söndag 17 december 2017

Otäckare än Reinfeldt

Kristerssons framgångar skrämmer mig mer än Reinfeldts.

Jag tyckte en gång att Reinfeldts popularitet var otäck.

Jag var oroad över att så många gick på den vackra fernissan, talet om "arbetarparti", hur Reinfeldt lyckades "triangulera", (som det kallades) och tona ner Moderaternas image som "knökhöger".

Men att Kristersson nu har så stora framgångar är ännu otäckare. Han är ju öppen knökhöger, låtsas inte ens något annat. All "progressiv" fernissa är avskalad. Och jag trodde det skulle leda till att M skulle gå bakåt.

Men se, de gör de inte alls. De går framåt.

Att ett högerparti som är stolta över sitt unkna förflutna går framåt är ju på sätt och vis ännu otäckare än att ett som försöker dölja och tona ner det gör det...

fredag 15 december 2017

Jesus Christ Superstar - ett uttryck för ett falskt medvetande?

LP:n Jesus Christ Superstar låg på Kvällstoppen ovanligt länge - från den 9 november 1971 till den 23 maj 1972. Det var anmärkningsvärt, i synnerhet som det som sagt var en LP och inte en singel. Som högst kom den dessutom ända till första plats.

Själv var jag under just denna period vare sig intresserad av popmusik eller religion. Var gäller det förstnämnda hade jag slutat att lyssna på poplistor våren 1971. Vad gäller det andra hade jag visserligen redan varit negativt inställd till religion under den tidiga tonåren, men ändå lite nyfiket intresserad.

Men från och med våren 1971, när jag fyllt 16, såg jag, som "nyomvänd" marxist, religionen mest som ett falskt medvetande som snarare borde bekämpas än analyseras. .

Men när det gällde just Jesus Christ Superstar hade min bror köpt den, och en dag satte jag mig faktiskt och lyssnade igenom hela LP:n från början till slut.

Jag blev motvilligt fascinerad. Jag tyckte den till stora delar var bra framförd, med medryckande melodier. Men jag var bekymrad över dess framgångar, eftersom jag då mycket bestämt ansåg att religion var opium för folket. Jag såg nog faktiskt "Jesusfolket" och detta plötsligt uppflammande intresse för kristendom och annan religion som klart oroande.

Som en religiös hysteri, och alltså ett falskt medvetande, som stod i motsättning till ett politiskt uppvaknande. Jag tyckte nästan att det var lite kusligt.

Så min fascination för LP:n var på sätt och vis skräckblandad.....

Hela skivan kan höras här

måndag 11 december 2017

Revolution och kontrarevolution i Ryssland

Några korta kommentarer i anknytning till en artikel av Kajsa Ekis Ekman.

Nu har man under hela året i borgerlig media hört till leda om vilka förfärliga saker som hände efter den ryska revolutionen. Och då syftar man oftast inte på de otaliga offren för stalinismens konsolideringsfas 1929-39. Stalinismen var en politisk kontrarevolution som krossade jämlikhet och arbetardemokrati. Och i det närmaste likviderade hela bolsjevikpartiet.

Nej, de brukar syfta på åren omedelbart efter ryska revolutionen, där de övergrepp som onekligen skedde när en revolution tvingades försvara sig själv mot reaktionära arméer, förstoras och målas upp med de mest nattsvarta färger.

Oktoberrevolutionen inleddes med att bolsjevikerna i september 1917 fick majoritet i sovjeterna, som var demokratiska massorganisationer för framförallt arbetare och soldater. Dessa tog sedan över makten i november.

Den nya regeringen började genomföra ett program som innebar fred med Tyskland, jorden till bönderna, arbetarkontroll över (och efter mitten av 1918 nationalisering av) storindustrin, rättigheter för kvinnor och nationella minoriteter. Vetenskaplig och kulturell frihet. Och en radikal jämlikhetspolitik.

Revolutionens inledande fas var nästan helt oblodig, men efter att kontrarevolutionära delar av armén med utländskt stöd startade ett uppror inleddes ett blodigt inbördeskrig, med både "röd" och "vit" terror.

Men de herrar och damer som 100 år senare retroaktivt är så upprörda över revolutionen i allmänhet, och den röda terrorn i synnerhet. verkar helt likgiltiga över de offer som kapitalismens återupprättade krävde i Sovjet och Östeuropa..

I grunden var kapitalismens återupprättande den logiska slutpunkten på den kontrarevolution som inleddes av stalinisterna. Medan stalinisterna krossade jämlikheten, arbetardemokratin, inskränkte kvinnornas rättigheter och ströp den vetenskapliga och kulturella friheten, krossade Jeltsin o co planekonomin, som ändå innebar en nästan total frånvaro av arbetslöshet och inflation. Detta ledde förutsägbart nog till en skyhög arbetslöshet och en ofattbar rekordinflation. Vilket i sin tur ledde till att ojämlikheten ökade på ett dramatiskt sett. .

På så sätt slogs de sista landvinningarna från den ryska revolutionen sönder.... vilket förvisso också ledde till många dödsoffer.

Offren för kapitalismens återupprättande tas upp av Kajsa Ekis Ekman i en mycket bra ledare i ETC. Det är nog en av de bättre texter jag läst på länge.

Två citat från denna:

"Massvis av människor blev utblottade och hamnade på gatorna. Social trygghet fanns inte, de aktier i statliga företag som Boris Jeltsin delade ut köptes upp av kapitalister för en flaska vodka och arbetslösheten steg när industrierna bara lade ner. Då staten revs ner, oligarker lade beslag på tillgångarna och välfärden slaktades, steg dödligheten i före detta Sovjetunionen med 49 procent.

Detta innebär att 16 miljoner ryssar har dött i förtid sedan 1991. Medellivslängden för ryska män var 71,4 år 1990. Ett årtionde senare hade den sjunkit till 58 år. Att en rysk man bara lever tills han är 58 år innebär att de flesta ryssar aldrig hinner njuta av pensionen och att många ryska barn aldrig får träffa sin morfar eller farfar"...

"Till dessa ”nödvändiga offer” hör också de 80 personer som mördades varje dag bara i Moskva under 90-talet då maffior krigade om makten, vilket berättas i Claes Ericsons mycket informativa bok ”Oligarkerna”. Fortfarande är den ryska mordfrekvensen bland de högsta i världen. Mäns våld mot kvinnor har också ökat och varje år dödar ryska män 14 000 kvinnor. ”Våld i hemmet” är så normaliserat att det nyligen avkriminaliserades."


Ta gärna del av hela artikeln. Den kan läsas här.

 
New Tork Times löpsedel den 9 november 1917.

söndag 10 december 2017

fredag 8 december 2017

"Hedersdebatten döljer infekterad positionsstrid"

I pressen har det stått en hel del om att Amineh Kakabaveh inte fick vara med på Vänsterpartiets riksdagslista.

Man kan förstås tycka att det borde var en intern fråga för Vänsterpartiet. Men nu har allehanda media, inlusiva SvD och extremhögersajter, tuggat fradga och framfört det som ett slags "bevis" för att V inte vill kåmpa mot hedersförtryck...

En mer balanserad syn på frågan kan man ta del av i denna debattartikel  i Internationalen.

Läs den gärna.

Liveversion av "Ingen vill veta var du köpt din tröja"

Kan inte riktigt slita mig från Raymond&Maria. Hittade en (något förkortad) live-version av deras mest kända låt. Publiken verkar vara ganska så entusisatisk.

Det är nog lite speciellt att sitta i en sådan publik och få höra en suggestiv och karismatiskt effektfullt framförd sång, och ta del av budskapet att ingen kommer att sörja när du dör...

Det där med tröjan är ju också lite pikant. Den där älsklingströjan som man så gärna bär - tänk att inte en enda vill veta var man köpt den. Inte ens efter ens död. Rysliga tanke...

Och publiken applåderar, som sagt tydligen entusiastiskt. Jag skulle gärna varit där. Det skulle nog varit fascinerande.

Framförandet kan ses och höras här...

torsdag 7 december 2017

Raymond&Maria - och deras texter

En dag råkade jag höra Ingen vill veta var du köpt din tröja av Raymond&Maria.  Jag blev djupt fascinerad av den. Och detta ledde till att jag blav fascinerad av Raymond&Maria som grupp. Deras texter är gåtfulla, beskriver ofta ett påfrestande vardagsliv på ett absurdistiskt sätt.

Rubriken på "Ingen vill veta..." var ju nästan genial. Men vad handlade texten om?

Man kan lätt tänka sig att huvudpersonen är ett mobboffer. Det är väl den naturligaste tolkningen. Men om man gör ett lite hisnande perspektivbyte kan man lika gärna se henne som en mobbare. Jag fick idén  från en vän, som just uppfattade den på det sättet.

Först slog jag bakut. Men efter ett tag insåg jag jag att texten faktiskt möjliggör båda tolkningarna (om textens berättarjag och textens '"du" inte är samma person är den senare tolkningen rent formallogiskt nästan oundviklig) ...

Å andra sidan - vem vill göra en låt där huvudpersonen är en mobbare? Det vore lite orimligt, kan man tycka, men om man tar del av Raymond&Marias övriga produktion anar man att när det gäller dem är nog allt möjligt.

De leker hela tiden med absurditeter och halsbrytande vändningar. I många av deras låtar blandas neutrala beskrivningar av vardagsliv med en extrem vantrivsel och någon form av djup konflikt mellan berättarjag och omgivningen.

Ett exempel är   "Nej" där huvudpersonen verkar fly från sin hemort. Den beskrivs i de mest mörka färger. I en rad bitande formuleringar beskrivs en absurd meningslöshet, kopplad till ett hopp - "det måste finnas mer, som dom andra inte ser".

 Om man endast hör fragment från en annan låt, "Redan idag"  skulle man kunna uppleva den som en progglåt från 70-talet riktad mot kommersialismen. Men det är den inte alls. . Vad den är, är å andra sidan inte så lätt att fatta. Den verkar beskriva en  konflikt mellan huvudpersonen och en oklart definierad grupp av människor som verkar både jobbiga och töntiga. De beskrivs som outhärdliga, på ett faktiskt lite nedlåtande sätt. De pratar men berättarjaget vill inte lyssna. Huvudpersonen har levt på riktigt, och vad de andra än säger är det endast hon de måste följa...

Det konfliktiva draget finns inte i alla låtar. Men det som går igenom nästan överallt är kontrasten mellan vardagslivsdetaljer och halsbrytande formuleringar. Ett annat exempel på detta finns i  Jag läste om någon som stal en bil.

Andra exempel på deras prodution kan höras här och här. .

Det intryck man kan få av de mer konfliktiva sångerna är motsägelsefullt. Ibland kan man tycka sig se en olycklig människa som så att säga slår nedifrån, ibland en lite hånfull attityd från någon som ser ner på andra. Därför är det nog inte alls omöjligt att se "Ingen vill veta"..på två helt motsatta sätt..

På något sätt uppfattar jag dessutom Raymond&Maria som ganska så karismatiska. De har förvisso en säregen utstrålning,

De har också en webbsida, men jag vet inte om de aktivt  turnerar idag. Om de gör det och dyker upp på en plats nära mig skulle jag nog gärna gå och lyssna.

söndag 3 december 2017

"Varför organiserar inte Sverigedemokraterna resor ut i världen?"

En nonsenstext om en nonsensmening

En sak som ofta händer när jag är trött och ligger på gränsen mellan sömn och vaka är att det plötsligt dyker upp nonsensmeningar i huvudet. En av dessa, från 1967, har jag skrivit om förut, bland annat här .

Det är faktisk endast en av två sådana meningar (sen andra var från 1974) som jag överhuvudtaget minns trots att det händer titt som tätt. För hur jag än anstränger mig faller texterna bort från medvetandet efter någon timme.

Men någon gång inatt låg jag vaken en liten stund och då dök det upp en mening som jag konstigt nog mindes när jag vaknade. .

"Varför organiserar inte Sverigedemokraterna resor ut i världen?"

Meningen ser ju konstig ut, liksom den från 1967 var. Då var meningen  "Detta var LSD-propaganda från 1936. Men de var lite vänligare då". . Den har jag ju långt efteråt gjort ett djärvt försök att tolka men jag betvivlar att det ska lyckas från den inatt.

Men först lite om dessa meningar. De är alltid ( i alla fall ytligt sett) sakligt absurda, men grammatiskt  korrekta. Ibland när jag försökt tolka dem omedelbart efter att de dyker upp verkar de vara någon form  av hån riktat mot mig själv. Det stämmer bra in på den andra av två som jag mints efteråt - den från 1974. Då var meningen "Se där ligger han alldeles naken". Den dök upp i ett läge när kan jag låg på min säng med kläderna på och hade dåligt samvete för att jag var så slö så att jag INTE hade orkat klä av mig. Jag uppfattade meningen  som en syrlig kommentar till detta.

Men kan den jag fick för några timmar sedan verkligen betyda något alls? Sverigedemokraterna är ett politiskt parti och inte en resebyrå och ingen förväntar sig väl att de ska organisera resor? Det är klart om de ändå gjorde några sådana är det kanske troligare att de skulle gå till Uppsala högar, någon senare kungagrav, eller Vasamuseet än "ut i världen". Nej,  det låter nog inte heller troligt. SD arbetar hårt för att får bort stämpeln av arkaisk nationalism, så något sådant skulle de nog inte göra.

När jag vaknade på nytt försökte jag att fritt associera (en förträfflig metod som Sigmund Freud en gång utvecklade) till meningen, och då dök det plötsligt upp ett namn. Sven Hedin.

Ja, just det. Sven Hedin var nationalist, och han organiserade verkligen resor ut i världen, och han blev berömd för sina reseskildringar från Asien. Om han idag plötsligt återuppstod skulle han nog inte gilla någon av partierna, men om hade hade måst välja hade det nog blivit SD.

Att han organiserade resor i värden (inte charterresor precis, men expeditioner där han skulle vara Den Stora Upptäcktsresanden och bli berömd, medan de andra som gjorde det mesta av grovjobbet skulle glömmas för alltid!) är ju inte det enda som skiljer honom från SD. En annan sak var att han var bildad, vilket inte är SD:s mest kännetecknande drag, Ytterligare en annan var att han öppet hyllade Adolf Hitler. Hans nekrolog över denne i maj 1945 tillhör något av de mer makabra texterna i vår historia.

Men detta är ju inte ett försök till tolkning - endast lite spånande. Det är möjligt att Hedin verkligen ingick i de latenta tankar som skapade den konstiga meningen. Det är inte alls otroligt, men det kan ju också vara så att det är en association som skapades senare.

Nu slutar jag denna nonsenstext om en nonsensmening. Jag betvivlar att någon kan intressera sig för den, men jag fick ju i alla fall skriva av mig lite.

PS. Nu dök det upp en tanke - kanske syftade "resor" på krigiska äventyr som de hos vikingarna och Karl XII , och som besjungs i vår kära (obs ironi) nationalsång. I så fall fanns det kanske en elak syrlighet inbyggd i meningen - "om de nu är så förtjusta i svensk kultur, varför propagerar de då inte för att sprida den över världen. på det sätt som deras stora föregångare gjorde?" '
;-)

PPS. Nu kan ju de som har ett förfreudianskt synsätt tycka att jag bara sysslar med trams här. Sånt här kan väl inte ha någon betydelse, det är väl bara entydigt nonsens, skapad av en trött desorganiserad hjärna?  Jag har förståelse och repekt för denna åsikt, men jag delar den inte.

lördag 2 december 2017

Daydream Believer...

Om jag inte minns alldeles fel fanns det en gång här en ganska så flitig kommentator som upprepade gånger förklarade att en av hans favoritlåtar var Daydream Believer med Monkees. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna och personen ifråga skriver så vitt jag kan se numera kommentarer på helt andra ställen - med de mest gallsprängda utfall mot både mig och denna blogg...

Men varför i allsina dar tar jag upp detta just nu? Jo, för exakt femtio år sedan idag gick just denna låt upp som nykomling på sjunde plats på Tio i Topp. Det är nu inte min ABSOLUTA favorit bland Monkeeslåtar men tillhör ändå en av de som jag gära lyssnar på då och då.

Här kan den höras med text, och här i den officiella musikvideon..

fredag 1 december 2017

Den 1 december 1917

Att läsa Svenska Dagbladet är i dessa dagar något som är en källa till förundran. Jag menar förstås SvD för hundra år sedan.

Vi får ett perspektiv på utvecklingen i Ryssland som är helt oväntat. I alla fall för mig.

Vi skriver idag den 1 december 1917. Vid detta datum är nog Ryssland det land som får den mest positiva uppmärksamheten i SvD. Anledningen är att Lenins regering har kommit överens med Tyskland och dess allierade om eldupphör och just inlett fredsförhandlingar med dessa.

SvD är tyskvänlig och ser här en chans att Tyskland och Österrike-Ungern kan få ett för dem gynnsamt slut på kriget.

Denna dag innehåller SvD ett officiellt uttalande från det tyskallierade Österrike-Ungern som närmast hyllar den nya ryska regeringen för att den gjort upp räkningen med de förbrytare som startade kriget. Man säger att Ryssland som var de som först provocerade fram världskriget nu är de första som vill dra sig ur.

I flera kommentarer i tidningen andas oro för att bolsjevikerna ska störtas så att fredsprojekten går om intet.

Man beskriver också med ogillande att ententemakterna hotar med repressalier mot Ryssland för att dessa drar sig ur kriget

Bolsjevikfaran är ännu avlägsen. Det viktigaste är än så länge att säkerställa en fred som är gynnsam för monarkierna i Tyskland och Österrike-Ungern

Att denna inställning så dominerar högerns främsta organ i Sverige vid den tiden får man inte läsa i några historieböcker

torsdag 30 november 2017

Summer Wine

En ganska så suggestiv sång låg fyra på Tio i Topp den 30 november 1968. Lee Hazlewood och Suzi Jane Hokom sjöng Summer Wine.

Den hade getts ut i en annan version 1967, då Lee Hazlewood istället sjöng med Nancy Sinatra. Men den versionen gick så vitt jag vet inte upp på några svenska topplist

Som sagt suggestiv - och drömlik. Den kan höras här.

onsdag 29 november 2017

Aftonbladet bryter med Staffan Heimerson

Det finns  tydligen gränser även för vad Aftonbladet kan tolerera. Nu har de avbrutit samarbetet med Staffan Heimerson.

Inte pga hans famösa krönika i sig, utan pga det försvar av den som Heimerson senare utvecklade i denna intervju i Resumé.

Det var väl för väl att han fick sluta. Att jämföra människor som berättat om övergrepp som de utsatts för med en regim som i rena mordorgier utrotade all opposition är väl att gå över alla gränser...

Heimerson blir störd av att de som utsatts för övergrepp och ofredande berättar vad de varit med om. Det är han nog inte ensam om, inte heller på Aftonbladet. Men de flesta försöker nog ändå uttala sig lite mer rumsrent. Låta lite mer sofistikerade, undvika uppenbara grodor.

Det klarade inte Heimerson av. På något sätt känns det nästan som ett försonade drag

Liknar MeToo Moskvarättegångarna?

Jag minns en gång 1979. Anastasio Somozas diktatur stod inför sitt slut, sandinisterna närmade sig Managua. Då gjorde Staffan Heimerson en intervju med Somoza i dennes bunker.

Jag minns endast detaljer, och jag kan inte utesluta att dessa minnen är aningen falska. Men min minnesbild är ett komplett opolitiskt reportage, där det bland annat diskuterades hur mattorna i Somozas bunker såg ut. Min spontana reaktion var att Heimerson var korkad.

Sedan har jag i stort sett undvikit hans krönikor och artiklar. Så jag har inte vetat om det intryck jag fick 1979 var falskt. Var han så korkad  som jag uppfattade det som? Eller hade jag misstagit mig?

Nu, i och med denna krönika, har jag kanske fått någon form av svar. Han är nog inte så korkad som jag trodde. Han verkar vara ännu mer korkad.

MeToo- kampanjen liknar enligt honom Moskvarättegångarna 1936-38. * En serie rättegångar  som han inte verkar veta så mycket om.

Som gammal trotskist råkar jag veta en hel del om Moskvarättegångarna. I alla fall så pass mycket att jag vet att Heimerson beskrivning är grovt felaktig. Så här skriver han:

"Medlemmar i kommunistpartiet blev anklagade för opreciserade brott. Bevisen svarade ospecificerade vittnen för. Otydligheten var en del av budskapet. "

Visst var Moskvarättegångarna vidriga, men de liknar inte ens avlägset Heimersons beskrivning, De brott de anklagade dömdes för var inte opreciserade . De var mycket konkreta. De anklagades för att vara agenter för de tyska, japanska och engelska underrättelsetjänsterna. Bevisen var inte några vittnen, ospecificerade eller andra,  utan de anklagades bekännelser.

Den påstådda agentverksamheten kryddades med mängder av konkreta detaljer, Till exempel möten mellan trotskister och agenter som sades ha ägt på specifika platser - som till exempel ett namngivet hotell, som vid närmare undersökning visade sig ha rivits några år tidigare. .

Dessutom anklagades de för mycket konkreta mord, och mordförsök. Och för sabotage av livsmedelsproduktionen i Sovjetunionen. Och mycket annat.

Problemet med anklagelserna var inte att de var opreciserade utan att de var falska. Stödda endast av erkännanden, som framtvingats av psykisk och fysisk tortyr. Allt detta organiserat av en totalitär statsapparat.

Vad i allsina dar har detta för likheter med MeToo? Där kvinnor rakt upp och ned - utan något stöd från hemlig polis, eller en allsmäktig statsapparat, berättar om vad de varit med om. Där ingen tvingas till några falska, eller för den delen sanna,  bekännelser.

I Moskvarättegångarna dömdes nästan alla till döden. Och de som slapp detta dödades i alla fall senare, i något av Josef Stalins fängelser eller fångläger.

Att jämföra denna mardröm med MeToo-kampanjen ger intryck av en antifeminism, så bisarr att den förlorat all relation med verkligeheten. Och urartat till ren förvirring, av ett ovanligt obegåvat slag.

Dvs exakt där elakartade typer av antifeminism i slutändan ofta brukar hamna...
----------------------------------------------------------------
*Han använder nu inte ordet Moskvarättegångarna, utan använder den mer oprecisa termen Stalins utrensningar, men eftersom han anger just årtalen 1936-38, är det uppenbart framförallt just dessa han måste syfta på. Men även om han syftar på de utrensningar som skedde vid sidan av Mokvarättegångarna hade dessa oftast samma karaktär - precisa men falska anklagelser, och falska bekännelser som frampressades under tortyr.

måndag 27 november 2017

Om polyteism, Koranen och lite annat

/Tillägg. Detta inlägg är närmast av karaktären "att tänka högt". Det är ofullständigt, fragmenterat och ter sig bitvis lite naivt. Jag återkommer nån gång när jag tänkt igenom det hela./

Jag känner mig direkt generad när jag skriver detta. När jag brukar diskutera Koranen brukar jag alltid hänvisa exakt till den eller de suror jag avser. Men det jag skriver om nedan är från en sura som jag inte kan hitta nu. Min syn är mycket sämre än förut -  då kunde jag skumma igenom textmassor och snabbt hitta det jag letade efter. Det kan jag inte nu.

Men jag är helt säker att jag minns rätt, och kommer att diskutera utifrån min minnesbild, Om någon som läser det vet vilken sura jag avser och kan tala om det blir jag förstås glad.

Inte någonstans i Bibeln finns så vitt jag kan se någon principiell kritik mot polyteismen. I Nya Testamentet tas den för självklar. Det gör den inte på samma sätt i GT, men där finns problemet att dess grundsyn ofta ser ut att vara henoteistisk- man uteslöt inte att det fanns andra gudar, men menade att även om de fanns var de maktlösa mot Jahve.

I Koranen finns det dock på ett ställe något som liknar en mer principiell kritik. Den ser ungefär ut så här. Om det fanns mer än en gud skulle skapelsen inte vara så perfekt som den är. Nu går ju solen och månen i sina lopp, liksom stjärnor och planeter. Årstider följer efter varandra osv. Om det hade  funnits flera gudar hade de mycket snabbt hamnat i konflikter om hur världen skulle se ut och detta hade lett till kaos.

Det som slår mig är hur det dels avspeglar en pessimistisk människosyn,  dels att denna projiceras på ev. gudar. På ett annat ställe i Koranen kritiseras köpmännen i Mecka för att de försöker konkurrera ihjäl varandra. På något sätt misstänker jag att detta beskriver just en social praktik som avspeglas i kritiken mot polyteismen.

Det är en variant på temat "ju fler kockar desto sämre soppa" applicerad på gudavärlden

Nu kan ju även människor samarbeta. För att ta ett exempel - den ryska rymdstation som fortfarande cirklar runt jorden är ett under av komplexitet. Den är inte skapad av en människa utan av många människor i samverkan. Om människor kan samverka och skapa komplexa system som funkar (jfr internet) varför skulle inte gudar i så fall kunna  göra det?*

Om man lämnar Koranen finns det ofta en uppfattning som även kan delas av ateister eller agnostiker -  att monoteism på något sätt är en mer intellektuellt sofistikerad ståndpunkt än polyteism. Många ateister verkar faktiskt åtminstone omedvetet inta ståndpunkten att mänsklighetens tänkande utvecklats gradvis. Från primitiv animism, över polyteism och monoteism till ateismen, som den slutliga "förnuftiga" ståndpunkten.

Att monoteismen på något sätt ligger närmare ateismen än vad polyteismen gör kan ju dessutom uttryckas rent matematiskt. Siffran ett ligger nu närmare siffran  noll än varje annat positivt heltal....

Och man kan ju också se monoteismen som ett förstadie till sekulariseringen. I och med att det övernaturliga flyttas upp till en enda punkt - en allsmäktig gud - kan naturen i övrigt ses som sekulär. Jag tror att monoteismen mycket riktigt haft en sekulariserande funktion.  Men det betyder inte att den måsta vara mer intellektuellt sofistikerad än förmonoteistiska system.

För mig (rent känslomässigt) är nog det absurt att tänka sig att det finns en enda  gud som funnits i evighet - och på det sättet är så oerhört ensam. De enda hen kan umgås med är de totalt underordnade varelser hen har skapat. Det måste vara en fruktansvärd situation - det är i alla fall min spontana  reaktion på det hela...

Men för att återgå till argumenteringen i Koranen så verkar ju inte heller universum vara så välplanerat som man antog när man trodde att jorden var omvälvd av ett valv där olika kroppar rörde sig med matematisk exakthet. Nu har vi en kosmologi som talar om ett universum som expanderar på ett accelererande sätt, sönderslitet av mörk energi. Det ser inte så planerat ut. Kanske är det ändå frågan om det som Koranen talar om i sitt tankeexperiment  - olika gudar som råkat i luven på varandra.

Vem vet. Inte jag i alla fall. ;-)
-----------------------------------------------
*Dessutom finns det ju ofta i polyteistiska system en specifik skapargud, som står för huvudarbetet i själva skapelsen!

lördag 25 november 2017

Ingenting mera blev sagt

Jag har väntat mycket länge på att den här sången ska läggas  ut op YouTube. Nu har det hänt.

Den heter alltså "Ingenting mera blev sagt" och låg på Gunder Häggs (senare Blå Tåget) LP Tigerkaka från 1969. Den ger i sig ett lite kusligt intryck, men det blev än mer kusligt två år senare.

Den tycks handla om Marc Wallenbergs död. Dennes smeknamn var Boy-Boy och i sången kallas han dels bara Boy-Boy, dels på ett ställe "Boy-Boy Wallenberg". I sången antyds att det just kommit besked om att han  dött, och det sägs att hans spår "ledde bort genom djupa skogar".

När Marc Wallenberg två år senare gick in i en skog och där sköt sig skrevs det mycket om sången.

Trots denna progg-grupps vänsteråsikter finns det inte ett spår av aggressivitet  mot den kände  företagsledaren i sången. Den ger snarast ett empatiskt och ömsint intryck. Tycker i alla fall jag.

Journalister ringde till medlemmarna i Gunder Hägg och frågade om de ansåg sig vara klärvoajanta. På den frågan fick de ett definitivt "nej".

fredag 24 november 2017

Nattsvart

Mitt under MeToo-kampanen får en av de personer som hävdar att vuxna och barn som berättar om övergrepp i barndomen alltid måste ha falska minnen om de inte mints allt hela tiden, Stora Journalistpriset.

Jag syftar förstås på Dan Josefsson, en man var agenda av döma av hans egna uttalanden och skriverier. ter sig nattsvart obehaglig bortom alla gränser. Och detta alldeles oavsett vad som hände i fallen Quick och Kevin.

Roma som gudinna och politiskt projekt

Har någon hört talas om gudinnan Roma? Förmodligen inte speciellt många. Under det "hedniska" romarrikets absoluta slutfas sörjdes hon av åtminstone en romersk senator,   som såg henne  som en symbol för den gamla traditionella tron,  som hotades av den segrande totalitära kristna kyrkan. Mer om det senare.

Men från början var det inta alls så. När kulten av Roma uppstod på 100-talet f.kr. var det inte i Rom. Den fanns överhuvudtaget inte i Rom före kejsar Hadrianus. Inga romare trodde på henne. De som trodde på henne sågs troligen närmast med förakt i Rom. Hur kunde det komma sig?

Kulten av Roma uppstod bland greker, i grekiskdominerade orter som var beroende av romarna. Det var åtminstone från början huvudsakligen ett politiskt projekt. Det var ett sätt för grekiska städer att hålla sig väl med de framgångsrika romarna.

Roma var inte Roms skyddsgudinna, som någon skulle kunna tro. Hon representerade inte staden Rom, utan romarriket. Hon var en kvinnlig personifikation av den romerska  makten.

Det var möjligt i den grekiska kulten,  där gränsen mellan gudomligt och mänskligt var flytande. Framstående människor kunde ses som mer eller mindre gudomliga. Ett rike grundat av människor kunde på samma sätt ses som något av en gudomlig kraft.

Och  kunde möjligen till en början konstrueras -  av rent politiska skäl? Ingen kan veta vad de greker som började utveckla kulten av Roma egentligen tänkte. Men inställsamhet mot romarna var förvisso en del av detta tänkande.

Men Roma fick tempel, präster och djuroffer. I exempelvis Smyrna, Aten och Rhodos. Hon dyrkades regelbundet i grekiska kolonier underställda Rom. Romarna drog förvisso nytta av detta, men det dröjde som sagt mycket länge innan de accepterade henne som gudinna.

Troligen såg de alltså länge ner på kulten av Roma. Före kejsartiden hade romarna ingen motsvarighet, till den mer flytande synen på gudomligt och mänskligt som fanns hos greker. I Rom skilde man klart mellan att ära och att dyrka. Till en början...

Omsvängningen kom i och med kejsarkulten.  Den möjliggjorde att se det romerska riket och dess ledare i sig som gudomliga. Och från och med kejsar Hadrianus infördes kulten av Roma även i det egentliga romarriket.

Man kan fråga sig varför ett så patriarkalt imperium som det romerska skulle representeras av en gudinna och inte av en manlig gud. Det finns väl inga klara svar på- Men i den senare romerska kulten kopplas ibland Roma till en manlig gemål.  I de grekiska stod hon nästan alltid ensam.

Man kan också fråga sig hur de som dyrkade Roma egentligen uppfattade henne, rent subjektivt?  Såg de henne som endast en symbol för romarriket. och sin "dyrkan" som en ren inställsamhet? Troligen inte enbart.

Det finns väl ingen anledning att offra djur till en symbol? Att tillsätta präster som skulle betjäna denna symbol i tempel? Det troliga är väl att flera saker smälte samman och att åtminstone efter ett tag Roma verkligen sågs som en entitet, en gudinna, som en sorts övernaturlig kraft kopplad till romarriket

Men hur var det när romarna tog efter? Det var ju kopplat till kejsarkulten, och denna hade förvisso politiska motiv. Vilket förstås inte hindrar att många  som deltog i den verkligen trodde att kejsaren var gudomlig...

Att en del i slutfasen av den romerska "hedniska" religionen tog Roma på största allvar visas av en serie uttalanden från Symmachus, en "hednisk" senator som förgäves kämpade mot den segrande kristna kyrkans totalitära anspråk. I en serie känslomässiga uttalanden vädjade han om att de gamla traditionerna och den gamla tron skulle tolereras. Flera gånger hänvisar han just till gudinnan Roma. Och år 384 beskriver han på ett nämrast rörande personligt sätt hur tron på Roma en gång gjorde det möjligt för romarriket att besegra Karthago och erövra världen.

Det var - hur man nu än ser på romerska gudar i allmänhet och Roma i synnerhet - förstås inte sant. Vid tiden för kriget mot Karthago trodde inte en enda romare på Roma. Däremot införskaffades på inrådan av oraklet i Delfi en staty av den anatoliska gudinnan Kybele, från nuvarande Turkiet, för att säkerställa segern öve Hannibal. De som dyrkade Kybele skulle kanske kunna ta åt sig en del av äran för den stridsmoral som bidrog till segern över Karthago. Men alltså inte den då icke-existerande kulten av Roma.

Men trots att Symmachus hade fel om Romas roll i kriget mot Karthago är det svårt att inte få sympatier för hans vädjan till de kristna att lämna de gamla gudarna i fred.

När de kristna var i opposition var de för religionsfrihet. När de fick makten införde de en i stort sett helt totalitär religiös diktatur som kom att behärska Europa i över tusen år. Symmachus vädjan var ett av de sista desperata försöken att stoppa denna utveckling.

tisdag 21 november 2017

John Lennon, Tom Jones - och våld mot kvinnor

När jag var tonåring gillade  jag ju förstås the Beatles. Det innebar också att jag hade en tendens till att idealisera dem.

Ett av de tydligaste exemplen var hur jag reagerade på "Run for your life" från LP:n Rubber Soul.

Om man lyssnar på texten rakt upp och ned är den ju förfärlig. John Lennon sjunger, och sången innehåller en rad hotelser mot en kvinna. "Well I'd rather see you dead, little girl than to be with another man", "You better run for your life if you can, little girl, hide your head in the sand little girl, catch you with another man, that's the end ah little girl".

För att göra det hela än mer tydligt beskriver han sig själv som "a wicked guy", "born with a jealous mind".

Hur reagerade jag? Jag antog att det var en sång som var ett angrepp på en våldsam och svartsjuk man. Att den ville visa hur sjukt det var med våldsam manlig svartsjuka. Att den istället skulle uttrycka just en sådan kunde jag inte tänka mig. Beatles var ju åndå Beatles...

Numera vet man att det var blodigt allvar. John Lennon beskrev senare sin våldsamma praktik. Den var inte så mycket ett angrepp som en beskrivning.

Tom Jones hade en minst lika otäck sång. Den hette "Delilah".  Den beskrev ett kvinnomord utifrån mördarens perspektiv "She stood there  laughing - i felt the knife in my hand and she laughed no more"- "So before they come to break down the door - forgive me Delilah I just coudn´t take anymore"-.

Nu var saken den att jag inte alls gillade Tom Jones. Jag tyckte han var en sliskig he-man, en machotyp som jag lite äcklades av. Så där hade jag inga välvilliga tolkningar alls. Där ser man vilken slusk Tom Jones är, tänkte jag. Här står han och identifierar sig med en vidrig svartsjuk kvinnomördare....

Jag kommer och tänka på det när man ser på hur olika reaktioner man kunde stöta på i USA - i alla fall före MeToo-kampanjen! -  när det gäller ledande republikanska respektive demokratiska politikers sexövergepp. Reaktionerna hos både demokrater och republikaner har ofta varit helt förutsägbara. Men tror nästan automatiskt på  anklagelser mot politiker i det andra partiet, och förnekar ofta lika automatiskt anklagelser mot politiker i det egna.. Fram till helt nyligen...

Nu såg jag för några dagar sedan en intervju med en demokrat som tidigare benhårt försvarat Bill Clinton mot alla sådana anklagelser. Nu ångrade han sig. Om man ska kritisera Trumps kvinnosyn bör man inte vara tyst om Clintons, menade han nu. Det var ju sympatiskt .

Om man tror att de som man själv finner sympatiska aldrig kan begå övergrepp har man ju  fel. Det verkar som om fler inser det nu.

lördag 18 november 2017

SvD, oktoberrevolutionen och första världskriget

Jag har ju som prenumerant tillgång till Svenska Dagbladets digitala arkiv. Har under det senaste halvåret följt vad de skrev under 1917. Jag gör det mycket pedantiskt, läser dag för dag, vad de skrev för exakt hundra är sedan. Går i stort sett aldrig i förtid. Det skapar en egendomlig känsla av tidsresa.

Har alltså nu kommit till den 18 november. Under de tio senaste dagarna har det ju mycket handlat om oktoberrevolutionen, som ju i dagens tideräkning inleddes den 7 november.

Det verkar som om SvD ännu inte tar den riktigt på allvar. Man ogillar bolsjevikernas ekonomiska program, och avfärdar det med den traditionella borgerliga invändningen att det inte hjälper de fattiga att expropriera de rika, eftersom dessa är så få. Det som hjälper är en produktivitetshöjning, och i SvD:s världsbild är en sådan oförenlig med jämlikhet.

Men man oroar sig inte så mycket. Man utgår från att bolsjevikerna är en parentes, liksom Kerenskij.  Man verkar inte tro den nya regeringen om något längre liv. Man tror att den ganska så snart kommer att störtas, den också.

Men man verkar mer fokuserad på att den i praktiken gynnar Tyskland och Österrike-Ungern mot ententen, den antityska alliansen. Och det verkar man vara ganska nöjda med. För SvD är definitivt tyskvänlig.

Man har förlorat hoppet om en tysk seger, men hoppas att krigströttheten ska tvinga ententen till en fredsuppgörelse.  Genom tumultet i Ryssland har ententen försvagats, och bolsjevikerna har ju deklarerat att de vill ha slut på kriget. Det hoppet verkar ännu  dominera SvD:s kommentarer mycket mer än hotet från bolsjevismen.

Varför denna tyskvänlighet?  SvD är inte nyliberal 1917. Tvärtom föredrar de ett styre där en stark stat kan hålla ordning och reda. Demokrati är bra, men endast i små proportioner. Tyskland verkar ses som ett sympatiskt mellanting, där parlamentets makt vägs upp av en stark monarki. I England och USA har demokratin gått till överdrift. Det leder i slutändan bara till kaos, se bara vad som hände i Ryssland, efter att tsaren störtades...

Det innebär inte att de har några sympatier för tsaren. Han sågs som ett otäckt tyranniskt hot från öster,  och därför är de riktigt glada över att han har störtats. Men det som kom efter var ett kaos utan slut. Nej, fram för en balanserad ordning - som den i Tyskland...

Oktoberrevolutionen var det, ja. Även om jag följer just 1917 dag för dag, har jag kollat lite här och var från 20- och 30-talet. Och där ser man att SvD länge envisas med att kalla det som idag nästan alla kallar för oktoberrevolutionen för novemberrevolutionen.  Vilket på sätt och vis är ganska logiskt.

onsdag 15 november 2017

Nu närmar vi oss pudelns kärna

MeToo-kampanjen har nu nått rättsväsendet.  Nära 6000 kvinnor har skrivit på ett upprop om övergrepp och förövarförsvar inom rättsväsendet. Det har publicerats i Svrnska Dagbladet.

Något att fundera över. Många gånger när man läser om en underlig friande dom i ett sexualbrottsmål  kanske man kan tänka tanken att det skulle kunna finnas ett samband mellan den förövarattityd som beskrivs här och den friande domen...

För många av oss är ju detta inget nytt. Om sådana attityder skrev jag bland annat på denna blogg i oktober 2007.

Men nu har det alltså nått ut till mycket större grupper. Det är riktigt lovande.

måndag 13 november 2017

Sång om Kina

Lyssnade på P2 i morse och hörde då en melodslinga som lät välbekant. Det var samma melodi som i denna tidstypiska KFML(r)-sång från 1971.

Vad kan man säga om den? Naiv var den förstås. Kina 1971 var ju inte riktigt som maoisterna (till vilka KFML(r) fortfarande då tillhörde) föreställde sig det. Vilket vi som då var trotskister ofta elakt påpekade.

Men samtidigt var vi medvetna om att det också fanna positiva drag i Kina. Det finns det också idag.  I många centrala avseenden. ...

fredag 10 november 2017

Hundratals kvinnor i SvD: "Blev våldtagen av kollegan"

Igår såg jag en kommentar nånstans där det såg ut som att denna debattartikel redan hade publicerats - i söndags. Jag trodde jag verkligen hade blivit senil, som kunde missat den. men så var inte fallet. Jag måste ha sett fel, eller också stod det fel.

Den skulle alltså komma i DAGENS Svenska Dagbladet... och det har den gjort. Läs den gärna genom länken ovan - om ni inte redan sett den. Det är en kombinerad debattartikel och ett upprop - undertecknat av hundratals kvinnor inom film- och teaterbranchen.

#metoo är en imponerande och bred rörelse, som på kort tid har rört om oerhört mycket...

När en sten sätts i rullning kan det ofta gå mycket snabbt.

onsdag 8 november 2017

Var oktoberrevolutionen en "kupp"?

En vanlig föreställning som i synnerhet efter kalla krigets slut blivit helt dominerande är att se oktoberrevolutionen (som ju enligt dagens kalender skedde den 7 november) som en "kupp". Det är ett slarvigt, ideologiskt betingat ordval som mystifierar det verkliga skeendet-

En "kupp" brukar vanligtvis innebära att en del av den härskande eliten genomför en okonstitutionell regimförändring - antingen för att ta makten från en folkmajoritet eller från en annan del av den härskande eliten. En sådan kupp kan endast genomföras genom att en stor del av den härskande klassen aktivt stöder denna

En kupp brukar ha stöd från ekonomiskt mäktiga grupper, delar av militärapparaten, polisen, och/eller säkerhetspolisen. Och förresten ofta också från främmande makter. . Bolsjevikerna hade ingenting av detta. Men de var ett snabbt växande parti. I februari hade de omkring 8000 medlemmar - i juli hade de växt till 177.000. Och dess stöd  var mycket större än deras medlemsantal antyder.

De hade den ryska miltärapparaten, kapitalisterna, polisen, och den statliga byråkratin emot sig. Däremot hade de stöd från en majoritet av de aktiva i sovjeterna, dvs demokratiska organ av arbetare, soldater och fattiga bönder.

Det här var alltså demokratiska organ, och också massorgan. De hade uppstått i kampen, och innehöll många politiska strömningar. Bolsjevikerna hade med politiska medel kämpat inom dessa demokratiska massorgan under 1917. I september fick de majoritet i sovjeterna i Moskva, Petrograd, Kiev, Odessa och alla andra större städer.

Och då bör vi komma ihåg att sovjeterna inte endast var demokratiska i sig – de var det mest demokratiska som existerade i det ryska samhället. Regeringen var vald av ingen, och bestod av en liten klick personer som desperat manövrerade för att få sitta kvar. .

Bolsjevikerna hade vunnit majoriteten i sovjeterna , inte genom demagogi, utan genom en klar politisk linje. Det mest centrala i denna var dels en jordreform, där godsägarna skulle exproprieras och jorden tas över av bönderna. Dels fred, dvs. Ryssland skulle dra sig ut ur första världskriget, som bolsjevikerna såg som ett imperialistiskt krig, där ingen av de deltagande staterna kunde stödas. Dels bröd - en effektiv ekonomisk planering som skulle ge mat åt befolkningen

Detta var de i stort sett ensamma om att driva. De andra partierna var i stort sett eniga om att fortsätta kriget, inte genomföra en ekonomisk politik som hotade borgarklassen, och, med undantag av (stora) delar av det socialrevolutionära partiet, inte låta bönderna få jorden.

Ryssland var stort, och en mycket stor del av av befolkningen var analfabeter och det är fel att säga att bolsjevikerna hade en majoritet i hela folket. Många på landsbygden hade nog inte ens hört talas om dem. Däremot kan det definitivt sägas att de hade stöd av majoriteten av de som var politiskt aktiva och medvetna, och att de hade majoriteten i de stora städerna.

Det var en revolution nedifrån - inte en kupp uppifrån.

Att inse det är den första förutsättningen för att förstå vad oktoberrevolutionen innebar. Om man inte ens förstår det kommer ingenting att falla på plats, och hela synen på denna väldiga händelse kommer att bli totalt förvirrad.

tisdag 7 november 2017

Trotsky´s Red Army

Dagen till ära: en engelsk sång från ryska revolutionens dagar. Melodin är densamma som till den svenska Vi bygger landet.

Banker and boss hate the red soviet star
Gladly they build a new throne for the tsar
But from the north to the deep baltic sea
Trotsky's red army brings victory
So workers hold your rank
Stand fast and steady
For freedom raise your
Bayonets bright
For workers Russia
The Soviet Union
Get ready for the last great fight

Banker and boss hate the way workers stand
Shoulder to shoulder in every land
Though from your ranks your martyrs may fall
Labor united shall conquer all
Then hear the thunder
Of the toiling masses
All creeds and colors
Brain and brawn
United under
The socialist banner
Get ready for the last great fight

Banker and boss hate the red soviet star
Gladly they build a new throne for the tsar
But from the north to the deep baltic sea
Trotsky's red army brings victory
So workers hold your rank
Stand fast and steady
For freedom raise
your Bayonets bright
For workers Russia
The Soviet Union
Get ready for the last great fight.


En rysk version lät så här. Om det verkligen funnits en rysk version där Trotskijs namn nämndes vet jag inte. Det verkar finnas delade meningar om den saken.


Leo Trotskij 1918

måndag 6 november 2017

Svenska Dagbladets hyllning till Gustav II Adolf

Under rubriken "Minnet som ej utplånas" ägnar sig Svenska Dagbladets ledare idag helt åt en devot hyllning till Gustav II Adolf. Alltså idag för hundra år sedan, den 6 november 1917.

Gustav II Adolf var en självuppoffrande altruist som på ett så fint sätt lyckades kombinera en hängivenhet för Sveriges nationella intressen med en dito för protestantismen.

En sant konservativ ståndpunkt, må jag säga. Den känns på ett litet kusligt sätt tidslös. Den uttalar sig om vad som de som skrev den uppfattar som en evig sanning.

Så jag kollar dagens SvD, från den 6 november 2017. . Där finns inte mindre än tre ledare, en huvudledare och två ledarstick. Huvudledaren har titeln "Arton års pensionsskryt är till ända". Och vare sig i den eller i de två andra kortare inläggen på ledarsidan finns ett ord om "hjältekonungen". Vad HAR egentligen hänt med konservatismen?

Någonting har ändrats i SvD:s linje på ett futtigt århundrade, det är klart. SvD anno 1917 hoppades dessutom fortfarande på en seger för Tyskland i första världskriget, en ståndpunkt som dagens SvD troligen också retroaktivt har distanserat sig från.

Moderaterna har ju riktigt hisnande traditioner att falla tillbaks på. Varför inte ägna dessa en tanke, så här på årsdagen av när vår blodiga "hjältekonung" stupade i Lützen.

En dag efter att denna hundraåriga ledare skrevs fick redaktionen kanske andra saker att tänka på. För då inträffade oktoberrevolutionen, som förstås måste ses som en oändligt viktigare händelse än slaget vid Lützen.

söndag 5 november 2017

Utomjordisk myrdrottning vs amerikanska machohjältar

Jag har en vana att recensera två typer av skitfilmer. Dels sådana som demoniserar fornegyptisk religion, dels sådana som beskriver angrepp mot jorden av hemska utomjordingar.

Uppföljaren till en av dessa, Independence Day, heter Independence Day Resurgence och är till och med avsevärt sämre än del ett (och det säger en hel del). Den första filmen var på många sätt tvivelaktig, men var ändå bitvis LITE spännande. Uppföljaren är en tradig actionfilm utan minsta spänning. Däremot är den väldigt macho.

Detta förstärks av att motståndaren inte endast är utomjordisk utan faktiskt matriarkal.. Det utomjordiska samhället ser ut att vara organiserat som ett myr- eller bisamhälle. I vilket fall leds det av en insektliknande drottning. När utomjordingarnas moderskepp kvaddas överlever drottningen och går runt och härjar på jorden - hon är alltså jättelik. Men vad kan en utomjordisk myrdrottning göra mot amerikanska machokillar (och en och annan dito tjej). Hon besegras mot slutet och allt är frid och fröjd.

Eller rättare sagt, de som lurats att se den riskerar kanske att vara missnöjda med att de gjort av med pengar i onödan. Själv köpte jag den som DVD och fick i alla fall behållningen av att kunna skriva ännu en elak kortrecension av en tvivelaktig film. Men det var å andra sidan den garanterat enda behållningen av den som jag fick.

fredag 3 november 2017

Candesvara

Man ska hedra sin fader och sin moder, sägs det i de flesta kulturer. I de mest patriarkala har modern ibland lyfts bort, men fadern ska ändå alltid hedras. Men det finns vissa principer som ibland ses som viktigare.

En gång hörde jag ett föredrag av Erik af Edholm på religionshistoriska institutionen. Det gjorde ett visst intryck på mig. Framförallt den del som handlade om en indisk myt.

Denna handlade om Candesvara, en gud som ses som någon form av skyddsgud till Shiva. Shiva är en indisk gud som (bland mycket annat) är känd för att han ofta dyrkas i form av en fallos, som kallas lingam. Men enligt den berättelse jag hörde var Candesvara från början en herdepojke som dyrkade Shiva.

Jag har nu letat lite efter berättlesen på nätet, och hittat tillräckligt många fragment, mest från Google Books, som motsvarar grunddragen i myten. Så jag minns inte fel. Men inget av dessa fragment är tillräckligt bra för att jag ville länka till det här,

Så jag drar historien som jag hörde den.

Candesvara (ibland kallad Candesvara Nayanar) var som sagt från början en herdepojke som dyrkade Shiva. Han brukade ta av mjölken och i rituella former hälla den på en lingam, som alltså symboliserade Shiva. Detta var ju egentligen en stöld från arbetsgivaren.

En dag upptäckte arbetsgivaren detta brott. Han blev mycket upprörd och berättade det för fadern. Fadern blev ursinnig och gick till sonen,  för att ge honom en läxa, dvs. slå honom. .

Sonen hade ingen lust att bli slagen. Han grep tag i en käpp och riktade ett slag mot fadern - i självförsvar. Samtidigt som han riktade det slaget förvandlades käppen på ett övernaturligt sätt till ett svärd. Resultatet blev att fadern fick huvudet avhugget....

Att döda sin far var naturligtvis lika mycket ett brott i Indien som någon annanstans. Vad som senare hände pojken omedelbart efteråt framgick nu inte av historien.

Men efter döden blev han en gud, en mindre gud med uppgift att skydda Shiva. Berättelsen kallas ibland för hagiografi, alltså helgonberättelse. Det var uppenbart att sonens handling sågs som i högsta grad  berömvärd.

Man ska hedra sin fader, men inte om denne försöker stoppa en från att utöva sin religion. En viktig  inskränkning av fadersrätten, kan man kanske kalla det.

onsdag 1 november 2017

Sven-Ingvars vs OTA Hoffman

Plågade idag mig igenom de 56 sidorna i OTA Hoffmans otäcka kortroman (eller långnovell?) "Sandmannen" från 1816 som inte är en så lämplig läsning för den som oroar sig för sina ögon. Fråga mig inte varför jag läste den...

I så fall behandlas ämnet ifråga mycket mer sympatiskt i denna sång av Sven Ingvars.
 :-)

måndag 30 oktober 2017

Matthew Lewis The Monk - och Per Faxnelds Satanic Feminism

I juni 2014 lade Per Faxneld fram sin avhandling Satanic Feminism vid Stockholms Universitet. Den lades fram som en avhandling i religionshistoria, men den skulle kanske bättre platsat som idéhistoria.

För om det var något den inte gjorde var det att presentera någon form av "satanistisk feministisk" rörelse. Endast en av de i avhandlingen diskuterade personerna kallade sig själv för satanist och knappast någon av dem skulle godtagit att bli beskrivna som "satanistiska feminister".

Vad avhandlingen handlade om var hur kritik mot patriarkatet och ett försvar av kvinnors rättigheter under framförallt 1800-talet på helt olika håll kopplades till Satan som figur. Dels av antifeminister som såg kvinnorörelsen som influerad av Satan - dels i underhållningslitteratur utan någon entydigt definierad könspolitisk tendens - och dels av feminister eller profeminister som uttryckte någon form av sympati med Satan som figur eller symbol.

Att sådant inte var helt ovanligt är ju inte konstigt, då den kristna kyrkan nästan överallt var kopplad till den patriarkala makten. Att koppla en revolt mot patriarkatet till den entitet som kyrkan sade sig bekämpa var ju helt rimligt.

Men det räcker nog inte som förklaring. Hur man än vrider och vänder på det är det svårt att göra den Satan som beskrivs i Nya Testamentet till en feministisk symbol. Om det inte vore för en sak. Nämligen att Satan på några ställen i just Nya Testamentet identifieras med ormen i Första Mosebok. Då faller pusselbitarna väldigt mycket på plats.

För ormen i GT ger kvinnan kunskap, och fördöms för detta av en outhärdligt patriarkal och auktoritär gud. Och straffas av denne gud genom att hon tvingas underordna sig män. Och tillika föda sina barn med smärta.

En del tidiga kättare sympatiserade med ormen - framförallt en stor del av gnostikerna. Dock utan att godta NT: s identifikation mellan denna och Satan. Men senare kom det författare som just godtog denna identifikation, och genom detta började se Satan i någon form av förklarat ljus.

Det innebar inte att de behövde tro på Satan, eller ens Gud. De stod för vad Per Faxneld kallar satanism sensu latu vilket innebär att de använde sig av Satan i en form av polemisk diskurs, som ett vapen mot den rådande ordningen och patriarkatet.

Faxneld tar upp exempel från bland annat tidiga anarkister, socialdemokrater, teosofer, "dekadenta" författare liksom författare som skrev romantiserade böcker om häxor, och lesbiska kvinnor som kämpade för rätten till sin sexualitet.

Men han tar även upp personer som hade en negativ eller indifferent syn på feminism eller kvinnors rättigheter, och som i olika sammanhang kopplar denna till Satansgestalten. Ett exempel är hur denna behandlas i den gotiska skräckromanen.

När Faxneld började lägga fram sina kapitel vid forskarseminariet i Stockholm var jag på väg att lämna institutionen men fortsatte att delta på seminarierna. Något som jag nästan aldrig missade var när han lade fram sina kapitel. Och det berodde inte huvudsakligen på att jag 1981 på Jakobsbergs Folkhögskola faktiskt varit med om att bilda en skämtsam parodi på en sekt, som vi då kallade Feministiska Satanister.

Ämnet var i sig fascinerande, och jag deltog ganska flitigt i seminarierna. Det var en ny typ av infallsvinkel och innebar också att jag själv tog ett steg åt sidan, och för tillfället fick anledning att diskutera ett ämne som "satanism" utifrån en helt annan infallsvinkel än den jag brukade ha...

Det är nog ett av dessa seminarier som jag minns mer än andra. Det var när Faxneld tog upp en gotisk roman - Matthew G Lewis The Monk. Jag hade nämligen läst den i en svensk översättning redan 1977, och hade då blivit ganska så fascinerad av den.

The Monk är en märklig roman. Den kom ut 1796 och blev då hårt angripen. Den anklagades för att propagera ondska och omoral, trots att dess värderingssystem på ytan höll sig strikt inom den förhärskande världsbildens ramar. Men problemet var att det just var - på ytan. Under denna yta kunde många läsare ta del av en annan, ganska så annorlunda, undertext .

Den handlar om just en munk, vid namn Ambrosio. Han förförs av en ung novis i klostret, som snart visar sig vara en förklädd kvinna, vid namn Matilda. Denna Matilda får sedan stå som ett alternativ till munkens uppenbarligen ganska glädjelösa liv.

Dels är Matilda på många sätt en tänkare. Hon argumenterar mot den tidens officiella kristna moral, och även mot Bibeln. Hon angriper celibatet, och förklarar att om Gud verkligen hade haft något emot en utövad sexualitet hade han inte gjort den så glädjefylld.

Dessutom är hon inte på något sätt beroende av män. Hennes sexualitet är helt självständig - hon förför honom, men när hon inte vill ha sex själv tvekar hon inte en sekund att neka honom detta. Hon är beslutsam och vet vad hon vill - han är vankelmodig och svag - och slits mellan sina munklöften och sin dragning till Matilda.

Dessutom visar det sig efter ett tag att Matilda har magiska krafter. Hon säger själv att hon har kontakt med demoner, men att hon inte alls är underkastad dessa. I själva verket, säger hon, behärskar hon dem, och har därmed en roll som på den tiden brukade tillskrivas manliga magiker, men absolut inte kvinnor.

Både Ambrosio och Matilda ställs inom ett tag inför rätta av inkvisitionen. Men Matilda har som sagt magiska krafter och räddar både sig själv och Ambrosio ur fängelset. Allt skulle kunna sluta riktigt lyckligt, men det gör det förstås inte. Ett lyckligt slut på en sådan story var knappast möjlig 1796.

För alldeles mot slutet visar det sig att Matilda inte är en kvinna med magiska krafter, utan själv en demon. Och när Ambrosio till sist slipper fängelset avslöjas den grunvliga sanningen. Ambrosio dödas. och man får anta att även hans själ är hopplöst förlorad.

Vad Faxneld visade på seminariet (och senare i avhandlingen, på sidorna 227-234) var att The Monk ser ut att vara skriven så att människor som på något sätt hade en sympati för en självständig kvinnlig sexualtet, och/eller var kritik mot kyrkan, och/eller kritiska mot det traditionella förhållandet mellan könen, inte kunde undvika att få sympatier med Matilda. Ända fram till slutet framtår hennes alternativ så tilltalande och starkt - och Ambrosios tidigare tillvaro så torftig. Att slutet ändå blir det som man kan förvänta kan man ju lätt avfärda som påklistrat och fyrkantigt...

Det som fick mig att förundras på detta seminarium var att Faxneld beskrev den tänkte anti-patriakala läsarens reaktioner på ett sätt som ganska väl motsvarade mina egna när jag läste boken 1977. Jag läste den faktiskt på en Gotlandsresa - på färjan, Jag gjorde flitiga understrykningar, men tyvärr har jag inte kvar boken. Men vad jag minns från dem är att alla mina sympatier låg på Matildas sida. Jag kom med instämmande kommentarer i kanten till hennes uttalanden - och slutet avfärdade jag väl mest som ett tidstypiskt moralistiskt trams.

På så sätt liknande jag som sagt Faxnelds tänkta 1700-talsläsare. I en värld där kvinnans uppgift var att underordna sig mannen och i övrigt vara tyst, fridsam och gudfruktig, var (den för övrigt inte så sällan aggressivt uttrycksfulla) Matilda något som av många kvinnor, och förmodligen även en hel del män, kunde te sig som ett ganska så. låt oss säga häftigt, om än demoniserat, alternativ.

När jag läst klart boken på färjans cafeteria denna februarinatt 1977, kände jag mig nog själv nästan som en ... "feministisk satanist".

Att någon skulle reagera positivt på Matilda var knappast författarens avsikt. Av hans kvarlämnande brev framgår att han hade en traditionellt konservativ kvinnosyn. Men oavsett denna lyckades han formulera en antites till en sådan, som var mer färgstark - och på många säkert verkade både dynamisk - och förvisso förförisk.

Att han inte var ensam om detta inser man vid en läsning av de över 700 sidorna i Faxnelds avhandling, som förresten snart ska komma ut på ett större förlag.

söndag 29 oktober 2017

Borde de inte ha frågat Josefsson först?

I Svenska Dagbladet skrev för några dagar sedan tio kvinnor på debattsidan* och argumenterade för att man borde upprätta en sanningskommision om anklagelserna om sexuella övergrepp och trakasserier. Det var en tänkvärd artikel, men här ska jag endast fokusera på debattartikelns inledande rader.

Där skriver de nämligen:

"Vi är tusentals kvinnor som har börjat berätta. Vi har berättat om sexuella trakasserier, ovälkomna närmanden, övergrepp och våldtäkter. För somliga har händelserna varit öppna sår, för andra djupt förträngda minnen, som väckts till liv när vi börjat prata om det."

I andra artiklar, även i SvD, skriver enskilda kvinnor om hur de lyckats tränga bort kunskapen om övergrepp från medvetandet men att den senaste debatten gjort att minnesbilder från dessa har dykt upp.

Det är värt att lyfta fram. Men det finns en person som torde bli ytterligt besvärad av detta. Det är Dan Josefsson, som under senare år har drivit en kampanj för att alla sådana minnen är moderna myter. inte existerar och att alla som säger sig ha fått upp sådana antingen ljuger eller har falska minnen.

Han får väl låta sig intervjuas i sitt husorgan Aftonbladet och förklara för dessa kvinnor att det de säger inte kan vara sant, och att de borde läsa en bok av Richard J McNally för att få reda på hur saker egentligen ligger till.

Nu inser kanske även Josefsson att han i just detta sammanhang kanske gör bäst i att hålla tyst. Men man kan ju aldrig helt vara säker - när det gäller den mannen....
-----------------------------------------
*Debattartikeln kan på nätet tyvärr endast läsas av SvD:s prenumeranter.

torsdag 26 oktober 2017

Alexander Bard

Alexander Bard är en märklig person. Å ena sidan är han en allmänt amoralisk sexliberal; å andra sidan säger han sig vara bekännande zoroastrier och tror att just denna religion kan användas som stöd för hans egen amoraliska världsbild.

En gång hamnade jag i en intressant debatt med honom på Newsmill.  Där skrev han att det fina med just zoroastrismen  var att den inte talade om godhet och ondska utan endast om vad som var praktiskt lämpligt, Jag baxnade.

Det är nämligen så att om det är något som zoroastrismen är känd för är det att det var den första kända religion som gjorde dikotomin mellan just godhet och ondska till centrum  i sitt system. Den målar upp en strid mellan den onde Angra Mainyu och den gode Ahura Mazda som grunden för hela universums utveckling. Den var också den första kända religion som hade en helveteslära. De onda ska slängas ner i en brinnade eld...

Jag påpekade detta för Bard. Han frågade sarkastiskt om jag hade fått mina upplysningar från Nordisk Familjebok från 1910. Jag svarade med att hänvisa till fem akademiska arbeten om zoroastrismen som jag hade läst. Och citerade också några relevanta rader från zoroastrismens heliga skrift Avesta om just kampen mellan gott och ont. På det svarade han inte alls. Han blev helt tyst.

Nu är han i blåsväder igen. Han har visat sig vara vän med Fredrik Virtanen och var väldigt upprörd för att Expressen outade denne.Till Expressens reporter sade han detta: "– Ni publicerar anfall på oskyldiga män hela tiden i er jävla skittidning. Fuck off" . Senare skickade han detta SMS till samma tidning: ”Det du och din jävla skittidning har gjort mot mina vänner Borg och Virtanen den gångna hösten bevisar vilka ljugande och vidriga hyenor ni är. Snacka om fake news, era jävla as!”

Han låtsas alltså vara "zoroastrier" utan att veta det mest elementära om denna religion. Och han är dessutom en medievan person som inte inser (eller bryr sig om) det mest elementära om hur sådana debila utfall torde uppfattas av vanliga tidningsläsare

Det är både intressant och beklämmande.

onsdag 25 oktober 2017

På Sicilien kallas det Omerta

Alltså inställningen att det man sett eller hört om, i synnerher maffians, brottslighet ska man inte tala öppet om.

I Sverige finns förstås ingen direkt motsvarighet till just den sicilianska maffian men motsvarigheter till ett fenomen som Omerta finns det ju gott om. I synnerhet när det gäller sexuella övergrepp.

Men den börjar gradvis lösas upp. Idag skriver ibland till och med stora media om saker som ingen skulle sprida utanför mycket små kretsar för ett antal år sedan.

Därför är det ändå inte så konstigt att Expressen idag till sist outade Fredrik Virtanen. I motsats till de som här talar om en "smutskastningskampanj" anser jag absolut att det var en helt befogad publicering...

Och förvånad över dessa anklagelser är jag inte alls.
-------------------
PS, SvD följer upp det hela här. Det handlar ju inte längre om en utsatt person, och några vittnen, utan det hela har i hög grad utvidgats

tisdag 24 oktober 2017

Kommentarsfunktionen på denna blogg

För lite mer än ett år sedan stängde jag av möjligheten att kommentera på denna blogg. Eller rättare sagt - det gjorde jag inte, inte helt.

Vad jag gjorde var att de inlägg som finns på bloggens startsida inte gick att kommentera. Allt som låg "bakom" gick att kommentera, men det visste de flesta ju inte om. De flesta tittar ju endast på den sida som syns utåt

Anledningen till detta var att jag hamnade i centrum av ett inflammerat bloggkrig som blev mer och mer komplicerat Det var inte längre så att det fanns två sidor - varav jag stödde det ena. Då var det inga större problem.

Man vad gör man när även personer som av vissa brukade ses som "allierade" med mig gjort sig skyldiga till helt ohemula övertramp? Och där det på sina häll utvecklades rent kremlologiska spekulationer över vilka som fick eller inte fick kommentera här.

Om jag lät vissa personer kommentera här skulle det leda till en dj-a liv. Om å andra sidan dessa inte fick det, men några av deras motståndare fick det skulle det leda till något liknande Jag kände mig som en av Pavlovs hundar när de utsatts för värre och värre obehagliga betingningar, som ledde till att de uppfattade det som att vad de än gjorde skulle de bestraffas.

Min lösning var att spärra alla inlägg på startsidan, för kommentarer. Personer som upptäckt någon äldre post genom att googla kunde fortfarande kommentera.

Nu har allt ställts på sin spets, genom bland annat offentliggörandet av diverse märkliga nätkonversationer. där jag  själv är inblandad. Och hur obehagligt detta än må vara för mig (och möjligen för en del andra) har det lett till att jag kommit ur en över ett år gammal låsning.

Så jag kommer att öppna de flesta av mina inlägg på startsidan för kommentarer. Dock inte de som berör de nämnda konflikterna... De mer neutrala inläggen  ska gå att kommentera. Men inte hur som helst. och inte av vem som  helst.

De som varit alltför  inblandade i dessa strider, och som i samband med dessa  (eller i vissa andra sammanhang) i mina ögon blamerat sig mer än ordentligt får inte skriva,  ens om de mest neutrala ämnen. Lite rått, kan tyckas, men det är mitt sätt att hnntera en fortfarande ganska så penibel situation.

Jag tänker inte outa, som det heter, de som inte får skriva här, men de kommer väl att märka det själva, om de försöker...

Det finns en del som förklarat att de slutat läsa bloggen för att det är så tråkigt att inte kunna kommentera. En del av dessa kanske kan börja läsa den igen....

PS. Detta inlägg går EJ att kommentera...
----------------------------------
Tillägg
På förekommen anledning. Bloggen är alltså fortfarande förhandsmodererad, så kommentarer läggs inte ut genast.

måndag 23 oktober 2017

Har jag inte uttryckt mig tillräckligt klart?

Monica Antonsson (MA) har skickat nya PM till mig på Facebook. Jag har inte läst dem, och kommer inte att läsa dem  - i alla fall inte på överskådlig tid

När jag skrev att man inte bör ha elektronisk kommunikation med MA menade jag det.

En person som utan att ens fråga lägger ut extremt känsliga personliga PM som jag skickat, och som var skrivna i någon sorts naiv illusion att de skulle få förbli privata,  vill och bör jag inte ha någon som helst kontakt med.

Om jag nu skulle ha svarat på de senaste, vilken av Yakidarättegångarna skulle svaret i så fall komma att skickas som bilaga till? MA verkar inte förstå det mest elementära.  Om någon gör känsliga personliga PM offentliga kommer den drabbade (och möjligen en del andra) i fortsättningen att undvika att svara på några fler PM från denne.

MA har också fått mig att göra något jag aldrig förut gjort, och aldrig trott att jag någonsin skulle göra.  Jag har blockerat henne på Facebook. Jag har alltid tyckt att det är någon sorts bisarrt "atombombsalternativ", men nu känner jag mig tvingad att göra det.

Det gäller naturligtvis inte endast MA. Var och en som utan att fråga mig offentliggör mina PM, eller mail, eller pappersbrev som denne fått, i alla fall de som har ett klart personligt innehåll, kan räkna med att jag inte mer kommer vare sig läsa eller svara på framtida PM etc. från dennes sida.

Jag hoppas att jag i alla fall nu har uttryckt mig tillräckligt klart.
.......................................
TILLÄGG
Ju mer man tänker på det ju mer ger den bild man får när man läser mina och MA:s elektroniska samtal (som hon av någon obegriplig anledning gjort offentliga - det gynnar inte henne själv, vare sig i rättegången mot Yakida eller på något annat sätt!)  - är att så här kan det bli när principiellt viktiga konflikter om centrala frågor perverteras genom att de kopplas till strider mellan nätbaserade personliga kotterier. Intriger, futtiga taktikdiskussioner, gissningar om andra personers motiv....

Det ser inte roligt ut, och det är inte speciellt uppbyggligt. Jag hoppas att både jag och andra kan dra någon sorts lärdomar av det.

lördag 21 oktober 2017

Elektronisk kommunikation med Monica Antonsson

Någon gång i början av 2009 hamnade jag i en hård konflikt med författaren och journalisten Monica Antonsson (MA). Hon var en varm anhängare av Ingrid Carlqvist (IC)  som drev linjen att sexuella övergrepp inom familjen nästan inte existerade. Och att bortträngda minnen inte existerade alls.

I februari 2010 bröt hon med IC och någon gång i slutet av 2011 fick vi någon form av kontakt. Det var när jag påpekat att en del påståenden hon kommit med var uppenbart felaktiga. Hon ringde mig och fick mig med viss tvekan att ta bort mina kommentarer,

Hon hade då ändrat sig i väsentliga frågor, och låg nära vad jag tyckte,  och jag tänkte att jag kanske kunde undvika offentlig polemik med henne.

Tiden har gått.  Mycket vatten har runnit under broarna. MA.s åsikter har sedan dess ändrats fram och tillbaka, och jag kan inte säga att jag står henne nära i speciellt många frågor nu.

Samtidigt hamnade hon i en hård strid mot en viss John Johansson, mera känd som Yakida. De blev dödsfiender men hade samtidigt en sak gemensamt. En grälsjuk polemisk ådra, med en fallenhet för våldsamma personangrepp.

Från början var deras strid kopplad till principfrågor om övergrepp mot barn, men dessa har sedan länge hamnat i bakgrunden. Nu ser det i mycket ut som en ömsesidig vendetta. Och MA är inte längre en person som man kan lita på tar ställning för de som utsatts för övergrepp, något som hon visat vid flera tillfällen på senare tid.

Men med åren har dock jag och MA haft en del privat kommunikation., Bland annat efter att vi båda angripits i en vanvettig kampanj i kommentarsfälten under artiklar i Nyhetsverket. Där har det bland annat påståtts att hon skulle skriva en bok om min barndom, andra dumheter at förtiga.

Nu pågår en juridik kamp mellan MA och Yakida, i form av ömsesidiga förtalsanmälningar.

I denna har MA börjat lämna över de PM jag skrivit till henne till tingsrätten. Som därmed blivit offentliga handlingar. De har ingen rimlig funktion i striden mot Yakida. Däremot slår det ganska hårt mot mig och även mot en del personer som jag har haft kontakt med.

Det mest extrema är att hon lagt ut ett antal PM jag skrev i mars 2016, då jag av mycket personliga orsaker, som jag inte ska eller bör nämna här, befann mig i ett förtvivlat tillstånd, där jag kände att marken under mig bildligt talat rämnade. I detta tillstånd skrev jag till MA en del mindre vänliga personliga kommentarer om olika människor som jag till en del kanske står fast vid än idag, till en del inte gör det.*

Men vad jag står fast vid eller inte är här av underordnad betydelse. Det väsentliga är att man skriver personliga PM just för att det är - personligt. Det är inte avsett för alla andra.

Nu är de offentliga och i princip kan ju vem som helst som tar del av dem sprida dem till i princip hela världen. Och en del har också börjat göra det.

Sensmoral. Undvik all, och jag säger all, elektronisk kommunikation med Monica Antonsson. Om du inte vill att dina mest personliga kommentarer riskerar att offentligt diskuteras, på låt oss säga, caféer i Buenos Aires. Eller för den delen på Nyhetsverket eller Flashback.
--------------------------------------------------------------------------------------
*Till det senare hör nog att jag överbetonade det inflytande "PN" (för att inte tala om "KF") hade över ett konkret handlande gentemot mig av en i texten omnämnd person. Det är också troligt att jag misstolkade "PN"s avsikter i just det avseendet.
Och i den mån jag ser ut att tillskriva "KF" liknande avsikter (har inte läst om det jag skrev så noga) var jag i så fall helt ute och cyklade. Allt såg väldigt logiskt ut just då, men det var inte riktigt så logiskt.
Mina allmänna negativa omdömen om den roll PN spelar i debatten står jag självfallet för än idag,  liksom alla andra dagar....

fredag 20 oktober 2017

Om den kvinnliga Visheten

I vishetslitteraturen i Gamla Testamentet och de intertestamentala apokryferna beskrivs Visheten konsekvent som kvinnlig. Den kallas alltid "hon". I äldre exegetisk litteratur beskrivs detta ofta som en rent grammatisk finess utan betydelse. Men numera anses det allmänt att det är mer ån så.

Vishetslitteraturen i Bibeln har hämtat en hel del från den egyptiska vishetslitteraturen - som är fylld av hänvisningar till gudinnorna Isis och Maat. Och det verkar som om visheten även i Bibeln inte endast är ett abstrakt substantiv utan faktiskt ses som en entitet, som en kraft. Som ni ska se nedan beskrivs Visheten som Guds "förstlingsverk" som skapades redan innan världen. Till exempel här.

   "Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
        ända ifrån jordens urtidsdagar.
    Innan djupen voro till, blev jag född,
        innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
     Förrän bergens grund var lagd,
        förrän höjderna funnos, blev jag född.."


Jfr hur Maat i en del fornegyptiska texter är skapargudens första dotter!

Vishetens tjänarinnor går omkring på gatorna och ropar till sig människor för att de ska lämna sin okunnighet....

"Visheten" ser ut att vara både en entitet och ett begrepp. På grekiska är ordet för vishet "Sofia" eller "Sophia".  Det är för övrigt därför som Bulgariens huvudstad heter Sofia... Det var de tidiga kristna som döpte staden efter den gudomliga Visheten...

Inom feministteologin har Vishetens feminina karaktär i Bibeln uppmärksammats och ligger till grund för det som kallas "Sofiamässor" och som i alla fall för några år sedan hölls i (vad annars) Sofiakyrkan i Stockholm.

I bland annat Ordspråksboken och den intertestamentala boken Salomos Vishet (som trots sitt namn definitivt inte är skriven av Salomo!) betonas hur nödvändigt det är för männsiskor att nå Visheten.

Nedanstående långa stycke  är hämtat från Ordspråksbokens kapitel 8 och 9.

Men först en annan sak. Vad händer med dem som inte vill tillgodogöra sig denna vishet? Om det kan man också läsa i Ordspråksboken. Närmare bestämt i vers  28:11 (1917 års översättning). 

"Lik en hund som vänder åter till sina spyor,
är en dåre som på nytt begynner sitt oförnuft"...


Det är ord och inga visor...

Ja, det där med översättningar. Hela texten  nedan är också hämtad från 1917 års översättning. Jag tänkte faktiskt till en början lägga ut texten från Bibel 2000. Men det går just nu inte att öppna Bibeln.se hur jag än försökte.

Först muttrade jag något om "Murphys lag" men vid närmare eftertanke berodde svårigheterna  kanske (med tanke på ämnet!) att det inte alltid är så vist att bryta mot upphovrättlagar (hela Bibel 2000 är upphovsrättskyddad). Men står Visheten verkligen på anti-piraternas sida? Jag har mycket svårt att föreställa mig det, men man kan ju inte så noga veta...

Texten nedan är ju vacker. Men man kanske kan ha några invändningar mot en del - exempelvis när den talar om furstars och härskares vishet. Det stämde nog ofta inte ens då, och att idag tro att exempelvis Donald Trump skulle vara besatt av Visheten ande är ju att utmana löjet....

Det bör förresten också sägas att när texten skriver HERREN med versaler är det en översättning av vad som kallas Tetragrammaton - dvs de konsonanter som bildar namnet Jahve (eller Jehova, för den som så vill). Den finessen har försvunnit i Bibel 2000.

"Hör, visheten ropar,
        och förståndet höjer sin röst.
     Uppe på höjderna står hon,
        vid vägen, där stigarna mötas.
     Invid portarna, vid ingången till staden
        där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

     Till eder, I man, vill jag ropa,
        och min röst skall utgå till människors barn.
     Lären klokhet, I fåkunnige,
        och I dårar, lären förstånd.
     Hören, ty om höga ting vill jag tala,
        och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
     Ja, sanning skall min mun tala,
        en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
     Rättfärdiga äro alla min muns ord;
        i dem finnes intet falskt eller vrångt.
   
     De äro alla sanna för den förståndige
        och rätta för dem som hava funnit kunskap.

     Så tagen emot min tuktan hellre än silver,
        och kunskap hellre än utvalt guld.
   
    Ty visheten är bättre än pärlor;
        allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

     Jag, visheten, är förtrogen med klokheten,
        och jag råder över eftertänksam insikt.
     Att frukta HERREN är att hata det onda;
        ja, högfärd, högmod, en ond vandel
        och en ränkfull mun, det hatar jag.
     Hos mig finnes råd och utväg;
        jag är förstånd, hos mig är makt.
    Genom mig regera konungarna
        och stadga furstarna vad rätt är.
    Genom mig härska härskarna
        och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

    Jag älskar dem som älska mig,
        och de som söka mig, de finna mig.
   
     Rikedom och ära vinnas hos mig,
        ädla skatter och rättfärdighet.
   
     Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld
        och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
     På rättfärdighetens väg går jag fram,
        mitt på det rättas stigar,
    till att giva dem som älska mig en rik arvedel
        och till att fylla deras förrådshus.

    HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
        i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
   
    Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
        ända ifrån jordens urtidsdagar.
    Innan djupen voro till, blev jag född,
        innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
     Förrän bergens grund var lagd,
        förrän höjderna funnos, blev jag född,
     när han ännu icke hade skapat land och mark,
        ej ens det första av jordkretsens stoft.
     När han beredde himmelen, var jag tillstädes,
        när han spände ett valv över djupet,
   
    när han fäste skyarna i höjden,
        när djupets källor bröto fram med makt,
     när han satte för havet dess gräns,
        så att vattnet icke skulle överträda hans befallning,
        när han fastställde jordens grundvalar --
   
     då fostrades jag såsom ett barn hos honom,
        då hade jag dag efter dag min lust
        och min lek inför hans ansikte beständigt;
     jag hade min lek på hans jordkrets
        och min lust bland människors barn.

     Så hören mig nu, I barn,
        ty saliga äro de som hålla mina vägar.
     Hören tuktan, så att I bliven visa,
        ja, låten henne icke fara.
     Säll är den människa som hör mig,
        så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag
        och håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
     Ty den som finner mig, han finner livet
        och undfår nåd från HERREN.
   
.    Men den som går miste om mig han skadar sig själv;
        alla de som hata mig, de älska döden.
   Visheten har byggt sig ett hus,
        hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
     Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
        hon har jämväl dukat sitt bord
      Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
        uppe på stadens översta höjder:
      »Den som är fåkunnig, han komme hit.»
        Ja, till den oförståndige säger hon så:
     »Kommen och äten av mitt bröd,
        och dricken av vinet som jag har blandat.
     Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
        och gån fram på förståndets väg.
     (Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
        och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
   
    Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
        tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
   
    Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
        undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
   
     HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
        och att känna den Helige är förstånd.)
   
     Ty genom mig skola dina dagar bliva många
        och levnadsår givas dig i förökat mått.
   
     Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
        och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena."

 
"Sofia - den heliga visheten".. Ukrainsk ikon från 1812. 

onsdag 18 oktober 2017

På förekommen anledning

Människor som utsatts för övergrepp, sexuella och andra, har en moralisk rätt att berätta om vad de har varit med om,  och faktiskt även om vilken eller vilka som gjorde det.

Bloggar som utan att ens undersöka saken, hårt fördömer människor enbart för att de har gjort detta har inte på min blogglista att göra.

Det är en absolut policy från min sida. Och jag gör inga undantag.

Spionernas bro - en nostalgitripp?

Det går fortfarande att köpa DVD-skivor här och var. För ett tag sedan köpte jag "Spionernas bro" - av Steven Spielberg. Jag visste dock inte att det var Spielberg som gjorde den förrän jag såg den och kom till slutet... Jag köpte den för att den verkade ha en intressant handling.

Filmen kom 2015. Handlingen är förlagd till omkring 1960. Det är som namnet antyder en spionthriller. Vad som i handlingen börjar med en spionrättegång i USA leder snart in på en av de största utrikespolitiska skandalerna under det kalla kriget- U2-affären.

Denna slog sönder ett tillfälligt töväder mellan USA och Sovjet 1959-60. Sovjet deklarerade att de hade skjutit ner ett USA-plan. USA förklarade att det hade varit ett civilt väderplan. Sovjet sade att det var en spionplan men höll tyst om att de hade fångat piloten. USA förnekade bestämt. Men så visade Sovjet upp piloten som hade erkänt. USA:s regering hamnade i en milt sagt prekär situation...

I filmens handling  (som jag uppriktigt sagt inte vet hur verklighetsbaserad den är i sina detaljer!) får vi följa en advokat som ombeds  att försvara en sovjetisk spion.   Bakom kulisserna agerar CIA för att han ska dömas, men inte till döden. De verkar känna till U2-projektet eller vill ändå för alla eventualiteters skull ha en dömd sovjetisk spion som de kan utväxla ifall det blir nödvändigt....

Advokaten får sedan bli medlare i denna utväxling -  med både Sovjet och Östtyskland. Det senare eftersom han får reda på att en västtysk student fängslats för spioneri i Öst-Berlin och han engagerar sig för honom och vill att även han ska få vara med i fångutväxlingen.

Filmen som sådan är bra. Trots att den handlar om kalla kriget är den dessutom inte en entydigt antikommunistisk kalla-krigsfilm. Jag skriver "entydigt" eftersom beskrivningen av Öst-Berlin är milt sagt karikatyrartad. Visst, Öst-Berlin var väl inte en stad som precis var fylld med glädje och entusiasm, men den massiva bilden av tröstlöshet, fattigdom och förtvivlan som förmedlas av filmen är som sagt nästan absurt karikatyrartad.

Samtidigt framställs ändå USA:s myndigheter som i stort sett lika cyniska och okänsliga för människoliv som deras motsvarigheter på östsidan. Vilket går att den ter sig riktigt realistisk...

Jag tog nästan aldrig del av spionthrillers om kalla kriget - under kalla kriget, Men nu gör jag det gärna, eftersom det finns något i mig som ser just kalla kriget och dess intriger i någon form av just nostalgiskt skimmer.

Hur tröstlös än uppdelningen gav världen mellan dessa två block kunde vara, upplever jag den som mer tilltalande än den värld vi har idag...

Det kalla kriget och existensen av östblocket var i alla fall ett hinder för en gränslös kapitalistisk exploatering. Det finns fortfarande sådana hinder, men världens  borgarklasser fick en mycket starkare ställning när det främsta de facto-alternativet i världsskala slogs sönder...

Och resultaten ser vi inte bara i en kraftig högervridning av världen utan även av dennas mer eller mindre logiska resultat - i form av ett elakartat uppsving för religiös och nationell fanatism. Den Islamiska Staten och Al Qaidas (m.fl.) nuvarande praktik, och deras högerextrema spegelbilder i väst -  var inte tänkbara under det kalla kriget.

Det vi ser idag är en desperation och otrygghet i världsskala som inte på samma sätt fanns under ex.vis 60-talet.

Så, ja, att se filmen  blev nog för mig en så kallad nostalgitripp. Även det dåliga som fanns då, var  bättre än det elände som vi ser idag,

tisdag 17 oktober 2017

Ikväll för femtio år sedan

Som jag skrev tidigare hade jag på fredagen den 13 (!) oktober 1967 lagits in på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Det var trevligt där. Fram till idag, tidsdag, på kvällen. (1967 liknar detta år genom att veckodagarna ligger på samma datum).

Jag hade blivit förkyld och därför fått ett enkelrum och isolerats från de andra barnen för att inte smitta dem. På kvällen lyssnade jag på Kvällstoppen.

Så plötsligt fick jag en oerhört otäck känsla, en ångestupplevelse som inte går att beskriva. Jag berättade detta för personalen. Jag vet inte vad jag förväntade mig att de skulle göra. Kanske sitta och prata med mig vid sängen, kanske hålla om mig.

Jag hade dock inte kunnat förutse vad som sedan skulle hända.

Det kom in två män. En höll fast mig, den andre gav mig en spruta i stjärten. När medicinen injicerades gjorde det oerhört ont, inte pga sprutan utan när vätskan trängde in,

Sedan släckte de lampan och gick sin väg. Efter en känsla av mardrömslik chock, somnade jag - jag antar att det var sömnmedel i sprutan.

På morgonen efteråt kändes allt overkligt. Denna känsla förstärktes än mer av att den läkare som hade huvudansvaret för mig, en doktor Henriksson, kom in och påstod att de hade kommit på orsaken till varför jag hade ångest. Den berodde på för lågt blodtryck.

Detta underbyggde han med att jag dels skulle ha svimmat när jag var uppe dagen innan, dels att de hade mätt mitt blodtryck och konstaterat just detta.

Jag mindes vare sig att jag skulle ha svimmat eller att de hade sagt något om mitt blodtryck. Jag undrade om det var dom eller jag som var helt förvirrade. Henriksson envisades med att – jo, jag hade svimmat.

Det var inte jag som var förvirrad. Några timmar senare kom doktor Henriksson in och erkände att han hade haft fel. Jag hade inte svimmat. Han hade blandat ihop min journal med en från en annan patient...

söndag 15 oktober 2017

Tillbaka på ruta ett

SvD.s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har aldrig kunnat förlika sig med moderaternas Reinfeldt-period. Hon kritiserade den redan från början från höger.

Nu är hon glad och säger att moderaterna är på rätt väg. Utifrån en 180 graders motsatt utgångspunkt kan man ju på sätt och vis hålla med.

Nu är M öppet - en "riktig" höger igen. Och därav följer bland annat att de inte längre kan drömma om opinionssiffror och röster som ligger nära det de hade under Reinfeldt-åren.

Bluffen med det  "nya arbetarpartiet" är också död och begraven. Alla kan nu se att Moderata Samlingspartiet är vad de alltid har varit - ett intresseparti för överklassen.

Den förföriska retoriken är borta - kvar står en naken iskall höger. Och en sådan har ju dessutom som sagt alltid haft ett  maxtak för hur många röster den kan få i ett svenskt val...

Det känns nog lite skönt att vi här är tillbaka på ruta ett.

lördag 14 oktober 2017

Idag för femtio år sedan....

... gick Juliet med Ola & the Janglers direkt in till tredjeplats på Tio i Topp. Det var en låt från filmen "Ola och Julia", som jag aldrig såg. Det var alltså 1967, och jag var 12 år.

Själv hade jag kvällen innan tagits in på medicin på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (som lades ner något år senare) pga ångestattacker. Att jag först togs in på medicin och inte psyke berodde på att de misstänkte att det fanns en somatisk grund för ångestattackerna. De gjorde alla möjliga tester, men hittade inget.

Själv hade jag en radio vid sängen, och lyssnande på Tio i Topp den dan. Natten hade varit rofylld, det var släckt i salen (det var en stor sal  med många sängar, inte ett enkelrum) men det var en halvöppen dörr till ett personalrum, där man såg lampan. Bra för mig, som var mörkrädd.

På kvällen fick alla barnen vara uppe och se på TV., bland annat sista avsnittet av deckarserien "Tycker ni om ostron?". Jag hade sett de tidigare avsnitten hemma. TV:n hemma hade just fått fel på ljudet, så man kunde bara se bilden. Jag undrade hur de hemma uppfattade en scen med ett skott, som de alltså i motsats till mig inte kunde höra.

Det var en märklig upplevelse att ligga på sjukhus i en stor sal med andra barn. Lite mysigt, på sitt sätt.

Dagen efter var en söndag. Då läste jag en bok som hette "Jennings djurpark". Jag har faktiskt kvar ett dagboksblad från  just den dagen. Tydligen tyckte jag "Jennings djurpark" var väldigt rolig, för jag skrattade så att jag kiknade när jag läste den.