söndag 20 augusti 2017

Årsdagen av Sovjets kollaps

Man kan diskutera när Sovjetunionen kollapsade. Ett bra förslag är nog igår för 26 år sedan. Då försökte Gennadij Janajev och några medsammansvurna sig på en kupp för att störta Michail Gorbatjov och återupprätta en regim av mer klassisk sovjettyp.

Det lyckades som bekant inte. Kuppen var amatörmässig, Janajev var långtifrån någon effektiv ledartyp, och det är dessutom ytterst tveksamt om den skulle ha lyckats även om den hade varit bättre organiserad.

Efter några dagar hade den kollapsat, och dess organisatörer arresterades. Janajev släpptes dock 1994, och dog 2010. Han förblev en anhängare till kommunistpartiet till sin död.

Han och de andra kuppmakarna måste nog ses som män som kraftigt motarbetade sina egna intressen. De ville rädda Sovjetunionen - men deras aktion ledde istället till en våldsam motreaktion som slog sönder allt det de ville rädda.

Kontrafaktisk historieskrivning är det vanskligaste som finns. Man kan ju fråga sig vad som skulle hänt om kuppen ändå hade lyckats. En mer realistisk fråga är nog åndå vad som skulle ha hänt om den inte hade ägt rum...

Skulle Sovjetunionen i någon form funnits kvar om någondera av dessa alternativ hade inträffat? Det går ju inte att svara på.

Själv hade jag under många år hoppats att sovjetregimen skulle störtas, och ersättas med en socialistisk demokrati. Det skedde ju inte. Den ersattes med något som var mycket värre.

Skulle världen se bättre ut idag om Sovjet i någon form hade fått varit kvar? Återigen en svår, eller nästan omöjlig, fråga, men om jag skulle våga mig på ett svar skulle det bli ett försiktigt  - "ja".

lördag 19 augusti 2017

Passengers

Det finns fortfarande ställen man kan köpa DVD-skivor. Bland annat ICA Maxi utanför Södertälje. Där köpte jag fyra sådana igår, bland annat denna, om en man som tillsammans med 5000 andra människor skulle sövas ner på ett rymdskepp för att väckas långt senare när de kommer fram. Nu har något gått fel och han vaknar 90 år för tidigt.

Han går omkring helt ensam, i över ett år, och i sin desperation väcker han sedan en nedsövd kvinna vars biografi han kunnat kolla upp.

Efter ett tag blir det mycket dramatiskt.

Den gjorde faktiskt nån sorts fascinerande intryck på mig.

Man kan ju fråga sig varför. Ett av skälen kan ju vara att föreställningen att sövas ner på ett rymdskepp har funnits i mig, i olika fantasier, ganska länge. Liksom faktiskt också att vakna upp i ett och finna sig vara ensam.

Ett annat är att det efter hand mer och mer dysfunktionella rymdskeppet i filmen som hotas av undergång kan ge asociationer till vår planet, som ju kan ses som en form av rymdskepp, och som man kan få intrycket sjunger på sista versen.

Sedan är det en annan sak att jag faktiskt blev berörd av den romantiska historien i filmen...
-------------------------------------------------------
PS. En sak som definitivt irriterar i filmen är nog att filmmakarna på största allvar verkar föreställa sig att att ett rymdskepp som transporterar 5000 människor i flera ljusår i en resa som tar över hundra år kan ägas av ett privat företag. Som dessutom delar upp passagerarna i olika klasser. där de rikaste får bättre mat. Att kalla detta anakronistiskt är nog bara förnamnet.

torsdag 17 augusti 2017

Om det där med strålning...

Jag har tidigare skrivit och (mycket försiktigt) försökt argumentera för att "elöverkänslighet" inte endast kan ses som ett psykologiskt fenomen. Att det verkar sannolikt att det finns någon kärna i detta, som på något sätt är kopplad till något reellt,

Bakgrunden är den att jag direkt känner kanske fem personer (och dit räknar jag inte mig själv...) som definierar sig själva som elöverkänsliga - och indirekt känner ännu fler.

Här ska jag - också mycket försiktigt - försöka gå lite längre. Väl medveten om att detta är minerad mark...

För det första är det ju så att den moderna dator- och mobilteknologin har gjort att vi ständigt är omgiven av en ny typ av starka elektromagnetiska fält. Mobilmaster, trådlösa bredband mm. mm. Det finns alltså en grupp människor som säger sig inte tåla detta. De förlöjligas mycket ofta, och den allmänna inställningen tycks vara att se det hela som en ny, säregen form av hypokondri. Med den stora skillnaden att gammaldags hypokondriker trodde sig ha existerande sjukdomar, medan elöverkänsliga - eller så sägs det - tror sig ha en sjukdom som inte ens existerar.

Det som förvånar mig är tvärsäkerheten hos opponenterna. Den typ av ständiga elektromagnetiska kraftfält som numera omger oss har som sagt inte funnits förut. Hur kan man så kategoriskt avvisa människor som säger sig få obehag av dessa?

Jag tänker här inte ta ställning till påståenden och motpåståenden om det redan idag finns bevis för att de elektromagnetiska fält vi lever med är farliga. Men jag tänker ifrågasätta de tvärsäkra påståendena att vi vet att de inte är det.

Någon gång när jag var 10-11 år fick jag syn på en udda pamflett. Det måste varit i mitten av 60-talet och pamfletten verkade för mig vara extrem. Den handlade om kärnkraft. Den gav ett för mig nästan sektigt intryck, och hävdade med ett aggressivt tonfall att kärnkraft var farligt. Jag tyckte det verkade snurrigt. Att kärnvapen var farligt var ju uppenbart - om de inte var farliga skulle de ju inte kunna användas som vapen- men civil kärnkraft? Nej, det lät som sagt snurrigt.

Jag hade läst en populärt hållen bok av en Heinz Haber. utgiven i samarbete med Walt Disneys förlag, som på ett övertygade sätt verkade visa att civil kärnkraft var ett löfte, ett framtidshopp om mer energi, om hälsa, och om fred. Den hette ”Vår vän atomen”. Det var den allmänna synen ca 1965. De som stod utanför denna syn kunde avfärdas som, tja, mer eller mindre galna.

Femton år senare var bilden en annan. Det var efter Harrisburg, och nu var de flesta överens om att man faktiskt skulle avveckla kärnkraften. Det ordnades till och med en folkomröstning om saken och i den segrade en linje som sa att kärnkraften verkligen skulle avvecklas - "med förnuft".

Mot var framförallt moderater och Moskvakommunister. Men i självaste Sovjet inträffade snart en olycka som var värre än den i Harrisburg. Synsättet hade svängt mycket snabbt. och mycket drastiskt.

Man kan ta hur många exempel som helst på att det ofta tar tid med att upptäcka faror med nya teknologier - eller vanor. I västvärlden har man rökt i hundratals år. - men det var först på den senare delen av 1900-talet som bevisen hade ackumulerats för att denna vana kunde orsaka cancer och hjärtinfarkter.

Någon gång i början av 1900-talet uppstod ett nytt mode - att det var höjden av skönhet att bli så brun som möjligt, Människor började lägga sig på sandstränder, för att utveckla denna hudnyans. Eller efter ett tag något ännu värre - gå till solarier där de utsatte sig själva för ultraviolett strålning i stora mängder. Att man av detta kunde få hudcancer var något som inte upptäcktes förrän efter en ganska så lång tid.

När röntgenstrålning började användas använde man inte några skydd, Efter en lång serie av obehagliga erfarenheter insåg man ändå att denna typ av strålning kunde skada. Numera går sköterskor och läkare bakom en skärm varje gang de röntgar en patient

Kärnvapen, var det. Att dessa hade en (för fienden) farlig sprängverkan var ju uppenbart, annars skulle ju vapnet inte finnas. Men USA.s armé försökte ganska länge övertala människor om att det var den enda faran, De gjorde propagandafilmer där soldater fick vara i närheten av provsprängningar, och sedan besätta det bombade området. Det förklarades att detta inte alls var farligt. Cirka tio år senare hade många av dessa soldater dött i förtid.

Jag säger alltså inte att jag vet att de som varnar för den ökade strålningern från olika elektromagnetiska fält definitivt har rätt. Jag säger något mycket mer modest. Jag säger att det är oklokt att automatiskt avfärda deras symptom, och farhågor, och mer eller mindre idiotförklara dem. Som jag visat i ett tidigare inlägg beter sig elöverkänsliga (oftast) inte alls som klassiska hypokondriker.  En klassik hypokondriker kommer att tro sig få en ny sjukdom efter att hen överbevisats om att hen inte hade den sjukdom hen trodde att hen hade....

Elöverkänsliga brukar inte automatiskt utveckla nya former av rädsla om de slipper el. De brukar må bättre.  Och ju längre de har kunnat skydda sig ju bättre mår de – för det mesta.

Vi har som sagt fått en ny typ av elektromagnetisk omgivning runt omkring oss. Somliga säger sig alltså inte tåla denna. De bemöts som sagt ofta med hån, förlöjligade och närmast förakt. Detta är vare sig moraliskt - eller rationellt.

tisdag 15 augusti 2017

SJ, SJ, gamle vän... eller?

Jag har ju varit i Hassela några dagar, för att vara med om festivalen "Visor och tok". Dit åkte jag med Y-buss, men tillbaks åkte jag med SJ. Det var ett litet äventyr.

Jag åkte buss första delen av vägen - från Hassela till Hudiksvall. Bussresan gick ju bra, bortsett från att jag först inte hittade biljetten när jag skulle byta vid Bergsjö. Men det löste sig.

Men så kom jag alltså till Hudiksvall. Och trodde att man kunde köpa tågbiljett på stationen. Men det var ett misstag. En kvinna som jobbade i en kiosk sade till mig att det enda sättet att köpa biljett var genom mobilen. Jag fick ett smärre utbrott - jag har ingen smartphone och jag undrade om det alls var möjligt att få en biljett.

Så jag gick helt fräckt på första Stockholmståget i alla fall. Där träffade jag en konduktör som sa att jag kunde ha köpt biljett i pressbyrån. Men nu skulle tåget gå om en minut och han sa att jag kunde följa med och köpa biljett i pressbyrån i Gävle. Jag frågade förhoppningsfullt om det innebar att jag fick åka gratis till Gävle. Nej, menade han, i Gävle skulle jag köpa en biljett med start från Hudiksvall, Jag var inte på något bra humör, och tänkte att det kan ju inte du gärna kontrollera.

Så kom jag till Gävle. Där hittade jag en kiosk men ingen pressbyrå. Jag fick veta att det inte fanns någon pressbyrå i Gävle (!) och det enda sättet att köpa biljett var att använda automaten. Mitt tekniska självförtroende är minimalt, så jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle förstå har man gjorde vid automaten.

Efter att i en halvtimme letat efter en automat - den fanns inte på det ställe som hade uppgivits - hittade jag den till sist. Jag gjorde ett tappert försök att förstå den. Det visade sig att det mycket snart skulle gå ett tåg till Uppsala, och jag köpte en biljett dit med tanken att det i Uppsala kanske skulle finna ett biljettkontor. Jag lyckades klara av automaten, till min stora förvåning.

Men den hade inget alternativ som innebar att man skulle starta resan från Hudiksvall, så det tjänade jag flera hundralappar på (egentligen inte, för jag skulle nog inte berättat om resans förhistoria. om det hade funnits en biljettkassa).

Så kom jag till Uppsala. Men där fanns heller ingen biljettexpedition. Men det fanns en pressbyrå. Där frågade jag om man kunde köpa biljetter i förväg, för jag hade inte ätit och tänkte sätta mig nånstans att äta, innan jag reste vidare.
'
Men se det gick inte. Om jag köpte en biljett måste jag ta det tåg som gick inom en timme. Så jag åt först och gick sedan tillbaka till pressbyrån. Där kunde jag till sist köpa en biljett och tog nästa nästa tåg '

Jag tjänade alltså några hundralappar på SJ:s strul, men det var en irriterande resa. Milt sagt, '

Att få tag på en biljett var för ett antal år sedan den enklaste saken i världen. Men nu har SJ outsourcat,  eller vad det nu heter, denna del av sin verksamhet, så nu är det det krångligaste på hela resan.

Det är kanke så det är i en "dynamisk" ekonomi. Jag kom på mig med att inte bara nostalgiskt längta till den gamla tiden, utan till och med tänka tanken att det skulle ha varit enklare att bo i Sovjetunionen. Om det nu hade funnits kvar. '

Men att flytta till Kina skulle kanske vara ett alternativ får dem som vill kunna få tag i biljetter för tågresor?

Att få träffa sin idol...

Under sextiotalet var det nog många, mest unga tjejer, som skulle ha gett mycket för att få en pratstund vid ett fikabord med medlemmarna i Beatles, Rolling Stones, eller - för att lägga sig på en mer rimlig nivå - Hep Stars eller Tages. Själv har jag nyss fått vara med om något liknande, låt vara med en fördröjning på ungefär 44 år...

Jag har ju tidigare skrivit om hur jag blev så oerhört förtjust i Stenblomma 1973, och framförallt deras sång Kungen. Det var en grupp. och en låt, som gick direkt in i mig, Jag hörde Stenblomma live endast en gång, just 1973. Jag köpte konstigt nog inte ens deras LP. Men jag fick en så varmt innerlig känsla för gruppen, och framförallt deras kvinnliga sångare. Jag tyckte hon sjöng så fint....

Kungen var en sång om en härskare, en förtryckare, och texten pendlade mellan dennes eget tal, och en kritisk röst som frågade sig hur det skulle gå med alla små i den värld där kungen styrde. Den pendlade också mellan kungens förakt för alla de han styrde över och en önskan att vi skulle bli kvitt honom om vi "tar varandras händer, och ser in i varandras ögon och arbetar tillsammans utan att erkänna någon överhöghet" Och i varannan vers upprepades frågan hur det skulle gå för alla små, som inte vet hur man gör för att nå bergets högsta topp....

Sången han blivit kallad naiv, förstås, men den var det i så fall på ett mycket vackert sätt. Och ibland är den typen av "naivitet" något som absolut både kan vara tänkvärt, och suggestivt.

Jag satt bredvid en medlem i Förbundet Kommunist, som närmast fnös något föraktfullt. Jag nästan viskade fram att jag tyckte att sången var fin. Jag fick inget svar.

Men jag bevarade en varm känsla för gruppen, sången och sångerskan,

Sedan gick åren ett efter ett, och två efter två, och sedan kom YouTube. Och jag upptäckte både Stenblomma och efter ett tag också "Kungen” . Jag skrev inlägg på bloggen, och gruppens sångerska svarade. Sångerskan visade sig heta Hélène Bohman, och skrev en vänlig kommentar. Det tyckte jag var roligt. Lite senare skrev hon en ny kommentar under samma inlägg där hon gav länken till en sida med flera av Stenblommas sånger samlade.

Så nu - för några månader sedan - fick jag reda på att det skulle vara en visfestival - "Visor och tok" i Hassela. Och efter ett tag fick jag reda på att Hélène Bohman skulle framträda där. Det var ett väldigt bra argument för att övertyga mig att åka dit.

Så i lördags hände det. Jag passade på att hjälpa till - jag satt vid biljettluckan så jag missade det mesta. Utom, förstås, Hélène Bohman. Hon gick förbi redan i början av festivalen och presenterade sig för mig, som satt i kassan. Jag sa att det var jag som hade den blogg som hon skrivit i. Lite senare sa jag att jag skulle bli mycket glad om hon ville sjungs Kungen... Hon sa att det skulle nog kunna vara möjligt

Och det gjorde hon. Hon sa också till publiken att det var jag som hade önskat den. Och hon sjöng den faktiskt på många sätt bättre nu. Då hade hon växlat mellan kungens och den kritiska röstens uttalanden utan att i någon högre grad ändra tonfallet. Nu anpassade hon sångstilen på ett helt annat sätt, så att skillnaderna mellan sångens två poler blev mycket mer klara. .

Det var ändå en verklig tidsresa. Och jag visste ju att här stod samma människa som jag så hade beundrat 1973. Och dessutom visste ju hon nu verkligen om att jag gjorde det....

Och så idag. Det vare sista dagen i Hassela. Nu är det så att Hélène Bohman är nära släkt med en av invånarna i Hassela, och denne är i sin tur bekant med familjen jag bodde hos. Plötsligt på tidig eftermiddag knackar desa två på dörren, Det var en lite hisnande känsla, Jag får berätta i detalj för henne hur jag upplevde hennes sång 1973, och hon får svara på frågor om Stenblommas historia. Och jag får dessutom reda på att det var hon som skrev nästan alla Stenblommas sånger, inklusive Kungen.

Mot slutet föreslår någon att jag skulle be om hennes autograf.. Då blir jag generad, och muttrar något i stil med att jag inte ser mig som en autografjägare... Men i efterhand tycker jag att det hade varit riktigt kul om jag hade vågat be om att få¨den.

När det hela sedan är slut känner jag mig som en Beatlesbeundrande tonårstjej som hux flux får träffa träffa, låt oss säga, Paul McCartney 1965. Ett minne för livet, skulle ju det kunna kallas...

fredag 11 augusti 2017

Ett nytt vidrigt fall av fadersrätt

Nedan länkas till ännu ett exempel på hur en fader mot all logik får vårdnaden om ett barn. Och där mamman straffas för att hon försöker skydda det.

Om hundra år kommer nog vår tid att ses som en mörk primitiv tid där barn hela tiden offrades på fadersrättens altare.  Om det då finns några människor kvar.

Läs här.

torsdag 10 augusti 2017

Nerthus

Den fornnordiska religionen känner vi ju mest genom skrifter från omkring 1000 e.kr. - framförallt eddorna. Men redan 98 e.kr.skrev ju Tacitus om germansk religion - i sin bok Germania. Troligen hade mycket hänt under den tid som låg emellan. Ingenting tyder på att det som idag kallas ”asatro” i den form vi känner den, hade existerat någon längre tid år 1000. Denna tillkom troligen i en militariserad period. Vilket kanske visas av att alla som kom till något trevligt ställe efter döden var de som dog i krig. Alla andra kom till det dystra Hel.

Tacitus nämner ingenstans Tor, Oden eller Frej. I själva verket nämner han ingen gud som dyrkades 1000 år senare. Det kan i och för sig bero på att han ersätter deras namn med romerska gudanamn. Det är dessa som dominerar bilden när han skriver om germanernas religion "i allmänhet".

Jag har längre fascinerats över vad han skrev om just Nerthus. Det är det enda gudanamn han nämner som gör anspråk på att verkligen vara ett inhemskt namn.

Men Nerthus nämns inte som en gudom som dyrkades av alla germaner. Hon placeras i ett mer specifikt samanhang.

Skamligt nog har jag hittills endast sett citat från Tacitus, och inte läst hans bok som helhet, men för några dagar sedan fick jag för mig att låna den svenska översättningen. Framförallt med tanke på vilket  sammanhang han skriver om Nerthus.

Här ska jag nästan endast citera detta stycke rakt av, i hopp om att det eventuellt kan fascinera någon. Efter ett tag återkommer jag nog med lite mer reflektioner.

Det här är vad Tacitus säger om Nerthus.

"Langobardernas frejdade namn har däremot sin grund i deras fåtalighet. De är runt om inneslutna av en mängd starka folk, men lever likväl i trygghet, inte till följd av undergivenhet utan genom oförvägna strider. Närmast dessa bor revdinger, avioner, anglier. variner, evdoser, svardoner, och nuitoner, vilkas områden kringgärdas av floder eller skogar. Intet av dessa folk uppvisar ensamt något anmärkningsvärt drag, frånsett från att de alla gemensamt dyrkar Nerthus - vilket betyder Moder Jord - och tror att hon ingriper i människors förehavanden och kommer åkande till sina folk.

På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast en präst tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor. Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka och gästa. Man börjar inte krig, man uppträder inte beväpnad, allt järnverktyg hålls undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med dödliga.

Vagnen, klädet,  och - om man vill tro på det - själva gudomen tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utförs av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det väsens natur som blott de till döden vigda får skåda".


Detta skrevs alltså av Tacitus 98 e.kr.

Det ställer nog mer frågor än det besvarar. Men det är fascinerande, även om just de två sista meningarna stör den rofyllda bilden, och ju är vederbörligen kusliga.

Jag återkommer  senare...

Referens.

Tacitus, Germania, översättning Alf Önnerfors,  Wahlström & Widstrand 2005.

tisdag 8 augusti 2017

Det förflutna glömmer aldrig

Som jag tidigare skrivit - 1999 köpte jag en TV med inbyggd video. Jag började spela in musikvideos från MTV och ZTV, och kom efter ett tag upp till ganska många.

Nu gick TV:n sönder ca 2005,  och idag är det inte så lätt att få tag i videospelare. Jag har ett antal videoband kvar men jag vet inte om några av dessa är banden med musikvideos.

Men en del av dem kommer jag aldrig att glömma. Det var några som gick rakt in i mig. En av dessa är denna sång av Lene Marlin.

Det är en sång om ansvar och skuld. Och om skuldkänslor, och minnen.

Och mot slutet kan man ana att skulden kommer att finnas kvar även efter att ingen längre minns något. Då ser sångens skyldige huvudperson denna text - istället för tidsangivelserna på den järnvägsstation han befinner sig i.

"Take hold now. 

The future will not remember.

The past does not forget".

söndag 6 augusti 2017

En otäck artikel från 1967

Om jag nu ska fortsätta med mina tillbakablickar på vad som hände för 50 år sedan, i synnerhet mina upplevelser av popmusik, kan jag ju länka till detta, som jag skrev 2009.

Och här utveckla temat lite mer.

Det var alltså på morgonen den 6 augusti 1967. Dagen innan hade några grannar haft en gårdsfest. Först sades det att vi barn inte fick gå på den - det var bara för vuxna. Jag blev sur, och satte mig istället och lyssnade  på Tio i Topp.

Men programmet var inte slut förrän jag fick ett nytt besked. Barnen kunde visst vara med. Det var faktiskt en rolig fest, en riktig upplevelse. Så jag somnade ovanligt nöjd.

På morgonen låg jag och läste ett avsnitt i en Allersföljetong som om jag minns rätt hette "Allt för Charlotte". Jag minns inga detaljer av den men jag vet att jag följde den med intresse.

Så kom Dagens Nyheter. Mina föräldrar prenumererade på Svenska Dagbladet, men brukade köpa DN i Gräddö på söndagarna.

När jag läste den kom chocken. På en hel sida lade Håkan Sandblad och Arne Ruth ut texten. Under rubriken "Den påtända generationen" drev de tesen att Beatles LP ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret". Och att andra popartister, som exempelvis Rolling Stones, Donovan, och ett stort antal band i USA jag inte hade hört talas om var med i en sorts komplott för att få ungdomar att använda narkotika.

Det var otäckt. Här hade man sedan i april äntligen vågat lyssna på popmusik - och nu får man reda på att det inte var något idylliskt alls. Bakom den trevliga musiken dolde sig en oerhört otäck komplott.

Jag var skakad hela dagen, och på natten efteråt reagerade jag alltså, halvsovande, med den halvpsykotiska inre röst som sade "Detta var LSD-propaganda från 1936. Men de var lite vänligare då".  Denna mening föreföll ju som uppenbart nonsens. Det där med 1936 kom från en bunt tidningar från 1936 jag hade lånat från en granne.

Det var först många år senare som jag gjorde ett djärvt försök att tolka meningen. Tidningarna från 1936 var fyllda med otäcka nyheter - Salaligan, spanska inbördeskriget, Nazi-Tysklands Berlinolympiad. Om överhuvudtaget den underliga och lite otäcka ordslingan hade en betydelse var det ungefär så här:  "1936 var något mycket otäckt, men trots krig och Salaligan var det ändå bättre då. Vad som händer nu är mycket värre". Eller så tänkte jag när jag för några årtionden sedan funderade över om det verkligen fanns någon mening i det obehagliga inre rösten.

Jag vaknade upp från den, och kunde inte sova på kanske en timme.

Men redan kvällen innan hade jag varit med min bror hos farmor och tittat på TV. Där visades psykedelisk pop. Jag hade ju artikeln i huvudet och sa till min bror:  "du vet väl att sån här musik egentligen handlar om LSD”. Han sa att det trodde han inte alls på.

Och det närmaste halvåret blev samma inställning den linje jag själv bestämde mig för.  När skolan började kom en klasskamrat fram och sa att Beatles ju gör propaganda för LSD. Jag hade bestämt mig för att förnekande var den bästa inställningen så jag sa att det där var ju bara dumt, rena spekulationer.

Och jag försökte hitta på alla argument jag kunde komma på för att det inte var sant. På så sätt lärde jag mig lite om förnekandets logik, på sitt sätt. För innerst inne visste jag att mitt förnekande egentligen inte var en åsikt - det var en linje, som jag drev för att jag hade intresse av den. Jag ville lyssna på popmusik - därför förnekade jag hårt allt otäckt som kunde sägas om den.

Håkan Sandblad fortsatte förresten att driva tesen i sin intressanta bok "Popmusik: extas, revolt och industri" som kom 1969.  Men lustigt nog övergav han själv den när han tillsammans med Tommy Rander gav ut boken "Rockens roll" 1975. Eller också var de en eftergift till Tommy Rander -  vad vet jag?

Så här efteråt anser jag nog att det fanns starka argument i artikeln. Det fanns uppenbara referenser till LSD i Sgt. Pepper, men frågan är väl ändå om det var så medvetet genomtänkt som artikeln i DN försökte hävda. Troligen hårdrog de rejält, utifrån en kärna av sanning.

En sak till, En lite lustig sak var att artikeln på ett ställe visade prov på mycket dåliga kunskaper i engelska, när de mycket grovt felöversatte en textrad i "A Day in the Life". Det passade mig alldeles utmärkt - det var precis sånt jag behövde för att bygga under min förnekarlinje...

lördag 5 augusti 2017

Nyhetsverket - och två rättegångar

En av de saker som använts mot mig i hatkampanjen på Nyhetsverket.se är att jag skulle ta ställning för de anklagade i två förtalsrättegångar, som sägs komma upp i augusti-september. Om de nu den ens blir av - de har skjutits upp i nog över ett år.

Jag vet mycket lite om dessa., Vilket nog beror på att jag av olika anledningar medvetet undvikit att sätta mig in i dem. De har blivit en del av en bisarr kampanj från olika håll, där de i hög trad används för att angripa personer som står helt utanför dessa konflikter.

De som driver dessa kampanjer är mest personer som i andra sammanhang drivit frågor som att det finns många oskyldiga män i våra fängelser, att barn som berättar om fäders övergrepp ofta eller oftast är indoktrinerade av mamman, och att bortträngda minnen av övergrepp alltid är falska.

De har åsikter i dessa frågor som liknar Dan Josefsson, Maciej Zaremba, och Stefan Lisinski, men dessa herrar vill nog inte låtas om denna gren av sin anhängarskara. Med sådana vänner behöver de nog ändå inga fiender. Eller? Deras relation till denna sin svans kan kanske liknas vid SD:s relation till militanta grupper till höger om det partiet...

Det är i båda fall samma problematik, där mer "respektabla" anhängare till reaktionära åsikter plötsligt får en helt okontrollerbar svans. Ska de utnyttja den, eller förskräckt ta avstånd? Ofta blir det en kombination av båda. De kan ibland utnyttja den i hemlighet, samtidigt som de officiellt alltid måsta vara förskräckta. Eller låtsas som det regnar.

Anledningen till att dessa förtalsrättegångar använts av grupper som driver den typen av frågor är i det ena fallet mycket klar. Det är ett fall där två personer som är aktiva på nätet som står på varsin  sida i vad som bloggaren Catta en gång kallade striden mellan A-. och B-grupperna,  i olika omgångar har anmält den andra för förtal

Den ene friades för förtal i en rättegång förra året, och försöker nu pröva lyckan i en rättegång där han anklagar den andra för detsamma. Jag är inte inblandad i detta på något sätt, men om jag nu ska uttrycka en åsikt är det denna. Om den man som förra året stod inför rätta friades, tycker jag att det är fel att motparten fälls.

Om han hade fällts då hade frågan varit lite mer öppen. Men nu skulle det vara extremt orättvist om den ena parten dömdes i denna bisarra strid men inte den andre.

Den andra rättegången vet jag än mindre om. Den är vare sig direkt eller ens indirekt kopplad till debatter om övergrepp mot barn. Den handlar om en kvinna som åtalat en man för förtal. Jag har en känsla av att hon har relativt stora chanser att vinna den rättegången. Utifrån det lilla jag känner till om fallet.

Jag litar på att den kommande rättegången kan ge ett svar.

Men de som driver drevet försöker nu, av anledningar som de bäst känner till själva, sprida uppfattningen att jag i rättegången skulle "stöda" den man som nu står inför åtal för förtal. Av detta dras sedan en rad slutsatser - om att jag "egentligen" är för stalking, manligt ofredande av kvinnor, etc.

Och den näraliggande insinuationen är att allt jag skrivit om övergrepp mot barn är dimridåer - "egentligen" är jag någon som stöder "män som hatar kvinnor" och är dessutom lierad med en man som anklagats för att ha smetat bajs på en (kvinnlig) felparkerares bil. Titta hur lågt den där Rodenborg kan sjunka... eller så vill de att man ska tänka. Dessutom kallas jag och den anklagade konsekvent för "vänner" (vi har aldrig någonsin träffats) och det sägs att jag "tryggt" står på hans sida.

Detta är rent nonsens. Den enda kärna av sanning som kan ligga i det hela är att jag faktiskt av olika orsaker inte velat ta reda på saker, och noga sätta mig in, i just detta fall. Det får domstolen sköta, Jag ser ingen anledning till att jag ska tvingas att sätta mig in i och ta ställning i just detta förtalsmål. Speciellt som de som driver kraven att just jag absolut måste göra det är samma personer som i åratal, på ett ohederligt och närmast hysteriskt sätt, angripit mig för att jag anser att bortträngning av traumatiska minnen existerar.

Och som i samband med detta länge spridit de mest säregna (och möjligen åtalbara? men rättegångsbranchen är nu inte riktigt min sak..) fantasier om min person.

Anders Borg

Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga om Anders Borg att "han är trevlig". Jag har aldrig haft några synpunkter på detta. Jag struntar nämligen i hur trevlig eller inte trevlig en borgerlig finansminister är. Jag är emot denne i alla fall.

Han lär inte bli finansminister igen, men nu har jag i alla fall något mer konkret att säga till de som säger att han är så trevlig.  Om nu någon vågar göra det igen efter detta.

San Francisco - Scott McKenzie

Idag för femtio år sedan gick denna sång upp till delad fjärde plats på Tio i Topp. Två veckor senare petade den ut Beatles "All You Need is Love" från förstaplatsen. Båda dessa sånger blev centrala för hippierörelsen.

Det var 1967, sommaren för flower power-drömmar, den som i efterhand kom att kallas för "the summer of love".

Själv satt jag i Gräddö den sommaren och drömde om att få flytta till San Francisco.

fredag 4 augusti 2017

We Love You

Rolling Stones psykedeliska period varade inte länge. I princip under andra halvåret 1967.

Det tog sig dels i uttyck i LP:n "Their Satanic Majesties Request",  deras försök till svar på Sgt. Pepper. Om den har jag skrivit tidigare.

Men redan i augusti gav de ut en singel med en stark psykedelisk prägel. A-sidan hette "We Love You" och skulle om man så vill kunna betraktas som deras svar på Beatles "All You Need is Love"...

Men bakgrunden var mer konkret. Den var ett tack till de som stött de medlemmar i Stones som hade anklagats för narkotikainnehav.

Musiken är lätt spöklik, och deras video förstärkte kanske det kusliga intrycker.

Jag hörde den första gången på kvällen den 5 september 1967.Jag var hemma från skolan. Kvällen innan hade jag fått ett otäckt ångestanfall, som blev inledningen till en lång period av psykiatriska kontakter. Nu låg jag i sängen och lyssnade på Kvällstoppen. Dagen efter skulle jag till skolan igen.

Jag blev fascinerad av "We Love You". Den hade en ödesmättad, som sagt lite kuslig, stämning. Den passade bra in i min sinnesstämning denna kväll...

torsdag 3 augusti 2017

Baby Come Back

Det var lördagen den tredje augusti 1968. Jag var 13 år.

Jag skulle lyssna på Tio i Topp. Jag var desillusionerad.  Låtarna med popkaraktär hade under sommaren minskat radikalt och andelen mer eller mindre plågsamma schlagers hade ökat. Jag trodde det berodde på det nya jurysystemet.

Men så plötsligt, den dagen,  tändes ett hopp. Inte ett stort hopp, men ett litet, litet, litet. I form av en ny låt med en grupp med namnet The Equals.

Det var en låt som kom in på nionde plats. Inte speciellt högt, det medges. Den var inte heller så där superbra, det medges också.

Men den var i alla fall "pop" (idag kanska man skulle säga rock) och inte svensktopp på engelska. Det hade just blivit augusti vilket  gav mig en känsla av en annalkande  höst. Det var absolut inte en negativ känsla, jag gillade hösten.

Och ungefär som blåsippan eller svalan kan ses som ett förebud om våren kände jag att denna låt var ett förebud till något annat - att den outhärdliga sommarstiltjen på ett av mina absoluta favoritprogram gick mot sitt slut.

Jag fick åtminstone delvis rätt.

onsdag 2 augusti 2017

21st Century Schizoid Man

I januari 1970 jobbade jag i PRYO (det heter väl numera PRAO?) på skivavdelningen på NK i Stockholm. Jag hade nyss fyllt 15.

En arbetsförmån jag hade var att jag fick välja vad som skulle spelas i högtalarna. Det var nämligen så att inte alla skivor som såldes var obrutna, så en del kunde man ta ut och spela.

Som sagt, jag tilläts välja ut skivor - ända tills jag fick för mig att välja denna.

Inom några sekunder kom chefen skrikande: "SLUTA! Du skrämmer iväg våra kunder. Stäng genast av den!"

Efter det fick jag inte längre välja ut skivor att spela...

Rolling Stones: In another land

Den här sången har jag lagt ut förut här, i slutet av 2010. Anledningen till att jag lägger ut den på nytt är att jag för första gången lyssnat riktigt ordentligt på texten. Och upptäckt något som jag inte tidigare sett.

Jag har uppfattat den som vemodig, romantisk, innerlig. Och det är den. Men dessutom verkar den skildra en typ av dröm jag ofta haft själv. En där man flera gånger tror att man vaknar, men ändå är kvar i drömmen. Det kan ibland leda till att man tror att drömmen inte är en dröm. Det är kanske så här verkligheten ser ut?

Sedan vaknar man "på riktigt". Och drar slutsatsen att det nog ändå var en dröm...

Nåväl. Sångens text är både underfundig och fascinerande. Slutversen skiljer sig från de andra. I de andra tror alltså huvudpersonen sig vakna men finner att drömvärlden finns kvar. Eller är den kanske rentav verklig? Men i slutversen - vad händer då? Inser han att han ändå sover? Eller har sovit? Snarkningarna verkar antydda det.

Annars ligger sången på den enda Stones-LP som jag riktigt gillar. Samtidigt är det den enda Stones-LP som de själva efteråt tagit avstånd från... Smaken är olika...

Saken är den att jag ända sedan 1967 varit fascinerad av psykedelisk musik. Det är nog därför jag gillar den... Stones verkar innerst inne inte varit så fascinerade av denna genre - de gjorde nog den mest för att få nöjet att ha gjort en egen motsvarighet till Sgt. Pepper.

I alla fall tycker jag att det var bra att de gjorde den...

måndag 31 juli 2017

Den olyckliga konflikten mellan "marxism" och "religion"

Ett av de större misstagen, som jag ser det, hos stora delar av den marxistiskt inspirerade arbetarrörelsen i slutet av 18- och början av 1900-talet var att den gjorde  "dialektisk" materialism, ateism och religionskritik till en del av sin "linje".

Det var helt onödigt. Man kunde istället ha konstaterat, och respekterat, att Marx personligen filosofiskt hade varit ateist men sedan sagt att det var en privat uppfattning hos honom, som man kunde dela eller inte dela.  Men som inte hade något att göra med deras politiska ståndpunkter.

Då skulle man sluppit mycket ont - både religionsförföljelser i en del "kommunistska" länder och det sorgliga faktum att högern på många ställen kunde få stort folkligt stöd genom kampanjer mot de "gudlösa marxisterna".

Denna antagonism mellan "marxism" och "religion" har gett upphov till många tragedier. Det är möjligt att 1900-talets historia hade fått en mer positiv karaktär om det inte hade varit så.

En djärv tanke, men jag tror det ligger mycket i den.

Marxist.com om krisen i Venezuela

Att läsa vad DN och annan borgerlig media skriver om Venezuela ger en stark känsla av illamående. Så det känns lite som att komma ut i friska luften att läsa denna artikel.

söndag 30 juli 2017

Miraklet i Lourdes

Nej, trots titeln på detta inlägg uttalar jag mig inte alls om vad som skedde i Lourdes 1858 var ett mirakel - eller inte. Den typen av frågor brukar jag inte ha några välgrundade åsikter om.

Men jag fascineras av Lourdes. Av alla Mariauppenbarelser under de senaste århundradena är det nog denna som haft de största långsiktiga effekterna. Miljoner människor har vallfärdat till Lourdes, inte endast av religiösa utan av rent medicinska skäl. De har hoppats att bli botade, och tiotusentals människor har också tyckt sig bli friska, eller i alla fall bättre. Och i åtminstone ca 6000 fall finns det medicinska intyg på att något oförklarat botande har hänt.

Katolska kyrkan, som inte är lika benägen på att erkänna mirakel som många tror, har dock endast godtagit 67 fall som bevisade mirakel (siffran är från 2010).

Men vad var det verkligen som hände 1858? Den flicka som fick visioner av Maria var på sätt och vis typisk för de som brukar får Mariauppenbarelser. De som får det brukar ofta vara fattiga, obildade, och inte så sällan betraktade som udda av omgivningen. Ofta har det varit barn.

14-åriga Bernadette Soubirous motsvarade väl denna bild. Hennes familj var fattig, hon var tvungen att arbeta hårt, och hade ingen skolutbildning. Till och med hennes religiösa kunskaper var mindre än till och med genomsnittet för de andra fattiga barnen på orten. Hon hade inte en aning om var treenigheten var för något; hennes religiösa utbildning inskränkte sig stort sett till att hon kunde sjunga tre katolska hymner.

Och så här ska det alltså ha gått till.

Den 11 februari detta år skulle hon vara med två andra barn och samla ihop kvistar som skulle användas som ved. Men hon ville inte vada över en liten å, hon tyckte det var för kallt i vattnet, så hon följde inte med till stället där de skulle samla kvistar.

Istället gick hon in i en grotta. När de andra fann henne, såg de  att hon till deras förvåning var djupt försjunken i bön. Hon ville till en början inte säga vad som hade hänt men hon sade efter ett tag att hon sett en oerhört vacker kvinna med vit klänning och blå skärp. När hon gjort det hade Bernadette tagit fram sitt radband. Då hade kvinnan gjort det också, och de hade bett tillsammans.

Hon visste inte alls vem kvinnan var.

Trots uppmaningar att inte gå dit mer kunde hon inte låta bli. Den 14 februari såg hon kvinnan på nytt. Eftersom hon hade hört att det kanske var en demon hon hade stött på kastade hon vigvatten på gestalten. Denna log vänligt och verkade inte besvärad alls. Så demonteorin övergavs...

Nu hade ryktet spritt sig och folk brukade följa med henne när hon gick till grottan. Ingen mer än hon kunde se eller höra kvinnan.

Den 18 februari bad kvinnan henne att komma tillbaka regelbundet i två veckor. Och det gjord hon, trots att både modern och den lokala polisen försökte förbjuda henne att gå dit.

Den 19 februari gick hon dit igen. Inget speciellt hände, mer än att Bernadette sim tidigare kom in i någon sorts trance.

Den 20 februari sade kvinnan åt henne att "be för syndarna".

Den 21 februari visade sig kvinnan igen men sa inget. Samma sak den 23 februari.

Den 24 februari uppmanade kvinnan henne att göra "bot och bättring".

Den 25 februari började det bli verkligt intressant. Kvinnan uppmanade Benadette att skrapa i jorden och dricka av vattnet som kom fram. Och att äta gräs.  När hon gjorde detta började folk undra om hon hade blivit galen på riktigt. Vattnet var dessutom smutsigt. Men det vatten som kom fram var inte endast några droppar.  Det började rinna mer, och det visade sig vara en källa, som sedan  dess fortsatt att rinna.

Den 27 och 28 februari mötte hon på nytt den mystiska kvinnan, utan att något speciellt hände.

Den 1 mara hände det första miraklet (om  det nu var ett sådant..) . Ett barn vars hand var förlamad rörde vid vattnet och förlamningen upphörde

Den 2 mars började den fåordiga kvinnan begära saker. Hon skulle enligt Bernadette sagt att hon ville att det skulle ordnas en procession till grottan och att där skulle byggas ett kapell. Bernadette berättade detta för ortens präst, som blev upprörd.  Han förklarade att detta mystiska spöke inte hade någon rätt att ställa sådana krav så där rakt av. Om han skulle tänka på saken krävde han att kvinnan som ett minimun skulle berätta vem hon var och tillade att det skulle hjälpa om hon kunde få den vilda rosbusken i grottan att slå ut i blom. Det var som sagt februari och den blommade inte då.

Den 3 mars visade sig kvinnan igen - och då - sägs det - slog rosenbuken ut i blom. Men kvinnan berättade fortfarande inte vem hon var.

Den 4 mars ska en blind flicka fått synen igen efter att ha Bernadette spontant hade kysst henne.

Den 25 mars kom så slutligen ett form av svar på frågan om vem den mystiska kvinnan var. Det är detta svar som ligger till grund för uppfattningen att det verkligen  var Maria som visade sig. Bernadette tog mod till sig och frågade vem kvinnan var. Hon upprepade frågan men fick inget svar, endast ett leende och en huvudskakning, Men tredje gången hon frågade hände något. Kvinnan vände sig mot Bernadette och sa: ”Que soy era immaculada counception". Flickan begrep ingenting. hon frågade vad det betydde men  fick inget svar.

När hon berättade detta för prästen blev denne tagen. Vad kvinnan hade sagt på Bernadettes lokala dialekt var "Jag är den obefläckade avlelsen". Detta kan te sig gåtfullt, och är det också på sätt och vis. Men för prästen hade det en mycket speciell betydelse,

Fyra år tidigare - 1854 - hade påven slagit fast just dogmen om den obefläckade avlelsen.  En del tycks idag tro att detta handlade om att Maria födde Jesus som en jungfru, men det gör det inte. Att Maria födde Jesus, jag höll på att säga matrilinjärt, dvs utan en man, behövdes inga påvliga påbud för att slå fast. Det stod ju i Bibeln

Att Maria var obefläckat avlad betydde inte heller att hennes egen födelse var en jungfrufödsel. Hennes mor hade inte varit jungfru, och hon hade inte avlats på ett mirakulöst sätt, utan samlag. Det betydde däremot att Gud genom ett ingripande hade befriat Maria från arvssynden.

Men det är något märkligt med  kvinnans uttalande i grottan. Det stämmer ju inte riktigt in, i alla fall. Hon sade inte att hon hade avlats obefläckad. Hon sade att hon VAR den obefläckade avlelsen. Det går ju att avfärda detta som ett grammatiskt fel men att anta att Marias grammatikkunskaper var så dåliga är ju snudd på hädelse...

Så om man vänder och vrider lite på det kan man nog ändå säga att svaret inte är helt klart.  Hon presenterade sig inte som någon som är född utan synd utan sade sig alltså VARA den "obefläckade avlelsen"..

Svaret är alltså gåtfullt, och på sätt och vis lika mysteriöst elegant som andra saker den mystiska kvinnan sade till Bernadette.

Kvinnan visade sig på nytt den 7 april och 16 juli men sa inte heller då något.

Sammanlagt 18 uppenbarelser. Och dessa satte en sten i rullning.

Myndigheterna gav efter ett tag upp försöken att stoppa det hela. De hade under  perioder stängt grottan. och försökt hindra folksamlingar, men till sist gav de alltså upp.

Och 1862 kom en kommission som tillsatts av den lokala biskopen fram till att det var Maria som uppenbarat sig, De belägg som anfördes var kvinnans uttalande om den obefläckade avlelsen - kombinerat med de botanden som skett i grottan. De sistnämnda sågs som ett tecken på att det verkligen måste vara den riktiga Maria som uppenbarat sig,

Fanns kvinnan i grottan överhuvudtaget utanför Bernadettes huvud? Det vågar jag inte uttala någon direkt åsikt om. Däremot känner jag mig ganska så säker på att det inte var ett medvetet påhitt. Bernadette gav hela tiden intrycket av en kombination av lågmäld ödmjukhet - kombinerat med en stark personlig integritet. Efter några år gick hon i kloster och blev nunna. Hon dog 1879.

Hon hade en mycket vacker upplevelse som påverkade henne djupt. Och som påverkade många andra djupt. Idag vallfärdar många till Lourdes. Miljoner sjuka åker dit för att de hoppas att bli helade. Många anser sig ha blivit det - men man måste ändå påpeka en sak. Om tiotusentals som åkt dit blivit bättre och ett relativt  stort antal kan definieras som "botade" - innebär det ju också att miljoner som åkt dit INTE blivit bättre. De allra flesta som åker till Lourdes i hopp om att befrias från sjukdomar förbättras inte. I alla fall inte kroppsligt....

Berättelsen om Lourdes är vacker. Jag skulle gärna vilja åka dit någon gång.

Referens
Sven H Gullman, Lourdes: visionerna, källan, undren, Artos 2010

test
Bernadette Soubirous

fredag 28 juli 2017

Beach Boys kom tvåa...

Fortsätter med mina popnostalgiska utflykter från sent 60- och tidigt 70-tal.

Den här låten var idag för exakt 47 år sedan tvåa på Kvällstoppen.

Jag talar alltså om Beach Boys Cotton Fields som alltså låg som nr 2 på Kvällstoppen den 28 juli 1970.

Den har något visst.

Den kan höras här.

torsdag 27 juli 2017

Nyhetsverket stinker

Jag har tidigare berättat om det egenartade drev som bedrivs mot ett antal personer (inklusive mig själv) på kommentarsfälten under olika artiklar på Nyhetsverket. Jag försökte då anmäla några av de värsta utfallen men märkte att det inte gick, rent tekniskt. Det fanns speciella rutor för att göra det på, men de fungerade inte.

Lite senare tog en annan person som angripits där kontakt med en av de ansvariga på Nyhetsverket. Han svarade undvikande, och inget gjordes.

Men när man tittar lite runt på Nyhetverket får man definitivt en form av svar på frågan "varför". Bland annat under denna artikel.

Den är skriven av Bennie Åkerfeldt, en person som är aktiv i debatten om romers rättigheter. Under den finns ett kommentarsfält. Där vimlar det av inte endast romfientliga utan även öppet antisemitiska och nazistiska kommentarer, kombinerat med hänvisningar till Nordiska Motståndsrörelsen. Dessutom också kombinerat med grova (och förstås anonyma) personangrepp mot namngiva människor.

Varför får dessa ligga kvar? Så här skriver en uppgiven Åkerfeldt själv i en kommentar under sitt inlägg: "Eftersom jag som skribent på nyhetsverket.se inte har några som helst möjligheter att blockera eller makulera rasistiska inlägg i kommentarsfälten så vill jag bara uttala min avsky över att dessa grava, osmakliga och människofientliga inlägg får passera utan åtgärd från nyhetsverket.se sida. Hundratals, säkert tusentals anmälningar har gjorts genom åren av sådana kommentarer HELT utan åtgärd från admin????"

Med andra ord. Det finns ingen som helst moderering på Nyhetsverket. Det finns inga möjligheter att få bort något alls - ägarna och de ansvariga struntar totalt i vad som står där. Det enda sättet skulle i så fall vara polisanmälningar för hets mot folkgrupp eller förtal, för några av av de värsta kommentarerna. Nu är jag ingen jurist och vet inte exakt vad som går över, respektlve "endast" ligger på gränsen, till hets mot folkgrupp eller förtal.

Nej, jag tänker inte göra det själv. Jag är inte van vid juridiska strider och vill inte starta sådana.

Men någon sorts polisanmälan är kanske det enda sättet att skaka om de cyniska personer som ansvarar för denna milt sagt olustiga "nyhets"sida.

Ett annat sätt vore kanske om alla anständiga människor bojkottade Nyhetsverket... men nu är jag förstås medvetet naiv. Det skulle (naturligtvis) inte heller hjälpa. Det finns ju tillräckligt många individer som inte är anständiga. Det är ju oftast de äckligaste forumen som får de flesta besökarna.

Se bara på Flashback... .

måndag 24 juli 2017

Albaniens brytning med Kina....

...och de svenska maoisternas reaktioner.

Idag för 40 år sedan, var en av de största utrikesnyheterna i SvD att det albanska partiorganet Zëri i Popullit kommit med hårda angrepp mot den kinesiska utrikespolitiken.

Denna angreps för att vara högeropportunistisk. Närmare bestämt för huvudsakligen två saker. Dels att Kina numera såg Sovjet som en större fara än USA, vilket ledde till att de allierade sig med högerreaktionära regimer, och grupperingar, över hela världen - för att bekämpa Sovjet.

Dels mer allmänt för att Kinas stöd till tredje världen mot stormakterna i praktiken ledde till att man också stödde de mest reaktionära krafter i många länder. Albaniens KP tyckte också att man skulle stöda tredje världens kamp, men att man därför inte också skulle stöda förtryckarregimer i olika tredje världen-länder.

Det här slog ner som en bomb i delar av yttersta vänstern i världen och i Sverige. Närmare bestämt de delar som hade sina rötter i de maostalinistiska grupper som stött Kina och Albanien mot Sovjet från och med tidigt sextiotal. Nu tvingade de att välja sida.

Det gjorde de också, i alla fall efter ett tag.

Tidigast ute var nog KPML (r) (numera Kommunistiska Partiet) och Förbundet Kommunist (FK), som båda entusiastiskt stödde Albanien. "Errarnas" Proletären och FK:s Arbetarkamp kom nästan med en gång med ledare om saken.

Å andra sidan blev ingen av gruppernas entusiasm för Albaniens ståndpunkter speciellt långvarig. Det berodde på helt olika saker.

För errarnas del berodde det på att de gradvis höll på att närma sig Sovjet. Inte entydigt, utan mer av karaktären "kritiskt stöd" - men ändå. De ville gärna ha bra kontakter med militanta sovjetallierade ledarskap som kommunistpartiet i Vietnam, PFLP i Palestina, kommunistpartiet på Kuba - och till och med kommunistpartiet i Nordkorea. Albanien var visserligen mot att se Sovjet som den farligaste supermakten, men de såg ändå Sovjet som lika farligt som USA.

Denna ståndpunkt blev mer och mer obekväm för KPML(r) så det blev snart ganska tyst om Albanien.

För FK:s del handlade det om något helt annat. De hade fortfarande inte kommit över sorgen över att Maos änka och "de fyras gäng" störtades i oktober 1976. (De kom aldrig över den sorgen, de sörjde djupt ända tills de lades ner 1981!) Nu hoppades de att Albanien skulle anknyta till de störtade maoisterna

Men se det ville inte Albanien. Ganska snart började de hävda att Kina aldrig varit socialistiskt. Den kinesiska revolutionen 1949 hade varit en rent borgerlig revolution, och hela Kinas Kommunistiska Parti (inklusive "de fyra") hade alltid varit borgerligt. Så där hade FK inget att hämta...

Det bör tilläggas att det albanska ledarskapets nya ståndpunkt var märklig i många avseenden. Den innebar ju bland annat att de närmast idiotförklarade sig själva. De hade ju ända sedan 1949 hyllat "socialismen i Kina" och efter 1961 till och med sett KKP som vapenbröder i kampen mot den sovjetiska "revisionismen". Var verkligen Enver Hoxha o co så blinda, att de under nästan 30 år inte kunnat se skillnaden på en socialistisk och kapitalistisk stat? Tydligen var det så, om man tog deras nya ”analyser” på allvar,  men någon djupare självkritik för dessa misstag fick man vad jag vet aldrig ta del av....

Nu var FK udda i det maoistiska sällskapet. för i motsats till de andra grupperna tog de avstånd från stalinismen. Medan de andra maoisterna i Sverige såg en kontinuitet mellan Stalin och Mao försökte FK se ett brott. FK var överhuvudtaget aningen mer teoretiskt sofistikerade (eller åtminstone sofistiska...) än de andra svenska maoisterna och var nog inte direkt benägen att svälja det albanska partiets halsbrytande 180-graderssvängning. Speciellt inte som den innebar att de förkastade FK:s favoriter i "de fyras gäng".

Det fanns två klart definierade  maostalinistiska organisationer i Sverige 1977 (KPML(r) var förvisso stalinister, med hade redan 1975 börjat uttrycka en försiktig kritik mot den kinesiska politiken).

Den ena var Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, f.d. KFML), den andra var Marxist-leninistiska Kampförbundet (MLK). Hur MLK omedelbart reagerade på Albaniens brytning minns jag inte - min gissning är att de med en gång öppet slöt upp bakom Kina.

Det gjorde däremot inte SKP. De höll tyst och tyst och tyst - i nästan exakt ett år. Så - på årsdagen av den albanska brytningen - kom de med ett uttalande där de fördömde Albaniens linje som "sekteristisk" (och faktiskt också som "trotskistisk") och förklarade sitt stöd för Kina.

SKP hade även andra problem i juli 1977. För ungefär samtidigt som Albanien bröt med Kina rehabiliterade den kinesiska ledningen Deng Xiaoping, som bara lite över ett år tidigare hade fördömts i de hårdaste ordalag. Inte nog med det, han invaldes också på nytt i den högsta ledningen. Ett och ett halvt år tidigare hade SKP fallit in i hatkampanjen mot Deng, men omedelbart efter att han rehabiliterades prisades han närmast devot i en ledare i Gnistan.

Själv var jag ju trotskist, och stod utanför de inomstalinistiska striderna. Möjligen kunde jag väl tycka att Albanien hade en aningen bättre utrikespolitik än Kina, och att Kina hade en aningen bättre inrikespolitik än det (som jag såg det) nästan helt monolitiska Albanien.

Men framförallt var jag glad över att stalinisterna gjorde bort sig. Jag trodde att den fördjupade krisen för de byråkratiska "kommunistiska" ledarskapen i Sovjet, Östeuropa, Kina och Albanien skulle gå hand i hand med en fördjupad kris för kapitalismen i världsmåttstock. Och att vi om ett tag skulle få ett genuint socialistiskt alternativ i världsskala.

Så blev det ju inte. De byråkratiska ledarkapens kris ledde istället till att kapitalismen återupprättades i både Sovjet och Östeuropa (och, ja, även i Albanien). Inte vilken kapitalism som helst, utan den värsta roffarkapitalism.

Och Kina gick sin egen väg med en säregen blandning av planekonomi och kapitalism

Kort sagt, det blev inte direkt som jag hade trott. Eller hoppats.


Preview

Kinesisk affisch från kulturrevolutionen, föreställande den eviga vänskapen mellan de kinesiska och albanska folken. Representerade av deras ledare Mao Zedong och Enver Hoxha.

lördag 22 juli 2017

Stoppad dokumentär om nedtystade övergrepp

1994 skulle Dicovery Channel sända en dokumentär om nedtystade övergrepp mot barn i Nebraska, USA. Den hade namnet "Conspiracy of Silence".

Den visade hur en republikansk toppolitiker, Larry King, som just hade åkt i fängelse för förskingring, hade stått i ledningen för ett förövarnätverk som utnyttjade barn, framförallt genom en institution som kallas "Boystown".

"Boystown" är en känd, och respekterad, institution. Och inte bara i USA. I sjätte klass i grundskolan fick vi faktiskt på Lärarhögskolans övningsskola se en idealiserad spelfim om just "Boystown". Den hade grundats av en katolsk präst i början av 1900-talet, som ett hem för övergivna pojkar, men började senare även ta emot flickor.

Redan innan King fängslades hade många barn och ungdomar trätt fram och berättat hur King i samarbete med andra kända och högt uppsatta personer hade utnyttjat dem sexuellt på de mest grova sätt. Berättelserna ledde aldrig till någon åtgärd, och när FBI slutligen förhörde dessa var det för att hota dem: "om ni fortsätter att tala om detta kommer ni att åtalas för förtal".

En flicka som vägrade att vara tyst dömdes också till tio-femton års fängelse för mened (från början hotades hon med 27 års fängelse!). Hon frigavs senare i förtid efter att ha suttit fyra och ett halvt år

En alternativ undersökning startades ändå av en republikansk senator, på uppdrag av en kommission knuten till staten Nebraska. De tillsatte en jurist som skulle leda arbetet. Denne förklarade i ett uttalande att han hade bevis som skulle leda till fällande domar mot förövarna. Dagen efter dog han när hans helikopter störtade... Efter det ingrep FBI, och utredningen lades ned.

Filmen visar på ett mycket konsekvent mönster av nedtystande. Filmens eget öde bekräftade senare denna bild.... Bara några dagar innan programmet skulle sändas stoppades det plötsligt. Det kostade Discovery Channel många miljoner. De försökte dessutom förstöra alla kopior (det var innan alla filmer digitaliserades!).

En kopia överlevde dock och har sedan reproducerats på olika håll. Den kan exempelvis ses här.

Den kan också ses på denna sida som också innehåller mycket värdefull information om fallet. Anledningen till att jag också lägger upp en YouTube-länk är att det ibland verkar vara problem med att se filmen på Franklin.org. Den som inte lyckas kan försöka klicka på att installera en ny version av Flashplayer.

Nedtystandet skulle förstås inte vara komplett om det inte också omfattade.... Wikipedia. I denna mycket korta karikatyr till artikel på engelska Wikipedia finns ett ovanligt taffligt försök till ett sådant. Det bör nämnas att personer som försökt redigera Wikipediaartikeln i en annan riktning konsekvent inte endast fått sina ändringar raderade - de har också avstängts från Wikipedia. Och nu har all vidare redigering av artikeln stoppats...

Faktum är att när Wikipedia (åtminstone den engelska varianten) tar upp just den typen av fall brukar det nästan rutinmässigt förvandlas från ett "opartiskt" uppslagsverk till ett rent forum för desinformation. I det här fallet behöver man dock endast ta del av den mest elementära info för att genomskåda Wikipedias korta och ohederliga snutt.

Så se filmen. Och titta gärna sedan på annan info på Franklin.org och på andra ställen.

Man lär sig en del om nedtystning, som alltså inte endast omfattar ledningen för Boystown, utan även den lokala polisen, FBI, de stora media - och i slutändan alltså även Discovery Channel.

Man blir verkligen inte glad när man ser den. Men man lär sig lite om verkligheten.

tisdag 18 juli 2017

Men att gilla damfotboll är ju en annan sak....

Jag har några gånger här skrivit lite nedlåtande saker om "sportfånar". Det borde jag kanske inte ha gjort.

Jag brukar inte se på idrottsmatcher. Jag brukar inte hålla på Sverige när det är landskamper, eller EM, eller VM, eller OS. Jag brukar inte hålla på några alls.

De få undantagen har haft närmast politiska skäl. Så till exempel höll jag på Tjeckoslovakien i ishockey mot Sovjet 1969.  Eftersom jag tyckte att tjeckerna hade rätt att ta ut sin ilska mot Sovjet efter invasionen 1968. Jag höll också på Tjeckoslovakien  mot Sverige samma år. Men det berodde på att om tjeckerna vann över Sverige skulle de vinna över Sovjet totalt.

Nu vann tjeckerna båda matcherna över Sovjet. Men eftersom Sverige vann över tjeckerna vann Sovjet ändå i VM...

Sedan har jag från och med tioårsåldern brukat säga att jag håller på AIK. Men det beror inte på att jag vet något om AIK utan att laget har en förkortning som påminde om ett smeknamn på en tjej som jag gillade i mellanstadiet...

Men något år efter 2000 såg jag på EM (eller var det VM?) i damfotboll. Och märkte till min förvåning att jag intensivt höll på Sverige. Det var lättare att göra det när det var kvinnor som spelade. Det verkar som om jag är helt oengagerad när grupper av män spelar mot varandra, men inte när grupper av kvinnor gör det...

Nu upprepas det igen. Det är damfotbolls-EM och jag blev övertalad att se matchen mellan Sverige och Tyskland i går kväll. Och jag höll intensivt på Sverige och blev glad över att Sverige genom ett skickligt försvarsspel och en helt underbar målvakt lyckades hålla nollan mot tyskarna, som annars hade ett mardrömslikt effektivt anfallsspel.

Nu tittade jag inte på TV:n för jag har ingen TV. Utan på datorn. Och ser att de andra matcherna kommer att sändas på TV4. Jag hoppas det går att se dessa på datorn också. SVT visar alla sina program på datorn, men TV4 gör det inte lika konsekvent.

Eftersom jag ändå sedan tioårsåldern sagt att jag håller på AIK kan jag kanske rentav börja mer aktivt hålla på AIK:s damlag i fotboll och kanske till och med gå på matcher. ;-)

Det är ju dessutom lättare att gå på matcher i damfotboll än dito i herrfotboll (jag har aldrig i mitt liv gått på en fotbollsmatch, i och för sig). För det första är det billigare, för det andra är det mindre trängsel, för det tredje riskerar man inte att hamna i vägen för fotbollshuliganer...

En tanke, i alla fall.

måndag 17 juli 2017

En musikvideo på Clock

Just detta datum 1983, alltså söndagen den 17 juli 1983 - skulle jag träffa några vänner som bodde åt Haningehållet. Men innan jag åkte dit var jag och åt på den statliga hamburgerrestaurangen (ja, sånt fanns på den tiden!) Clock, vid Fridhemsplan. Den hade en video som stod på hela tiden, och när jag satt där visades en musikvideo jag aldrig sett, med en sång jag aldrig hade hört.

Jag blev alldeles fascinerad. För att uttrycka det försiktigt. Rättare sagt jag blev alldeles lyrisk. Det fanns - tyckte jag - något nästan övernaturligt trolskt och vemodigt och vackert i den.

Så efter att jag hade träffat vännerna och det blivit kväll åkte jag tillbaka, och innan jag åkte hem tog jag vägen förbi Fridhemsplan, handlade kaffe på Clock - och väntade tills just denna musikvideo spelades igen.

När jag sedan kom hem ringde jag en vänninna, som jag känt sedan vi träffades på Jakobsbergs Folkhögskola två och ett halvt år tidigare, och övertalade henne att nästa kväll följa med mig för att se denna, som jag entusiastiskt uttryckte det, fantastiska video.

Inte nog med det. Några dagar senare åkte jag för att besöka några vänner på Åland, en vecka. När jag väl kom tillbaks från Åland en vecka senare efter en färjeresa  - var det kväll, och innan jag åkte hem åkte jag till på nytt till Clock och satt där och drack kaffe i väntan på just denna musikvideo.

Så intryck på mig måste den ha gjort....

Vad den hette? Moonlight Shadow och den sjöngs av Maggie Reilly (och var skriven av Mike Oldfield ).

Just denna video kan ses - och höras - här.

söndag 16 juli 2017

Popsommaren 1967....

... var i hög grad "sommaren det hände".  Experimentlusta, glädje och nya sound trängde in även i de kommersiella poplistorna.

Och då inte endast av psykedelisk art, även om det psykedeliska slog igenom lite överallt.

Det är nog svårt att beskriva Procol Harums A Whiter Shade of Pale som psykedelisk, men den var ändå experimentell, nyskapande - och vacker. Ett ovanligt sound (som bland annat innefattade orgelmusik) och en närmast surrealistisk text.

Den låg högt upp på topplistorna i västvärlden, inklusive Sverige, just sommaren 1967.

Det är nog troligt att ni har hört den förut. Men vare sig ni har det eller inte hoppas jag att något av känslorna från denna närmast magiska sommar kan nå er, om ni är i rätt sinnesstämning... ;-)

Ni kan både lyssna och ta del av den ursprungliga musikvideon - här.

fredag 14 juli 2017

Lenins resa

För någon månad sedan såg jag i en bokhandels skyltfönster en bok med titeln "Lenin on train".  Jag blev lite förbryllad över vad den kunde handla om. Var det en bok om hur Lenin såg på tåget som kommunikationsform? En sådan bok skulle kanske eventuellt kunnat getts ut på sjuttiotalet av ”Institutet för marxism-leninism vid SUKP:s CK”, men nu var det ju 2017. Så jag var helt förbryllad.

Men nu när den svenska upplagan, ”Lenins resa : vägen till revolutionen 1917”, av Catherine Merridale, (Historiska Media, 2017), kommit ut har jag köpt och läst den. Den handlar ju istället (bland annat....) om året 1917 och den dramatiska tågresa Lenin gjorde genom Tyskland och Sverige, för att komma hem till det revolutionära Ryssland. I Tyskland visste man att Lenin var en ettrig motståndare till att Ryssland fortsatte kriget mot Tyskland, så tyskarna tillät hans genomresa.

Boken är märklig, Å ena sidan är författaren antikommunist, och kallar på flera ställen Lenin för "massmördare”. På sidan 15 konkretiseras detta på följande sätt: "redan vid Lenins tid vid makten mördades tiotusentals. En del dog för att de hade begått det vidriga brottet att äga ett par glasögon." Detta helt utan några referenser...

Den andra meningen är förstås helt absurd. Det förekom med all säkerhet att människor sköts på mycket tvivelaktiga grunder under perioden 1917-1924 i Ryssland, men definitivt inte för att någon ägde ett par glasögon. Man kan kanske – som ett minimum - begära av en historiker att hen ändå kan skilja mellan Lenin och Pol Pot..

Vad gäller det första påståendet vet jag inte om just den siffran stämmer eller inte, men man bör förstås påpeka att det mellan 1918 och 1921 rådde ett inbördeskrig i Ryssland, där dödandes skedde på båda sidor. Troligen dog minst lika många anhängare till Lenins regering i den vita terrorn, som kontrarevolutionärer dog i den röda. Om man adderar dödstal utan att se till det historiska sammanhanget hamnat man alltid fel.

Men å andra sidan. Bilden av Lenin i boken är i andra avseenden trovärdig, och bygger uppenbrligen på en omfattande research. Och den bild som ges är inte den som brukar vara vanlig i den borgerliga diskursen efter "murens fall".

Det intryck man får är minst av allt en maktlysten diktator in spe som förbereder en "kupp". (Merridale kallar faktiskt på ett ställe oktoberrevolutionen för just en kupp, men eftersom bokens beskrivning slutar nån gång på sensommaren 1917., påverka detta inte handlingen...)

Lenin beskrivs i och för sig som en fanatiker, som mot alla odds trodde att det skulle vara möjligt för sovjeterna att ta makten och störta den borgerliga regering som tillsattes efter tsarens fall. Men eftersom alla vet att det ju faktiskt var det som senare hände, framstår ju "fanatismen" här mest av allt som... realism.

Den bild av Lenin som framkommer är annars framförallt den av en person som osjälviskt offrar sig själv, sin bekvämlighet, sitt anseende, sin sinnesro - för hoppet om en socialistisk revolution. I Ryssland, och i hela världen. En man som exempelvis inte brydde sig om hur han var klädd. När han kom till Stockholm fick några av hans vänner övertala honom att köpa en jacka på PUB - som han sedan av döma av bilderna på honom från åren efter - behöll i flera år... även efter maktövetagandet...

När hans vänner tyckte att han borde handla lite mer kläder snäste han av dem med att han inte tänkte åka till Ryssland får att starta en herrekipering utan för att starta en revolution...

Om han inte brydde sig speciellt om kläder, verkade han heller inte bry sig speciellt mycket om mat. När de andra åt var han ofta så intensivt upptagen av att läsa de senare nyheterna i dagstidningarna att han inte fick i sig speciellt mycket. Någon gourmet var han minst av allt.

Han tvekade inte att sätta sig i en minoritet om så behövdes. I själva verket var han nästan konstant i minoritet. När han kom tillbaks till Ryssland fick han reda på att bolsjevikpartiet - på förlag av Stalin och Kamenev - bestämt sig för linjen att stöda den provisoriska regeringen. Lenin vägrade godta detta, och var till en början nästan ensam om att driva linjen att sovjeterna istället skulle ta makten för att  bilda en ren arbetarregering. Han sågs som närmast galen, men efter någon månad hade han genom en ettrig argumentering lyckats vinna majoriteten. Och sedan gick de ju som det gick...

Var detta något negativt? Det anser ju författaren och man man läser hennes sista kapitel kan man ibland komma på tanken att hon kanske ändå hade rätt... För där får man veta på vad som senare hände med alla de människor som hon skildrat. Det är en dyster, på gränsen till mardrömslik skildring. I stort sett alla avrättades under Stalinregimen. Lenins änka Krupskaja klarade sig - det skulle se för illa ut att avrätta just henne - men hon tvingades vara mycket tyst i slutet av sitt liv.

Men detta visar ju också att de som säger att stalinismen var en följd av leninismen har begått ett stort tankefel. För att Stalin skulle segra var det nödvändigt att i stort sett alla de som genomförde revolutionen hade likviderats.  Undantagen var närmast typ en handfull.

Det fanns i Stalins samhälle ingen plats i toppen för de som var mer intresserade av att läsa tidningar och arbeta för revolutionen än av mat och kläder... Det som nu gällde för dessa var istället ett överflöd av mat (gärna gourmetmat!) och dyra kläder.... De som blev kvar i toppen var karriärister som ville vara där för att de ville leva ett liv i bekvämlig lyx. Och de som aktivt ville något annat måste avrättas.

Men - undrar någon - var ändå inte stalinismen på något sätt nödvändig på sikt?  Men i så fall får man börja reflektera över en annan av Lenins enligt Merridale  "fixa idéer". Nämligen att revolutionen måste spridas utanför Ryssland för att segern skulle kunna vara säker.

Där hade han också rätt, men där lyckades det sämre. Så efter ett förödande inbördeskrig stod ett fattigt land med en med nödvändighet halvgången "socialism". På alla håll omgivna av fiender.

Detta var stalinismens grogrund. Om revolutionen verkligen HADE spridits till de mer utvecklade länderna i Europa skulle stalinismen inte haft en chans.

Nu är kontrafaktisk historieskrivning allitd vanskligt, men just här känner jag mig alldeles ovanligt säker på min sak...

test

onsdag 12 juli 2017

Det är ganska häftigt...

... att man från och med den 10 juli kan åka pendeltåg direkt från Södertälje central till Odenplan. Själv skulle jag nog tyckt att det vore ännu häftigare om det hade varit till Fridhemsplan, men man kan ju inte få allt i den här världen...

måndag 10 juli 2017

Femtio år gammal dagbok

Idag - den 10 juli - för femtio år sedan (1967)  började jag skriva dagbok. Då var jag i Gräddö på sommarlov. Jag var tolv år. Jag hade försökt göra det tidigare också men då hade jag lagt av efter en kort tid varje gång,

Men efter den 10 juli 1967 förde jag i stort sett permanent dagbok (med olika uppehåll, förvisso) fram till våren 1971. Det mesta av dessa har tyvärr försvunnit, men jag har kvar de från 1967,  från våren 1968, första halvåret 1969 och juli 70-mars 71.

Nedan är den allra första dagens dagboksanteckningar.

/"Identitets-register" låter konstigt (och är missvisande). Det gick  så vitt jag minns ut på att ta genomskinliga papper (därav smörpappret!) och på dem rita olika typer av munnar, ögon, näsor etc. Genom att lägga dem över varandra kunde man få bilder på olika typer av ansikten./
------------------------------------------------------------------
10/7, måndag. Idag var vi i Norrtälje. Jag köpte såpbubblor och knallpulver till min pistol. Jag fick detta block. Åt en "88" i Norrtälje. Det var + 28 grader i skuggan. Jag badade mycket idag. Simmade runt båthuset 5 gånger. Jag har fått en gräslig handsvett. Jag har gjort ett identitets-register. Jag missade reprisen på Tio i Topp. Köpte smörpapper. Kostnad: 1 kr 5 öre.

fredag 7 juli 2017

Skogsråupplevelse från trettonårsåldern

När jag skrev om skogsrån på universitetet var jag noga med att påpeka att skogsrået inse främst var en sexuell varelse utan en rådare, och att de flesta berättelser om skogsrån faktiskt inte handlade om sex.

Ja, och det står jag för - men samtidigt är det mycket tveksamt om jag själv skulle ha valt ämnet om det inte vore för vad man kan kalla den sexuella dimensionen.

Möjligen hängde valet av ämne ihop med en mycket stark upplevelse jag hade när jag var tretton år.

Det var en kväll hösten 1968, i slutet av september eller i oktober. Jag satt i baksätet på bilen som körde från lantstället i Gräddö till Stockholm. Jag satt där tillsammans med min bror och min syster. Själv satt jag på vänster sida, vid fönstret.

Vi åkte på vägar som hade långa sträckor med skog på båda sidor. Jag tryckte ansiktet mot rutan och tittade ut mot den skog som vi snabbt körde genom. Inne i skogen var det mörkt. Man kunde ibland urskilja detaljer. Det fick fantasin att sätta sig i rörelse.

Och jag fick plötsligt en intensiv upplevelse av att skogen var full av mäktiga kvinnliga väsen. Och, ja, jag var just på gränsen till puberteten och det vore helt fel att förneka att upplevelsen hade starka sexuella drag.

Jag började tänka tanken att jag skulle hoppa av bilen och in i skogen. Där fanns dessa kvinnliga entiteter och jag skulle vara ensam och helt utlämnade till dessa. Och kanske få stanna där....

Det måste nog definieras som en stark erotisk upplevelse med masochistiska undertoner.

Nej, jag var inte psykotisk. Jag visste mycket väl om att om jag skulle hoppa ur bilen skulle jag bara slå mig fördärvad. Och om jag verkligen ändå kom ut i skogen skulle det nog bara bli mörkt och kallt.... Jag hade alltså inte någon som helst tanke på att förverkliga fantasin.

Men den låg nog och spökade när jag i december 2003 äntligen bestämde mig för skogsrån som mitt avhandlingsämne.

Någon avhandling blev det ju inte, men det ledde ändå till en hel del texter. Varav en del kan läsas här.

onsdag 5 juli 2017

Myggor och tigrar

Läs gärna i DN om Maja Lundgrens tio år gamla bok Myggor och tigrar.

Som jag länge tänkt läaa, eller åtminstone kolla avsnitten om Dan Josefsson...

söndag 2 juli 2017

Captain of Your Ship

Sommaren 1968 var som popsommar ovanligt tråkig. I alla fall för den som följde topplistorna. Tio i Topp hade just övergått till telefonjury, och resultatet verkade bli stiltje - få förändringar och låtar som ofta hade svensktoppskaraktär. Nu var det inte popentusiaterna som röstade utan en statistiskt utvald jury. Och smöriga sånger som "Things" och "Honey" verkade dominera både Tio i Topp och Kvällstoppen.  

Men det fanns några undantag. Ett av dessa låg som nr 16 på Kvällstoppen idag för 49 år sedan (2 juli 1968).

Det var denna sång med Reparata and the Delrons. Ett av de få andningshålen  i en annars kvävande popsommar.

Stiltjen varade hela juni och juli. Men i augusti började det hända något, och på hösten började det se lite mer ut som mer vanliga poplistor igen. Det gick inte att förstå varför, men det kändes som en lättnad.

/Mina subjektiva bedömningar förstås, andra kan ju definitivt ha uppfattat det på ett helt annat sätt!/

Även Tove Lifvendahl....

.. kan man hålla med ibland.

Läs vad hon skriver om att Nordiska Motståndsrörelsen tillåts vara med på Almedalsveckan.

Jag saxar från slutet av hennes ledare i SvD.

"Detta är ett unikt haveri. Almedalsveckan kallas stundom 'demokratifest'. Frågan är vad som förväntas av en som gäst, när värden sätter eld på festlokalen efter att ha kräkts mitt på golvet?"

Lite tidigare ställer hon bland annat frågan om en annan terrororganisation,  Islamiska Staten,  också skulle kunna tillåtas delta.

Läs henne här.

lördag 1 juli 2017

Carrie Anne

Det finns låtar som går in i en direkt. En sådan var Hollies Carrie Anne, som gick upp på Tio i Topp idag den första juli för exakt 50 år sedan,

Jag blev helt entusiastisk. Och det blev tydligen också Tio i Topp-publiken på de tre orter där man röstade.  För den gick som nykomling direkt till första plats.

Jag fick ett nytt favoritband den dagen.

Det går att lyssna på den här.

Protestera mot utvisningen

Den som vill protestera mot utvisningen av Marwa, som nämndes i förra inlägget, kan göra det här.

torsdag 29 juni 2017

Nytt offer för fadersrätt

Aftonbladet idag beskriver ett mycket anmärkningsvärt fall. Vi har en mamma som bor i Sverige. Hon har en dotter, Marwa. Mamman  har ensam vårdnad om Marwa. DNA-analyser visar att Marwa är hennes barn.

Nu har Migrationsverket beslutat att Marwa ensam ska utvisas till Marocko, till sina morföräldrar. Anledningen  sägs vara denna:

”Men Migrationsverket beslutade att flickan inte skulle få stanna. Orsaken var att man inte kunnat komma i kontakt med hennes biologiska pappa och de marockanska myndigheterna vet inte ens om han lever.

Ingen i Marwas familj har haft kontakt med pappan på många år, men Migrationsverket kunde inte utesluta att han skulle ha något emot att flickan fick uppehållstillstånd i Sverige.”
*

Migrationsverket kan ”inte utesluta” att fadern skulle haft något emot det!

Att svenska domstolar dömer faderrättsligt vet vi ju. Minsta lilla nyck från en pappas sida kan väga långt tyngre än barns behov.

Men här verkar man ha gått ännu längre. Man har inte hittat fadern, men eftersom det inte kan uteslutas att han har något emot att flickan bor här måste hon utvisas.

Det här är inte ens vanlig fadersrätt, utan någon sorts fantomfadersrätt. Själva idén att det kanske kan finnas en fader någonstans som skulle kunna ta illa upp ses som skäl till utvisning.

Det är oerhört obehagligt.
----------------------------------------------------------
*Jag har rättat några uppenbara språkliga fel i citatet.

tisdag 27 juni 2017

Drottningens audiensrum

Jag var med min bror på Gripsholms slott i Södermanland i går. Dit har jag aldrig varit förut.

Jag är inte så där speciellt intresserad av de kungar och herremän som brukat bo i sådana byggnader. Däremot är jag lite intresserad av berättelser om slottsspöken...

Guideboken verkar inte säga något om sådana, i alla fall vad jag kan se vid en snabb genomläsning, (den var ganska tråkig, och jag har inte läst allt). Men när jag nu suttit mig vid datorn kan jag se att det ju faktiskt även på Gripsholm finns sådana berättelser.

Nu var det mitt på dan och då ser man ju knappast några spöken.

Men jag fick i alla fall ett infall att ta ett foto in i spegeln i något som jag tror kallades Drottningens audiensrum. Man fick inte använda blixt i slottet, så bilden blev ganska så dunkel.

Det passar mig utmärkt, för det går ju lätt att titta på en dunkel bild och tycka sig upptäcka antydningar till något spöklikt, om man anstränger sig riktigt noga.

Eller kanske inte.

Suggestivt kan jag i alla fall tycka att det är. Om man är i rätt sinnesstämning, vill säga.

Dessutom tar kameran lite suddiga bilder, vilket möjligen underlättar för den som vill se saker. Eller kanske inte.

Svarta madame, visa dig...


söndag 25 juni 2017

The Mummy

Såg The Mummy idag. Det var inte så kul.

Ännu en i en serie av skitfilmer* som demoniserar fornegyptisk kultur och religion. Den enda behållningen jag fick berodde på att jag är intresserad av att studera den inre logiken i denna olustiga genre.

En central del i handlingen i just denna film är att den bottenlöst onda skurken är en kvinna. En kvinna som en gång i tiden försökte bli farao fast hon inte hade rätt till det. När hon misslyckades med detta slöt hon en pakt med ondskan (närmare bestämt guden Set) och började mörda människor. (Se där, hur onda kvinnor kan bli om de har ambitioner...)

Efter att ha vilat i sin mumie i några tusen år väcks hon nu upp och börjar hemsöka världen på det mest gruvliga sätt. .

Alltså: filmen kombinerar en klassisk demonisering av det gamla Egypten med ett lika klassiskt anti-feministiskt tema.

Möjligen kan den fungera som en propagandafilm för Islamiska Staten, om denna skulle försöka ge sig på att förstöra "hedniska" egyptiska artefakter. Vilket den troligen (lyckligtvis) aldrig kommer att få ett tillfälle att kunna göra.
----------------------------------------------------------------.
* För ett annat exempel på en sådan, se detta inlägg.

fredag 23 juni 2017

Jesu järnväg

Det finns en sång som jag minns från barndomen som så ledsam att den var rent otäck.

Jag har bara mints några rader från den men nu upptäcker jag den på YouTube. Den heter Jesu järnväg och kan höras här.

Av olika anledningar gick den djupt in i mig.

Nu har jag alltså hört den i sin helhet. Det har jag inte gjort sedan jag var barn.

PS. Fast melodin är inte riktigt densamma i denna version.

torsdag 22 juni 2017

Patrik Sjöberg....

... har hamnat i en debatt, pga att den märklige figuren Alex Schulman fått någon form av utbrott där han fokuserat på bifrågor snarare än på huvudfrågor.

Sjöberg kommenterade detta i Aftonbladet.

I hans inlägg talas träffande om att Schulman avspeglar "en kultur vi har i Sverige" "där vi oroar oss för förövare och vuxna i stället för att reflexmässigt sätta barnen i första rummet" .

I motsats till detta beskriver Sjöberg kort och kärnfullt sin egen inställning med dessa ord: "Jag skriver för barnen."

Om fler människor resonerade som Patrik Sjöberg gör här, skulle förstås Sverige, och världen, vara en tryggare plats att leva i för barn...

onsdag 21 juni 2017

Kali - the Feminine Force

För den som är nyfiken på bakgrunden till förra inlägget har jag skrivit mer om Durga, Kali och deras kamp mot manliga demoner i detta inlägg.

Historien är alltså denna. Durga fick i tidens begynnelse ingripa mot en demonarmé som invaderade världen och universum, eftersom de manliga gudarna inte klarade av den saken, Under stridens lopp trädde Kali fram, emanerande från Durgas panna. Hon var Durgas mest aggressiva sida, som fick en form av egenidentitet. Med hjälp av denna segrade Durga lätt.

En ganska charmig You Tube-länk om scenariot kan man se här.

Den bästa redogörelsen för hela denna historia kan man nog få i Ajit Mookerjees bok Kali - the Feminine Force. Det är nog en av de böcker jag läst som jag tagit djupast intryck av. I motsats till många religionshistoriker, som förskräckt brukar tala om Kali som ett hemskt väsen (och ibland ställer henne i motsats till den "sublime" Vishnu!) skriver Mookerjee utifrån en sympati med gudinnan. Han var själv både tantriker och shaktist, och uppenbarligen också en anhängare till Kali.

Boken är ganska kort, men mycket pedagogisk. Den ger en lärorik bild av utvecklingen av Kali-tron - den börjar med den dimhöljda bakgrunden i den för-ariska Harappakulturen och går ända fram till Kalis betydelse idag.

Jag blev nog imponerad redan när jag läste förordet. Inledningen och avslutningen till detta förord var hisnande, och antydde den läsupplevelse som skulle komma.

Förordet inleds med dessa ord om just det förhistoriska kosmiska dramat :

"Kali manifested herself for the annihilation of demonic male power in order to restore peace end equilibrium. For a long time brutal asuric (demonic) forces had been dominating and oppressing the world. Even the powerful gods were helpless and suffered defeat at their hands. They fled pell-mell in utter humiliation, a state hardly fit for the divine. Finally they prayed in desperation to the  Daughter of the Himalayas to save gods and men alike".

Så kommer en kort beskrivning av Durgas framträdande, den följande striden, liksom av Kalis senare historiska roll.

Förordet slutar med att antyda att detta scenario - kanske måste inträffa en gång till.

"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer,* and she will have to annihilate again in ordet to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality we have lost."

Jag läste detta alldeles tagen, denna uppmaning, eller vädjan, till just Kali, att på nytt återupprepa det hon en gång gjorde i tidernas begynnelse. Att så att säga ta vid där hon slutade senast....

Och jag kunde (och kan) ju bara instämma helhjärtat...
________________________________
* Kan delvis ses som en ordlek. Kali är här å enda sidan gudinnan Kali, å andra sidan ordet "Kali" i beteckningen för vår tidsepok "Kaliyuga". Trots att orden är lika transkriberas de olika på sanskrit, och betyder helt olika saker. Men alldeles bortsett från ordleken uttrycker det förstås uppfattningen att, i just vår tidsepok, är Kali svaret...

  

måndag 19 juni 2017

Kali Tandav

Den här dansen och sången till Kali har jag lagt ut förut.

Men i den ovan länkade versionen finns också en översättning av sångtexten till engelska.

Om översättningen är helt riktig vet jag förstås inte, men den ser inte på något sätt orimlig ut.

/Handlingen i storyn är ungefär denna. Kali räddar världen från manliga demoner. Men när hon väl gjort det är hennes ilska så stark att den hotar hela jorden. Det som slutligen lugnar ner henne är när Shiva lägger sig på marken och hon får sätta sin fot över honom. Då dämpas hennes känsla av raseri./
test

Kaliskulptur från Calcutta.

söndag 18 juni 2017

Är vi ensamma?

Den så kallade wow-signalen som somliga hoppades var fragment av ett meddelande från  en utomjordisk civilisation har fått sin förklaring,

Det var en komet.

Under årtionden har man lyssnat på radiosignaler från kosmos utan att hitta något som tyder på att något intelligent liv finns någon annanstans än på vår planet.

Hittills har vi överhuvudtaget inte ett enda bevis för att NÅGON form av liv finns någon annanstans än hos oss...

Själv tillhör jag de som tycker det är tråkigt.

Faktum är att vi inte vet om liv uppstår spontant om bara de rätta betingelserna finns. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att liv är något som endast kan uppkomma genom en helt unik och extremt osannolik händelse. Det är förstås också möjligt att teisterna har rätt - att liv endast uppstår genom någon sorts skapelse.

Evolutionisterna menar att Darwins modell kan förklara livets utveckling, när väl livet har uppkommit.

Men det finns ingen modell som ens kan antyda varför så kallade organiska molekyler inledningsvis kan utvecklas till en levande cell...

Så det ÄR kanske så att vi är ensamma. Helt ensamma.

Tänk tanken. I så fall skulle den globala uppvärmningen - om den verkligen kan skena iväg så att vi får ett Venusliknande klimat - kunna innebära ett det enda liv som existerar i universum kommer att - utrota sig själv.

Jag säger inte att det är så, men motsatsen är inte bevisad.

Det gör det förstås ännu mer viktigt att den globala uppvärmningen stoppas. I alla fall för de som tycker att existensen av liv är att föredra framför ett helt universum, endast fyllt med död materia.

Om nu materian verkligen är död, och det inte är som teosoferna säger, att all materia har någon form av medvetande. Det sista är en sympatisk tanke, men vågar man verkligen tro på det?

fredag 16 juni 2017

Förövarförsvararpsykologi

På sajten Nyhetsverket kan vi se ett märkligt fenomen. Den senaste månaden har  hundratals kommentarer dykt upp under olika poster, som har en del saker gemensamt.

För det första är så vitt jag kan se alla dessa, kommentarer till artiklar av (framförallt) Patrik Nyberg, och Max Scharnberg. Artiklar som på olika sätt handlar om att anklagelser om övergrepp mot barn är falska.

För det andra ansluter sig kommentarerna till de åsikter som framföra i artiklarna. För det tredje består oftast kommentarerna av endast två eller tre rader, och är skrivna på mycket torftig svenska. För det fjärde vimlar de av personangrepp, bland  annat mot mig. För det femte är de uppenbarligen skrivna av personer som inte vet något om de ämnen de skriver om.

Den här typen av kommentarer förekommer ju på Nyhetsverket (och annorstädes på nätet) till och från då och då, men nu kommer de i tonvis i parti och minut. Den enda ledtråd som man kanske kan få till varför de kommer i en sådan drös just nu är ett envist rykte som man kan finna just bland dessa kommentarer, om att det ska komma en ny bok av Max Scharnberg om Södertäljefallet. Vare sig det är sant eller inte, har det lett till en sällsynt våg av delirium hos dennes märkliga fan club.

Nu är Max Scharnberg en excentrisk "forskare" - och en av de mest avslöjade förövarförsvararna i Sverige. Läs gärna mer om honom här.

Men han har alltså runt sig en underlig svans av på gränsen till illitterata personer (vars antal i och för sig förmodligen endast obetydligt överskrider siffran ett, även om de vill att man ska tro att de är fem hundra) som själva knappast kan skriva en enda grammatiskt korrekt mening - hur mycket de än anstränger sig, De älskar personangrepp, de är nästan alltid anonyma (även om de ibland använder sig av olika nick), och framförallt beundrar de Max Scharnberg. Beundrar honom gränslöst.

Och Scharnberg, som inte är den sanningsälskande forskare som han gärna framställer sig som, utan en ovanligt pinsam charlatan *,  tar aldrig avstånd från sin lynchmobbande svans. Vilket ju säger en del om vilken typ av "forskare" han är.

Scharnberg själv har skrivit svårtillgängliga böcker på engelska, som kombinerat en nästan absurt snårig "akademisk" prosa med halsbrytande ologiska konstruktioner och rena lögner. Hans anhängare på nätet kan förmodligen inte läsa en enda sida i dessa, men de är övertygade om att Scharnberg är ett geni.

Det är klart, han har ett system av pseudoteorier som ger stöd åt den ena anklagade förövaren efter den andre. Och det är precis vad hans semi-litterata svans vill ha. De förstår inte ett ord i hans böcker, men de vet en sak. Han säger att män som anklagas för övergrepp mot barn är oskyldiga. Därför älskar de honom, fast de inte förstår ett skvatt av hans slingriga pseudoargument.

Det är så att säga förövarförsvararnas a-lag som är i aktion här. Just mobben på Nyhetsverket kan kanske vara tio, men jag misstänker att siffran ligger närmare ett än tio. Kanske närmare ett än fem. Och jag misstänker dessutom att jag vet vilka som skriver de flesta.

Men jag noterar att någon som verkar göra anspråk på att vara "Michael", en instabil person som en gång brukade skriva pratiga kommentarer på min blogg, nu har anslutit sig till lägret. När han skrev på min blogg sade han sig tro på att bortträngning existerar. Nu verkar även han ha anslutit sig till Scharnbegs fan club.

Slutligen. Det är väl dumt att skriva detta inlägg. Man ska ju inte reta upp lynchmobbar, inte ens de på nätet. Men jag kunde inte låta bli.
-----------------------------------------------------------
*Som 2009 gav ut en bok som på omslaget felaktigt gjorde anspråk på att vara en del av Uppsala Universitets skriftserie, vilket ledde till att Uppsala universitet tvingades ta avstånd från alstret, och sedan makulera de exemplar de fick tag på!