lördag 9 april 2016

Tio i Topp

Tio i Topp var ett program som sändes i Sveriges Radio mellan 1961 och 1974. Det var en lista över de tio populäraste låtarna, som fram till sommaren 1968 röstades fram av en publik som röstade genom att trycka på mentometerknappar. Sommaren 1968 ersattes detta system med en statistiskt utvald jury a la Svensktoppen, och programmet blev följaktligen både trögare och tråkigare.

Ja, just, det ja, Svensktoppen. Den andra meningen i inlägget var ju inte helt riktig, i alla fall inte efter ett tag. Det var ungdomar som röstade i Tio i Topp, och de visade sig i stort sett helt ointresserade av sånger som sjöngs på svenska. Nästan inga sådana röstades fram, och efter ungefär ett år startades Svensktoppen, som en lista för just låtar som sjöngs på svenska.

Skiljelinjen gick mellan språken, och inte mellan artisternas härkomst. Såväl svenska och utländska artister som sjöng på engelska (eller någon enstaka gång på något annat icke-svenskt språk) testades till Tio i Topp, medan både svenska, och någon enstaka gång utländska artister som sjöng på svenska, testades till Svensktoppen.

Det här följdes strikt fram till 1969. Då började "ren" popmusik som sjöngs på svenska, och som liknade Tio i Topp mer än Svensktoppen, att bli mer vanlig. Då började man göra undantag från regeln och en del sånger på svenska testades till Tio i Topp istället för till Svensktoppen. Det första, så vitt jag kan se, var Pugh Rogerfeldts "Här kommer natten".

Tio i Topp lades ner 1974 (och följdes för övrigt ett år senare av försäljningslistan Kvällstoppen  som lades ner 1975). Det var så att säga en olycklig bieffekt av vänstervågen, Att tävla med musik sågs som något borgerligt, och därför skulle topplistor bort. Svensktoppen klarade sig dock undan, och finns kvar än idag.

Att all tävlan av varje slag skulle vara borgerlig ser jag som en underlig idé, som närmast påminner om några av hugskotten i kulturrevolutionens Kina. Om man skulle vara mot all tävlan skulle ju även idrottstävlingar vara förbjudna. Att det fanns program som presenterade de låtar som var populärast, utifrån försäljning eller omröstningsresultat,  fyllde ju ett uppenbart behov. Själv satt jag som klistrad framför både Tio i Topp och Kvällstoppen från och med våren 1967, fram till ungefär 1970-71.

Som barn hade jag - och det har jag skrivit om förut  - länge en lillgammalt avvisande inställning till popmusik. Jag var i det närmaste programmerad till att tänka som (fyrkantiga) vuxna och inte som barn, och jag hade "vuxenvärderingen” att popmusik var skränig, och något man inte skulle lyssna på.

En gång i våren 1966 bröt jag, tillsammans med min bror, mot denna programmering. Vi vågade oss på att lyssna igenom ett helt Tio i Topp-program . Det enda jag minns från det idag var LOD med Lee Kings.

Men sedan var det stopp. Jag lyssnade inte mer på Tio i Topp detta år.

Men så kom ... Monkees våren 1967.  Det var en TV-serie med en ny popgrupp från USA, som de vuxna sades ogilla för att gruppen påstods inte spela själva... Jag var till en början reserverad, men jag fastnade ändå snart för deras roliga TV-serie, och började efter ett tag också gilla musiken. Och sedan var vallen bruten.

Så jag började lyssna på Tio i Topp. Det sändes på lördagar kl. 15 och då brukade vi vid den tiden på året vara i sommarstugan i Gräddö, så jag satt utomhus i den relativa vårvärmen och lyssnade på just Tio i Topp. Jag var snart förundrad öve hur bra jag tyckte det mesta var. Och sedan dröjde det för övrigt inte länge förrän jag också lyssnade på Kvällstoppen, på tisdagar 18.30.

Tio i topp var som jag antytt bäst fram till sommaren 1968. Det var alltså fram till dess ungdomar som röstade genom att samlas på en plats och trycka på mentometerknappar.  Efter ett tag blev det tre platser, för att förhindra risken för fusk, dvs att en popgrupp mobiliserade sina fans till en viss plats för att rösta på dem. Det hände faktiskt  några gånger.

Det var dynamiskt, det var kul, det var en rörlig lista. Men när det blev en statistiskt utvald jury blev det segare, mindre rörligt, och faktiskt också mindre popinriktat. De mest sliskiga schlagers kunde nu komma högt, bara de sjöngs på engelska. Tio i Topp började likna Svensktoppen.

Hösten 1970 blev jag politiskt aktiv, och började lyssna betydligt mindre på både Tio i topp och Kvällstoppen. Men det slutliga avbräcket kom när jag blev psykotisk våren 1971. Då slutade jag lyssna nästan helt, och i stort sett hörde jag knappast något alls på Tio i Topp under de tre år det hade kvar att leva...

Däremot minns jag faktiskt att jag den 29 april 1975 fick för mig att lyssna på Kvällstoppen, som snart också det skulle läggas ner. Jag minns dagen mycket väl för det var dagen innan FNL befriade Saigon och Vietnamkriget var slut.

Tio i Topp var en källa till glädje när jag upptäckte  det 1967. Och jag fick väl en ren dejavu-känsla när jag för några år sedan införskaffade Eric Hallbergs och Ulf Henningssons bok "Tio i Topp med de utslagna på försök 1961-74" (Premium Publisher 2012). Där finns alla listorna, men också historik,  personliga minnen, presentationer av artister och mycket annat. De som verkligen har en nostalgi för denna period rekommenderas varmt att skaffa den!

Inga kommentarer: