

En sak till. Det finns ju helt seriösa plasmakosmologer, som Eric J Lerner, och Anthony Peratt. Det skulle vara intressant om någon av dessa på allvar tar itu med sin ”electric universe”-svans, och på allvar demolerar deras ”teori”. Att de inte gör detta är också en mystisk faktor i de två strömningarnas egenartade, och paradoxala, samexistens.

Inga kommentarer: