Det är lite svårt att exakt definiera när kulturrevolutionen i Kina började. Och faktiskt även när den slutade. Det finns en del som menar att den började redan 1962, och att den slutade först när Mao Zedong dog 1976. Men det var sommaren 1966 som de massmobiliseringar som brukade förknippas med kulturrevolutionen inleddes på allvar och det var i april 1969 som dessa officiellt förklarades ha avslutats.
Själv har jag nog (liksom många andra!) haft svårt att förstå vad som egentligen hände. Av alla politiska skeenden som inträffat under mitt liv är det nog denna en av de som jag haft svårast att greppa, för att inte tala om ha någon bestämd uppfattning om.
När den började var jag 11 år - och jag fattade definitivt ingenting. Men även när jag blev äldre var den mycket svår att förstå.
Idag är nog den allmänna bilden man får ta del av att det var manipulerade folkmassor som användes av klicken runt Mao för att denna skulle stärka sin makt. Denna kompletteras ofta genom olika beräkningar av hur många som anses ha dött under kulturrevolutionen. Den beskrivs ofta ha lett till massmord jämförbara med de som initierades av Hitler, Stalin och Pol Pot. Och i en mycket läst bok av Jung Chang och Jon Hallyday sägs Mao ha varit … ond redan från födseln.
Denna syn kan byggas upp med hänvisningar till fakta, liksom den naivt positiva synen under sjuttiotalet förvisso kunde byggas upp med hänvisningar till andra fakta...
Nu är en av aspekterna av dagens syn - att den maoistiska fraktionen manipulerade folkmassor för att få stöd i en maktkamp inom partiet - självfallet riktig, och dessutom inte speciellt ny. Det var inte en ovanlig ståndpunkt när det begav sig, inte heller i yttersta vänstern.
Jag ska här börja med två citat från, och länkar till, två texter från 1967 och 1969 från icke-maoistiska delar av den yttersta vänstern. De är på sätt och vis tidsdokument. Det kan verka slött att börja denna artikel med att citera andra, och det kanske det är, men jag ska senare i sommar skriva mer om denna period i Kinas historia.
Genom denna länk kan man läsa en artikel av Peter Taafe från februari 1967 i den trotskistiska tidningen Miltant i England, som gavs ut av en grupp som verkade inom Labourpartiet
Den har en ganska enkel linje. En del av det stalinistiska ledarskapet i Kina har startat en kampanj för att slå ut sina motståndare i partiet och använder kontrollerade massmobiliseringar för att uppnå detta syfte:
”Meeting opposition from a layer of the bureaucracy, Mao-Zedong brought into being the Red Guards as a club by which to beat down and destroy the opposition.”
Taafe betonar den ytterst odemokratiska karaktären på det kinesiska kommunistpartiet:
"It is conveniently forgotten that the Communist Party has held only two Central Committee meetings in four years while the Congresses have been convened only twice since 1949! What hope then is there for the masses to have a say in deciding their own fate under the present regime?
The present massive rallies in Beijing and elsewhere are not socialist democracy. On the contrary, as Leon Trotsky pointed out some thirty years ago, 'The democratic ritual of Bonapartism is the plebiscite. From time to time the question is presented to the citizens: for or against the leader.' ”
Taafe menar att det enda reella alternativet till den stalinistiska regimen är en socialistisk demokrati:
"Genuine socialist democracy means the democratic control and management of the economy and the state by the working class and the people themselves. It means elected delegates subject to recall and with a clearly defined maximum wage, an armed people instead of the standing army, the right of all working class tendencies which accept the nationalised property to be represented in the workers councils, and all the factors which make for real Soviet power.
None of these exist in China at the present time. Hence the convulsions, contradictions and mismanagement of the economy by the bureaucracy."
Men det finns något viktigt som saknas i denna text. För i kulturrevolutionen i Kina mobiliserades miljoner människor. De agerade inte endast för att någon beordrat dem - de hade egna idéer och hade fått bilden att de hade rätt att kämpa för jämlikhet och mot förtryck. De var inte så lätta att kontrollera. Och när den maoistiska fraktionen till sist kom fram till att den måste göra något åt dessa stora grupper av människor som hade fått ökad självrespekt när de inte endast hade tillåtits gå ut på gator och torg, utan också getts makten att avsätta "reaktionära" auktoriteter på basplanet, visade det sig att det var lättare sagt än gjort.
En annan, senare och längre text, en resolution från en annan trotskistisk strömnings världskongress, 1969, försökte även ta upp denna problematik. Den kan läsas här (på svenska).
Dess inställning till maoismen var i stort sett lika negativ som den hos Peter Taafe, vilket bland annat visas i denna formulering:
"Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen."
Men samtidigt insåg den i högre grad att de massmobliseringar som maoisterna initierade hade en eget dynamik. vilket gjorde att det inte kan ses som en ren upprepning av Stalins utrensningar:
"Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas 'maktövertagande'. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död."
Kulturrevolutionen rymde alltså en inneboende motsättning, mellan de syften som fanns hos den byråkratiska ledning som från början hade startat den, och den dynamik som uppstod när miljoner människor mobiliserades under paroller om jämlikhet.
Under denna sommar tänker jag alltså skriva lite mer om kulturrevolutionen och perioden efter den. Den primitivt "anti-totalitära" analysmetod som dominerar dagens syn på denna period är i grunden mest av allt ett negativ av den naiva maoistiska syn som dominerade bilden omkring 1970 (och som även trängde in i borgerlig media, liksom dagens "anti-totalitära" analysmetod trängt långt in i vänstern!) .
Jag tänker alltså de närmaste månaderna försöka ta upp en del olika aspekter på dessa dramatiska händelser....
----------------------------------------------
TILLÄGG
Detta är en ganska kort, fragmenterad och ofullständig text - hoppas jag kan skriva mer pedagogiskt och grundligt senare. Internet lockar en att publicera ofullständiga fragment som skulle sluppit se dagens ljus om inte denna förföriska teknik hade funnits.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar