onsdag 18 oktober 2017

På förekommen anledning

Människor som utsatts för övergrepp, sexuella och andra, har en moralisk rätt att berätta om vad de har varit med om,  och faktiskt även om vilken eller vilka som gjorde det.

Bloggar som utan att ens undersöka saken, hårt fördömer människor enbart för att de har gjort detta har inte på min blogglista att göra.

Det är en absolut policy från min sida. Och jag gör inga undantag.

Spionernas bro - en nostalgitripp?

Det går fortfarande att köpa DVD-skivor här och var. För ett tag sedan köpte jag "Spionernas bro" - av Steven Spielberg. Jag visste dock inte att det var Spielberg som gjorde den förrän jag såg den och kom till slutet... Jag köpte den för att den verkade ha en intressant handling.

Filmen kom 2015. Handlingen är förlagd till omkring 1960. Det är som namnet antyder en spionthriller. Vad som i handlingen börjar med en spionrättegång i USA leder snart in på en av de största utrikespolitiska skandalerna under det kalla kriget- U2-affären.

Denna slog sönder ett tillfälligt töväder mellan USA och Sovjet 1959-60. Sovjet deklarerade att de hade skjutit ner ett USA-plan. USA förklarade att det hade varit ett civilt väderplan. Sovjet sade att det var en spionplan men höll tyst om att de hade fångat piloten. USA förnekade bestämt. Men så visade Sovjet upp piloten som hade erkänt. USA:s regering hamnade i en milt sagt prekär situation...

I filmens handling  (som jag uppriktigt sagt inte vet hur verklighetsbaserad den är i sina detaljer!) får vi följa en advokat som ombeds  att försvara en sovjetisk spion.   Bakom kulisserna agerar CIA för att han ska dömas, men inte till döden. De verkar känna till U2-projektet eller vill ändå för alla eventualiteters skull ha en dömd sovjetisk spion som de kan utväxla ifall det blir nödvändigt....

Advokaten får sedan bli medlare i denna utväxling -  med både Sovjet och Östtyskland. Det senare eftersom han får reda på att en västtysk student fängslats för spioneri i Öst-Berlin och han engagerar sig för honom och vill att även han ska få vara med i fångutväxlingen.

Filmen som sådan är bra. Trots att den handlar om kalla kriget är den dessutom inte en entydigt antikommunistisk kalla-krigsfilm. Jag skriver "entydigt" eftersom beskrivningen av Öst-Berlin är milt sagt karikatyrartad. Visst, Öst-Berlin var väl inte en stad som precis var fylld med glädje och entusiasm, men den massiva bilden av tröstlöshet, fattigdom och förtvivlan som förmedlas av filmen är som sagt nästan absurt karikatyrartad.

Samtidigt framställs ändå USA:s myndigheter som i stort sett lika cyniska och okänsliga för människoliv som deras motsvarigheter på östsidan. Vilket går att den ter sig riktigt realistisk...

Jag tog nästan aldrig del av spionthrillers om kalla kriget - under kalla kriget, Men nu gör jag det gärna, eftersom det finns något i mig som ser just kalla kriget och dess intriger i någon form av just nostalgiskt skimmer.

Hur tröstlös än uppdelningen gav världen mellan dessa två block kunde vara, upplever jag den som mer tilltalande än den värld vi har idag...

Det kalla kriget och existensen av östblocket var i alla fall ett hinder för en gränslös kapitalistisk exploatering. Det finns fortfarande sådana hinder, men världens  borgarklasser fick en mycket starkare ställning när det främsta de facto-alternativet i världsskala slogs sönder...

Och resultaten ser vi inte bara i en kraftig högervridning av världen utan även av dennas mer eller mindre logiska resultat - i form av ett elakartat uppsving för religiös och nationell fanatism. Den Islamiska Staten och Al Qaidas (m.fl.) nuvarande praktik, och deras högerextrema spegelbilder i väst -  var inte tänkbara under det kalla kriget.

Det vi ser idag är en desperation och otrygghet i världsskala som inte på samma sätt fanns under ex.vis 60-talet.

Så, ja, att se filmen  blev nog för mig en så kallad nostalgitripp. Även det dåliga som fanns då, var  bättre än det elände som vi ser idag,

tisdag 17 oktober 2017

Ikväll för femtio år sedan

Som jag skrev tidigare hade jag på fredagen den 13 (!) oktober 1967 lagits in på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Det var trevligt där. Fram till idag, tidsdag, på kvällen. (1967 liknar detta år genom att veckodagarna ligger på samma datum).

Jag hade blivit förkyld och därför fått ett enkelrum och isolerats från de andra barnen för att inte smitta dem. På kvällen lyssnade jag på Kvällstoppen.

Så plötsligt fick jag en oerhört otäck känsla, en ångestupplevelse som inte går att beskriva. Jag berättade detta för personalen. Jag vet inte vad jag förväntade mig att de skulle göra. Kanske sitta och prata med mig vid sängen, kanske hålla om mig.

Jag hade dock inte kunnat förutse vad som sedan skulle hända.

Det kom in två män. En höll fast mig, den andre gav mig en spruta i stjärten. När medicinen injicerades gjorde det oerhört ont, inte pga sprutan utan när vätskan trängde in,

Sedan släckte de lampan och gick sin väg. Efter en känsla av mardrömslik chock, somnade jag - jag antar att det var sömnmedel i sprutan.

På morgonen efteråt kändes allt overkligt. Denna känsla förstärktes än mer av att den läkare som hade huvudansvaret för mig, en doktor Henriksson, kom in och påstod att de hade kommit på orsaken till varför jag hade ångest. Den berodde på för lågt blodtryck.

Detta underbyggde han med att jag dels skulle ha svimmat när jag var uppe dagen innan, dels att de hade mätt mitt blodtryck och konstaterat just detta.

Jag mindes vare sig att jag skulle ha svimmat eller att de hade sagt något om mitt blodtryck. Jag undrade om det var dom eller jag som var helt förvirrade. Henriksson envisades med att – jo, jag hade svimmat.

Det var inte jag som var förvirrad. Några timmar senare kom doktor Henriksson in och erkände att han hade haft fel. Jag hade inte svimmat. Han hade blandat ihop min journal med en från en annan patient...

söndag 15 oktober 2017

Tillbaka på ruta ett

SvD.s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har aldrig kunnat förlika sig med moderaternas Reinfeldt-period. Hon kritiserade den redan från början från höger.

Nu är hon glad och säger att moderaterna är på rätt väg. Utifrån en 180 graders motsatt utgångspunkt kan man ju på sätt och vis hålla med.

Nu är M öppet - en "riktig" höger igen. Och därav följer bland annat att de inte längre kan drömma om opinionssiffror och röster som ligger nära det de hade under Reinfeldt-åren.

Bluffen med det  "nya arbetarpartiet" är också död och begraven. Alla kan nu se att Moderata Samlingspartiet är vad de alltid har varit - ett intresseparti för överklassen.

Den förföriska retoriken är borta - kvar står en naken iskall höger. Och en sådan har ju dessutom som sagt alltid haft ett  maxtak för hur många röster den kan få i ett svenskt val...

Det känns nog lite skönt att vi här är tillbaka på ruta ett.

lördag 14 oktober 2017

Idag för femtio år sedan....

... gick Juliet med Ola & the Janglers direkt in till tredjeplats på Tio i Topp. Det var en låt från filmen "Ola och Julia", som jag aldrig såg. Det var alltså 1967, och jag var 12 år.

Själv hade jag kvällen innan tagits in på medicin på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (som lades ner något år senare) pga ångestattacker. Att jag först togs in på medicin och inte psyke berodde på att de misstänkte att det fanns en somatisk grund för ångestattackerna. De gjorde alla möjliga tester, men hittade inget.

Själv hade jag en radio vid sängen, och lyssnande på Tio i Topp den dan. Natten hade varit rofylld, det var släckt i salen (det var en stor sal  med många sängar, inte ett enkelrum) men det var en halvöppen dörr till ett personalrum, där man såg lampan. Bra för mig, som var mörkrädd.

På kvällen fick alla barnen vara uppe och se på TV., bland annat sista avsnittet av deckarserien "Tycker ni om ostron?". Jag hade sett de tidigare avsnitten hemma. TV:n hemma hade just fått fel på ljudet, så man kunde bara se bilden. Jag undrade hur de hemma uppfattade en scen med ett skott, som de alltså i motsats till mig inte kunde höra.

Det var en märklig upplevelse att ligga på sjukhus i en stor sal med andra barn. Lite mysigt, på sitt sätt.

Dagen efter var en söndag. Då läste jag en bok som hette "Jennings djurpark". Jag har faktiskt kvar ett dagboksblad från  just den dagen. Tydligen tyckte jag "Jennings djurpark" var väldigt rolig, för jag skrattade så att jag kiknade när jag läste den.

fredag 13 oktober 2017

Harper Valley PTA

Ibland får jag jag för mig att en låt från sextiotalet hamnade högre på listorna än den gjorde. Det gäller till exempel denna sång av Jeannie C Riley.

Jag hade för mig att den låg ganska högt, men efter lite koll ser jag att på Tio i Topp låg den bara en vecka, och så långt ner man kan komma. Den 12 oktober 1968 kom den till elfte plats (och alltså inte in på listan)  - en vecka senare hamnande den på tionde plats -och sedan åkte den ut för gott. Sammanlagt en vecka på tionde plats alltså.

På Kvällstopppen gick den upp senare, och låg kvar längre, men dock aldrig så värst högt,

Anledningen till att jag trodde att Jeannie C Riley (som jag förresten skrivit mer om här) gick högre på svenska listor än vad han alltså gjorde, var förstås att jag själv tyckte om,  och dessutom var mycket fascinerad, av sången. Och hade en hel del funderingar om dess märkliga text.

Ett år efter att den kom köpte jag förres4en en samlings-LP med Riley.

onsdag 11 oktober 2017

...one of these days these boots are gonna walk all over you...

För en massa år sedan hörde jag ett sånt där fira-program på radio, där man fick gratulera folk med olika låtar.

Så kom ett inslag där en dotter ville hälsa till sin far - med Nancy Sinatras These boots are made for walking. Jag kunde inte låta bli att undra om just den sången verkligen var faderns favoritsång - eller om det kanske fanns helt andra motiv till dotterns val av musikhälsning.

På sådana frågor får man förstås aldrig några svar....

I vilket fall som tycker jag att denna Nancy Sinatras sång från 1966 är lite fascinerande. Den har också ett lite spöklikt gitarrsound som passar bra till texten.

Den kan höras och ses här. Och höras med text här.

fredag 6 oktober 2017

Första gången jag såg min lägenhet

Hösten 2006 insåg jag att jag inte skulle orka plugga kvar på universitetet. Det skapade genast ett problem. En gång i tiden hade man kunnat ha en studentlägenhet i Stockholm i fem år i sträck utan kontroller, men 2006 var detta ändrat. Numera kontrollerades studierna varje termin. Så det var bråttom.

Den enda bostadskö jag stod i var den till Telgebostäder. Att jag stod där berodde på att jag fyra år tidigare hade fått för mig att jag ville bo i Järna. Jag kände några som bodde där och det verkade fint. Telgebostäder hade lägenheter i Järna, så jag ställde mig i deras kö.

Men först försökte jag med hotellhem. Det fanns flera hotellhem i Stockholm men som skriven i Solna kunde jag inte bo där. Men det fanns ett i Solna, och en tidig förmiddag gick jag dit. Jo, jag fick ställa mig i deras kö. men det skulle kanske ta upp emot ett år. Det var för länge.

Så jag kontaktade Telgebostäder. Först såg det ut som om jag inte accepterades som hyresgäst. men det berodde på att jag hade fyllt i en del uppgifter fel. Så till sist dök det upp ett erbjudande om en etta. Det visade sig att jag också hade första plats i kön till denna, så det verkade ju idiotsäkert.

Jag skickade ett meddelande om att jag var intresserad. Jag visste inte var den låg, utom att det förvisso inte var i Järna - utan någonstans  i Södertälje.

Så fick jag en dag senare beskedet att jag kunde få titta på lägenheten fredagen den 6 oktober. Det var hyresgästen själv som skulle visa den. Han kunde inte vara där förrän sju på kvällen.

Men jag åkte till Södertälje tidigare. Jag var väl där cirka 16, och beslöt att åka till adressen i förväg för att det inte skulle bli problem om jag inte hittade med en gång.  Så jag åkte anvisad buss, och fick i alla fall på ett ungefär hum om var porten låg. Det visade sig att gatan låg i Hovsjö, där  jag hade varit en del 1998.

Sedan skulle jag åka tillbaks till centrum,  men råkade ta en annan busslinje än den jag kommit med. Den gick en helt annan väg, och jag undrade ett tag förskräckt om jag var på väg någon helt annanstans.

Men till sist kom jag till Södertälje centrum. Där satte jag mig på ett mycket trevligt café vid Centralstationen.  Det blev sedan ett av mina favoritställen under många år. Ända tills det renoverades, och sedan återuppstod som pub, och inte som café...

Och så åkte jag till Hovsjö på nytt.  Trots att jag trodde mig veta hur man sedan gick är min spatiala förmåga inte den bästa, och jag blev tvungen att ringa och kolla upp den exakta vägen. Det visade sig att lägenheten endast låg ett stenkast från busshållplatsen - och från Hovsjö centrum. Ungefär då beslöt kan mig för att ta den.

Den var också trevlig, och hyresgästen sade sig ha varit nöjd med det mesta. Så jag var riktigt uppåt när jag åkte därifrån.

Det var alltså fredagen den 6 oktober 2006 - exakt för elva år sedan, idag. Måndagen den 9 skickade jag ett meddelande att jag ville ha den, och efter att jag hade kollats upp en del skrev jag kontrakt den 23 oktober.

Jag flyttade in den 1 januari 2007.

test
En bild från lägenheten. som jag tog hösten 2016. Skåpet/bordet som står vid väggen (som jag fick av mina generösa grannar, när de inte behövde det längre!) visade sig ha en utskjutbar skiva på precis rätt höjd. Så numera avänder jag denna som datorbord.

torsdag 5 oktober 2017

Frukta intet ont

Det var på kvällen, lördagen den 4 oktober 1969. Som vanligt på lördagar brukade jag titta oå TV. Jag var 14 år.

Klockan 22.25 började en film som på svenska hette "Frukta intet ont". Det var en övernaturlig thriller av ett slag som vad jag vet inte hade tagit del av förut.

Den var otäck. Det var jag inte den ende i min ålder som tyckte. Många tonåringar som såg den samma dag har efteråt kunnat berätta om hur nästan vettskrämda de blev.

En man som står under någon sorts kombinerad hypnotisk och ockult påverkan köper en spegel åt sin fru. Det visar sig att det inte är vilken spegel som helst.

I spegeln bor en demon som först visar sig för mannen ifråga (i hans backspegel!) och får honom att köra ihjäl sig. Sedan börjar den uppenbara sig på natten för hans fru - i just den köpta spegeln - och hon tror att det är hennes döde man. Mannen som framträder i spegeln är klädd i svart och ger ett vederbörligt skrämmande intryck.

Änkan börjar i sin förvirring planera att ge sig in i spegeln - för att gifta sig med det väsen som hon tror är hennes döde man.

Efter en serie kusliga episoder krossas spegeln till sist (av filmens hjälte!) och dess magi upphör då att verka.

Filmen hade även många andra fängslande bottnar, som jag inte ska ta upp här. Men de var sammantaget sådana att de förstärkte filmens skrämmande intryck. En upplevelse som  jag idag minns som om den var igår. .

Den sändes mellan 22.25 och 24.00. Den slutade alltså precis vid midnatt. Då gick jag in i mitt rum. Vid sängens ena ände stod en stor spegel. Jag minns än idag hur jag medvetet såg till att jag inte ens en enda sekund skulle få titta in i spegeln...

Filmen fanns under en period i sin helhet på You Tube, men upphovsrättsnissarna verkar nu ha stoppat den. Men trailern kan ses här.

tisdag 3 oktober 2017

Mot okänt land i oktober 1967

Det var i oktober 1967. Jag var tolv år. Jag mådde dåligt. Jag hade ångestanfall. Mitt liv höll på att förändras. Det var som att ha börjat på en resa. Jag hade känslan av att jag flydde från något, men jag visste inte riktigt från vad. Och till något, men varthän visste jag ännu mindre.

Mitt i all detta kom denna sång. Den gick upp på Kvällstoppens elfte plats idag för femtio år sedan. Den skulle sedan hamna mycket högre, och stanna kvar länge.

Den handlade också om någon som flyr från något. Här får lyssnaren i alla fall reda på från vad. Dess berättarjag reser också till något,  men vart får ingen reda på.  Och han vet det inte själv. Men han drömmer.

"Ingen var varför jag reser eller var min färd går fram, under flykten från ett minne och en ring". 

Det gick på flera sätt rakt in i mig.

Efter ett tag skaffade jag grammofonskivan. Och spelade den ofta, och tänkte intensivt på orden.

Dessa grep alltså tag i mig. Djupt.

söndag 1 oktober 2017

Att stjäla Je t'aime... moi non plus

Etta på Kvällstoppen den 30 september 1969 var denna sång.

Det var dock något speciellt med detta. För som enda låt någonsin i Kvällstoppens  historia spelades denna inte  upp när programmet sändes. Man bara berättade att den var etta.

Varför? Jo, Sveriges Radio hade förbjudit att spela den. med motiveringen att den var oanständig...

Själv var jag 14 år och hade hört den många gånger eftersom jag hade snott (!) den på ett varuhus vid Fridhemsplan. Så länge kom jag dock inte att behålla den.

En tjej i min klass var angelägen om att få  den, men vågade tydligen inte köpa den i affären. Så hon ville köpa den av mig. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en dag. Så en kväll ringde hon på dörren, lämnade snabbt över pengarna och fick skivan i handen. Och skyndade sig snabbt därifrån.

Det var rikigt spännande. Man kände sig som om man hade gjort något riktigt olagligt, och strikt taget var det ju så också. Jag hade stulit skivan vilket hon visste om, så hon var ju i så fall hälare. ;-)

Å andra sidan var vi båda under 15, och kunde inte dömas för brott, så det hade ju ingen större betydelse... :-)

lördag 30 september 2017

F.d. VoF-ordförande dömd för sexuellt ofredande av barn

Om detta kan man läsa mer här.

Jag länkar inte till uppgifter om hans namn, men det är inte svårt att ta reda på om man letar lite.

Frågan är förstås, varför tar jag upp det alls? Har det någon relevans? Jag skulle inte länka till den typen av uppgifter om det hade handlat om exempelvis en f.d. ordförande i en filatelistförening eller i en lokalavdelning av Svenska Turistföreningen.

Men i det här fallet anser jag att det är relevant. Anledningen till det är att Vetenskap och Folkbildning (VoF) är en av de föreningar i Sverige som hårdast gått ut och drivit rena kampanjer mot de som har varit beredda att lyssna på de människor som får upp återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Därför anser jag att uppgiften har ett allmänintresse.

I en debatt på just VoF:s forum 2007 angreps jag för att jag hade skrivit att det kan finnas rena förövarintressen bakom en hel del av det i vårt samhälle så kategoriska förnekandes av återkallade minnen av övergrepp mot barn. Men det står jag fast vid även idag. Och tycker alltså därför att publicering av den har typen av uppgifter i sig är högst relevanta.

På denna blogg har jag för övrigt tidigare tagit upp VoF:s agerande i debatten om minnen av övergrepp mot barn på flera ställen - ex.vis här.

fredag 29 september 2017

Survival of the worst

Att Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) granskas är definitivt bra. De flesta vet väl idag om att de är nazister, men det finns en sak som inte så många vet om.

I vissa politiska sammanhang i dessa dagar (jfr Donald Trump och Rodrigo Duterte!) verkar utvecklingen nästan styras av en karikatyr på Darwins naturliga urval. Istället för "survival of the fittest" något i stil med "survival of the worst".

För ett antal år sedan fanns tre huvudsakliga strömningar inom den svenska nazistiska miljön. Dels Svenskarnas Parti, dels Info-14, dels Svenska Motståndsrörelsen (SMR).  Av dessa tre var det SMR som dels var mest våldsbenäget, dels var de som mest lyfte fram rasfrågan.

De som inte lika mycket lyfte fram rasfrågan anklagades av SMR för att vara "strasseriter" (efter en oppositionell tendens inom det tyska nazistpartiet där bröderna Otto och Gregor Strasser ingick), och man menade att de andra nazistgrupperna vacklade i rasfrågan pga att de i sina led hade många "främmande raselement".

SMR:s benägenhet för våld för tanken till SA, men deras ideal var inte framförallt SA (vars ledning fram till 1934 de också såg som "strasseritisk"!) utan SS. Dvs Hitlers personliga skyddskår, och en av huvudorganisatörerna bakom folkmorden.

Vad som sedan hände var att SMR växte och bytte namn till NMR medan de två andra grupperna försvann.

Så de som segrade i de svenska inomnazistiska striderna var de som mest hyllade våldet, och de som mest betonade "rasfrågan".

Som sagt, det är mycket bra att de granskas....

onsdag 27 september 2017

Om tidningsarkiv

Någon gång vid tio-elvaårsåldern (1965-66) upptäckte jag att det ett stenkast hemifrån fanns två tidningsarkiv. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter låg alldeles i närheten av där vi bodde, och de var öppna för allmänheten.

Frågan var förstås om vetgiriga barn räknades dit. Jag fick efter ett tag reda på att detta var ytterst tveksamt.

DN:s arkiv var det enklaste. Där kunde man gå in i ett rum där alla tidningspärmar från Expressen och DN stod uppställda. Det var bara att ta med det man ville ha och sätta sig och läsa.

Det funkade ett tag. Ingen hade några invändningar mot att jag som 10-11-åring gick dit. Inte till en början. Så jag kunde kasta mig in i veritabla tidsresor och se hur man i samtiden hade sett på stora historiska händelser man annars bara läste om i historieböcker.

Men så hände en sak. Jag tog med en kompis och vi pratade och var kanske lite högljudda. Då fick jag efteråt reda på att vi hade varit störande, och att jag i fortsättningen inte skulle få komma dit. Det hade förstås varit enklare att säga att jag skulle få gå dit om jag inte tog med en kompis - jag pratade trots allt inte med mig själv när jag satt där - men beslutet var orubbligt.

Det blev lite bråk om saken och jag fattade efter ett tag att det fanns två anställda där med diametralt olika uppfattning om det hela. En var i stort sett barnfientlig och ville absolut inte att barn skulle vara där. Den andre var välvillig och skrev till och med ett brev med kopior till mina föräldrar där han vädjade att jag skulle få gå dit. Men problemet var att den som var barnfientlig var chefen, och han var obeveklig.

SvD:s arkiv hade en annorlunda karaktär. I den del som var öppen för allmänheten fanns inga tidningslägg. Dem fick man beställa upp. Man kunde också beställa tidningsklipp utifrån olika ämnesrubriker. Dit fick jag gå hela tiden. Men det fanns förstås ett annat rum där tidningsläggen stod.

På något mystiskt sätt lyckades jag för en kort tid få tillträde till detta, som alltså var stängt för allmänheten. Jag som 10-11 år fick alltså sitta och läsa i ett rum som allmänheten inte hade tillträde till. Jag fattar inte hur i allsina dar det gick till.

Men det var en mycket kort tid. Snart förbjöds jag att gå dit. Enligt vad jag fick höra efteråt hade det framförts två argument för att jag inte skulle få gå dit. Dels att det fanns en risk att jag skulle klippa i tidningarna. Dels att eftersom jag var ett barn var jag nog ändå bara intresserad av serierna. Jag såg dessa argument som en mycket grov förolämpning...

Efter att jag fått lånekort på vuxenbiblioteket vid 14-årsåldern kunde jag förstås läsa mikrofilm på Stadsbiblioteket vid Sveavägen. Sedan gick jag en gång - när jag var 14 - tillbaks till DN. Samme arkivchef var kvar och han tittade mycket ogillande på mig, Han kunde nu inte på samma sätt direkt slänga ut mig men antydde att min närvaro inte var önskad.

När jag nästa gång kom dit var jag 16. Då var det inga hinder, och jag tror att arkivchefen då hade slutat. Om han inte hade gjort det fanns det förstås en gräns för hur länge han skulle ha kunnat stoppa mig. Man kan ju inte förbjuda en 18-åring att komma, med motiveringen att hen sades ha varit högljudd som tioåring.

Nåväl, sedan ett tag tillbaka har jag i alla fall tillgång till SvD:s arkiv i datorn, Det skulle jag ju inte kunnat drömma om då.

Just nu roar jag mig med att varje dag kolla SvD för exakt 100 år sedan, dvs 1917. Det har jag hållit på med sedan i våras. Jag faller aldrig för frestelsen att titta i förtid. Så jag håller mig exakt till dagens datum 1917.

Jag har bland annat upptäckt att SvD då var en klart tyskvänlig tidning (vilket jag inte hade vetat) och - vilket var lite förvånande - att deras ständiga klagomål på det socialdemokratiska partiet i allmänhet och Hjalmar Branting i synnerhet inte var att de hotade borgarklassen – något sådant verkade SvD inte ha en tanke på - utan att de, och i synnerhet Branting, sympatiserade med ententen (alltså det tyskfientliga blocket under världskriget) och att deras pro-engelska politik var ett hot mot Sveriges alliansfrihet

Denna protyska inställning ledde också till att de inte alls verkade positiva till (den uttalat antityske) general Kornilov i Ryssland när denna försökte sig på en kontrarevolutionär kupp i september 1917. På ledarsidan var de ytterst reserverade och på de inte speciellt neutrala nyhetssidorna kallades hans anhängare bland annat för "fula fiskar". SvD:s tyskvänliga hållning gjorde alltså att de inte alls var så positiva till kontrarevolutionen i Ryssland som de annars nog skulle ha varit.

Alltid lär man sig något.

tisdag 26 september 2017

Teosofi för nybörjare

Som de flesta torde ha märkt har jag en viss svaghet för teosofin, i betydelsen det esoteriska system som på 1800-talet skapades av Helena Petrovna Blavatsky. Enligt henne själv, och enligt i alla fall många av hennes efterföljare, skapade hon i och för sig inte detta. Hon var "endast" ett redskap för de esoteriska mästare som gav henne i uppdrag att stå i spetsen för en teosofisk rörelse.

Det må man tycka vad man vill om, men denna lära har sedan spelat en viktig roll för mycket av vad som idag kallas nyandlighet.

Det finns olika skolar av Blavatsky-anhängare, men den största är troligen anhängarna till det som brukar kallas Teosofiska Samfundet Adyar (efter deras högkvarter i Adyar i Indien).

Nu har den svenska gruppen av TS Adyar nyligen (närmare bestämt 2015) översatt en pamflett, (som i den svenska utgåvan är i A4-format och på cirka 70 sidor) som först gavs ut av TS Adyars sektion i Förenta Staterna. Dess svenska titel är Teosofi: en inledande studiekurs utgiven av Svenska Teosofiska Bokförlaget. Dess författare är John Algeo, men den bygger till stor del på bearbetningar av tidigare skrifter.

Den är pedagogisk. Man får en grundlig, men koncis redogörelse för detta fascinerade tankesystem. Den kan absolut rekommenderas för den som vill få en inblick i den teosofiska läran, åtminstone i dess Adyarvariant.

Det finns som sagt andra Blavatskytrogna strömningar, som TS Pasadena och United Lodge, men det nämns inte i  broschyren vilket jag nog tycker är lite synd.  Likheterna mellan de olika teosofiska strömningarna är stora, men det finns också en hel del skillnader.

Det som slår en vid en läsning av brochyren är att teosofin är en optimistisk tankeskola. Den ger bilden av ett i grunden harmoniskt universum, som  är välordnat och följer en andlig plan. Eller för att citera skriften i fråga: "Den /teosofin/ anser att universum är enhetlig, välordnad och målinriktad och att materien är instrumentet för livets utveckling" (s. 9). (grammatiken i citatet är originalets, inte min!)..

Några fler citat: "Evolutionen... är god, har ett ändamål och följer en plan". (s. 10). ”Den smärta, grymhet, och frustration som vi upplever i livet är resultatet av okunnighet och obalanserade handlingar, av tillfällig förvirring eller förändring. De är inte oberoende, självexisterande onda ting". (s. 11).

Solsystemet omfattar sju materieplan som genomtränger varandra. Tre av dessa är inblandade i vår personliga utveckling - det fysiska, det emotionella och det mentala. Vi får en noggrann redogörelse för de olika eteriska kropparna som är förbundna med våra materiella kroppar.
Beskrivningen här är mycket grundlig, och begrepp som ex.vis "kausalkropp" och "eterisk dubbelgångare" förklaras noga för de oinvigda.

Det är fascinerande, vare sig man vill tro det eller ej.

Den mänskliga själen är odödlig. Den överlever den fysiska döden och efter diverse mellantillstånd inkarnerar den på nytt. I likhet med i hinduismen och buddhismen  finns här både en reinkarnationslära och en karmalära. I grunden är tillvaron rättvis. Karma är en helt opersonlig princip som i slutändan skapar en form av rättvisa.

Det onda existerar - men är ingen självständig kraft. Ont är det som står i motsättning till utvecklingen, gott det som främjar den. Vad som är ont och gott kan skifta mellan olika lägen, För ett nyfött barn är den totala egoismen god, men om denna dröjer sig kvar i vuxen ålder blir den ju ond.

Evolutionen styrs inte av materiella faktorer som Darwin hävdade, utan är i grunden en andlig utveckling, Anden använder sig av materien för att skapa.

Trots sina brister utvecklas mänskligheten uppåt, i enlighet med en "gudomlig" plan. Blavatskys 1800-talsmässiga rasläror berörs, men förklaras (bortförklaras?) bland annat på följande sätt: "det är också möjligt att den esoteriska berättelsen /om raser/ på vissa områden är symbolisk snarare än historiskt bokstavlig". (s. 64).

Varje teosofs mål bör vara "att lära sig genom studier, upptäcka självet genom meditation, tjänande, främjande av harmoni mellan människor och en tillbörlig respekt för alla former av liv, i vilka former detta liv än är uttryckt". (s. 69).

Det som slår en är hur präglad teosofin ser ut att vara av tiden då den uppstod. 1800-talet var utvecklingsoptimismens århundrade. som tog sig många uttryck - alltifrån liberalism till marxism. Teosofin är i mångt och och mycket ett försök till en andlig motsvarighet till denna utvecklingsoptimism. Det är inte endast materien som utvecklas utan även anden. Och den gör det som sagt utifrån en plan.

Jag är nog (tyvärr) lite tveksam inför denna radikala optimism. Exempelvis kan jag nog tycka att avsnittet om ondskans väsen är en aning trivialiserande. All ondska är inte endast godhet som så att säga hamnat på fel plats. Och vad gäller den kosmiska planen ställer oss dagens Big Bang-scenarior en del oroande frågor om hur välordnat universum egentligen är... eller snarare inte är.

Hur jag än försöker kan jag inte med någon större tillförsikt dela denna teosofiska optimism.  Universum ter sig nog för mig snarare som en katastrofplats än något som följer en välvillig plan. Detsamma gäller kanske också mänsklighetens situation idag.

Men jag hoppas förstås att jag har fel. Och jag skulle gärna vilja att grunddragen i den teosofiska världsbilden skulle stämma. Även om jag som sagt inte upplever  att beläggen för att så är fallet är speciellt överväldigande...

PS. Broschyren torde kunna beställas från eller köpas i Teosofiska bokhandeln vid Karlaplan 5, 114 60 Stockholm.
 
Madame Blavatsky

söndag 24 september 2017

Those were indeed the days...

"Those were the daya" med Mary Hopkin gjorde en blygsam entré på Kvällstoppen den 24 september 1968 - på tjugonde plats. Sedan började den så sakta klättra uppåt, och den 22 oktober hade den nått första plats.

På sätt och vis blir det en dubbel nostalgi i den. Mary Hopkin sjunger nostalgiskt om en svunnen tid med mer glädje, och denna kan i sin tur kanske en del av oss nästan femtio år senare  placera  in just då - i slutet av 60-talet.  Eller i början av 70-talet.

I det här liveframträdandet av Mary Hopkin saknas dock en vers. Jag valde ändå att lägga ut det först, bland annat för att jag inte har sett det förut, Och för att jag tycker att hon här (dessutom i färg) framför den på ett mer uttrycksfullt sätt än dei den svartvita version jag sett med alla verserna.....

Den svartvita versionen med alla verserna jag nämnde (och som jag lagt ut tidigare på denna blogg) kan man höra och se här.

Sången griper tag i mig. Det gjorde den redan hösten 1968, men nu har känslorna inför den fått en annan typ av djup. Kan man kanske säga. På nåt sätt...

lördag 23 september 2017

Här kommer natten

På åttonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 23 september 1969 låg Pugh Rogerfeldts LP "Ja dä ä dä".

Jag köpte faktiskt den någon månad efter att den kom. Min absoluta favoritlåt på den var tveklöst "Här kommer natten".

Den kan höras här.

torsdag 21 september 2017

Trump, kärnvapen och demokrati

Apropå Donald J Trumps tal i FN - där han hotade att "totalt förgöra" (totally destroy) Nordkorea.

I SvD stod för ett tag sedan att man inte behövde oroa sig för att demokratier har kärnvapen, för de vill inte krig.

Det man verkligen bör oroa sig för, sade man, var att diktaturer som Nordkorea har det.

Jag är förvisso också nervös över att Kim Jung Un har kärnvapen. men en sak bör man faktiskt säga.

Det  enda land i världen som någonsin har använt kärnvapen mot ett annat land är ju USA, som SvD torde definiera som en demokrati.

Medan två länder som de torde definiera som diktaturer, Sovjetunionen och Kina, skaffade kärnvapen 1949 respektive 1964. Trots detta har de inte använt dessa vapen en enda gång.

Trump är nog dessutom den enda ledaren för en kärnvapenmakt som någonsin vågat säga att han är "villig" att "förgöra" ett annat land.

PS. En bitvis riktigt träffande kommentar på marxist.com till Trumps FN-tal kan man läsa här.

onsdag 20 september 2017

VPK, KFML och valet 1970

Minnen och personliga reflektioner

Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.

Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .

Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut -  "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades  till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.

Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam".  Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.

Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.

På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan  romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...

Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin.  Det var en skola som  definitivt verkade  mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.

I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin  i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma  gång -  på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".

VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.

Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.

På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....

Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...

 S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.

Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.

För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna.  Men det är en helt annan historia.

tisdag 19 september 2017

Om Hovsjöfallet

I DN intervjuas den misstänkte i Hovsjöfallet, som nu är 28 år. En sak är mycket anmärkningsvärd. Han säger att han var oskyldig och han säger också att han ljög medvetet när han erkände.

Nu har vi tre fall som sägs handla om hur personer utsätts för ett enormt tryck från både förhörsledare och terapeuter för att de ska tro att de begått mord.

I två av fallen - Kevinfallet, och mordet i Hovsjö, handlar det om barn, i det tredje - Sture Bergwall - om en vuxen.

I två av fallen erkänner de utpekade, men säger efteråt att de ljög medvetet. I det tredje fallet - Kevinfallet - erkände inte de utpekade alls.

Inte någonstans står det ett ord om att någon skulle fått falska minnen Trots en massiv indoktrinering som i alla fall i två av fallen sträckte sig över åratal.

Och så finns det de som påstår att man lätt kan få falska minnen av traumatiska händelser pga av ett förfluget ord av en terapeut. Vad de här tre fallen visar är om något att det ser ut att vara stört omöjligt att få falska minnen av traumatiska händelser, även om en hel vårdapparat anstränger sig som bara den.

Men denna slutsats är ju inte precis något som brukar föras fram i media....

Medjugorje på väg att godkännas av Vatikanen?

Får plötsligt syn på att uppenbarelserna i Medjugorje verkar vara på väg att godkännas av Vatikanen.

Det är sympatiskt, då det i dessa ofta hårt varnas för nationellt och religiöst hat.  Medjugorje ligger i Bosnien, som ju som bekant under nittiotalet slets sönder av ett förödande inbördeskrig mellan katolska kroater, ortodoxa serber, och muslimer.

Den Maria, som sägs ha uppenbarats sedan 1981, har gång på gång kommit med budskapet att allt religiöst hat är förkastligt,  och att även icke-kristna religioner som islam kan vara en väg till Gud,

Ett exempel. En av de unga visionärerna som sade sig ha tagit emot budskap från Maria, har sagt detta i december 1985, i en intervju med Wayne Weible.

  "She /jungfru Maria/ also emphasized the failings of religious people, especially in small villages - for example, here in Medjogorje, where there is separation from Serbians /i. e. Serbian Orthodox/ and Moslems. This separation is not good. The Madonna always stresses that there is but one God, and that people have enforced unnatural separation. One cannot truly believe, be a good Christian, if he does not respect other religions as well. You do not really believe in God if you make fun of other religions."

Jag har skrivit mer om detta här.

Så alldeles oavsett den kniviga frågan om det nu verkligen är Maria som visar sig i Medjugorje tycker jag nog att ett erkännande av Vatikanen kan ses som positivt....

TILLÄGG
Fast om man ändå skulle våga säga något om själva visionerna får jag känslan att de från början var genuina på det sättet att vi här hade barn som verkligen var uppriktigt  övertygade om att de hade sett och hört Maria. Men nu det har gått snart 40 år, barnen är vuxna. och nya visioner kommer varje månad. Och ter sig oftast ganska intetsägande.

Man får intrycket att de nu inte speciellt unga visionärerna utvecklat någon form av tvång att få "visioner" varje månad. Och de berättar nog pliktskyldigt vare sig de upplevt något eller inte.

måndag 18 september 2017

Äventyr på vallokal

Igår röstade jag  i kyrkovalet. Och röstade på Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK). Det blev dock lite mer komplicerat än vad jag trodde.

För när jag kom till den adress som var angiven på röstkortet märkte jag till min stora förvåning att det inte gick till som vanligt. Istället för att valsedlarna lades i varsin box lades de tillsammans med röstkortet i samma box.

Jag blev lite misstänksam och sa att det inte var den vanliga proceduren. De försäkrade att det var det visst. Då blev jag verkligt förbryllad. Alla vet att det i ett val där man röstar till tre olika organ läggs valsedlarna i tre olika lådor.

Efter ett tag visade det sig dock att jag hade kommit till en lokal för poströstning! Jag hade ingen aning om att man kunde poströsta på valdagen. Och jag förstod verkligen inte varför adressen på röstkortet gick till en lokal för poströstning. Men det visade sig att det fanns fler lokaler på samma adress - en var den "vanliga", en var just för poströstning...

Då vaknade min mest excentriskt pedantiska sida. Jag sa att jag aldrig hade poströstat i hela mitt liv och inte tänkte göra det nu. Och jag sa att jag ville rösta om. Först fick jag veta att det inte gick eftersom kuvertet redan lagts i valurnan. Men det dementerades genast av en annan ansvarig, som sa att om jag gick till den ordinarie vallokalen kunde jag rösta där, och då skulle poströsten inte räknas.

Jag hade ju röstat på ViSK och tänkte inte ändra på detta. Men jag fick nu alltså bara för mig att jag ville rösta som jag alltid hade gjort - och inte poströsta. Så jag gick till den andra lokalen, visade mitt leg (röstkortet hade ju redan försvunnit ner i en låda), och röstade igen, som vanligt, med en valsedel i varje box.

Så nu har jag i alla fall röstat....

söndag 17 september 2017

Säger Bibeln något om kyrkovalet?

Lite bibelcitat för de som kan rösta i kyrkovalet idag. Just dessa ställen ger i alla fall en mycket klar vägledning om vilka man absolut bör förhindra att komma in. ..

"Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud." (3 Mos 19:33-34).

"Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder." (5 Mos 10:17-18)

”Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. .” (5 Mos 27:19)

lördag 16 september 2017

När jag vägrade delta i en valkampanj

Det första riksdagsval jag någonsin röstade i var 1976. Då röstade jag på Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF), en trotskistisk organisation som numera heter Socialistiska Partiet. Jag hade sympatiserat med den sedan maj 1971, då den hette Revolutionära Marxisters Förbund.

1976 hade jag inga betänkligheter mot att rösta på en organisation som inte kunde komma in i parlamentariska församlingar, och som drog röster från Socialdemokraterna och VPK. Att det blev en borgerlig valseger 1976 gav mig inte på något sätt dåligt samvete. Som jag såg det var skillnaderna mellan S och borgarna marginella. S stödde en borgerlig poltik - och det fanns definitivt ingen anledning att rösta på dem.

VPK hade som jag såg det inget egentligt alternativ. Att rösta på dem såg jag också som meningslöst.

Nästa val var 1979. Närmare bestämt den 16 september. Då hade jag sedan våren 1977 varit medlem i KAF. Nu ställde de på nytt upp i valet och de bedrev en valkampanj.

Vid det laget gick jag på Jakobsbergs Folkhögskola och var mycket mindre socialt isolerad än jag varit 1976. Och jag hade gradvis tagit in mig de invändningar som många människor hade mot att man skulle ställa upp i val till organ om man inte hade en chans att bli valda till. Skulle det inte gynna borgarna? var en vanlig, och inte så konstig, fråga.

Faktum är att jag inför KAF:s valkonferens 1979 hade varit med om att organisera en tendens som ansåg att man inte skulle ställa upp i valet. Istället skulle man driva en kampanj för att rösta på SAP, och samtidigt föra fram sitt eget politiska alternativ..

Den tendensen förlorade stort, och nu stod jag där inför en valkampanj som fyllde mig med obehag.

Ju närmare valdagen jag kom ju mer störd blev jag. Speciellt som det såg ut att bli ett mycket jämnt val.

Nej, jag trodde inte att skillnaden mellan blocken var så där jättestor - men borde man ändå inte arbeta för att förhindra det mest öppet borgerliga alternativet att på nytt vinna majoriteten i riksdagen? Det fanns ju ingen. motsättning mellan att föra fram sitt eget program och samtidigt rösta på det minst dåliga de facto-alternativet i ett val. Eller så tänkte jag.

När valdagen kom fattade jag ett beslut. Nej, jag tänkte inte dela ut KAF:s valsedlar nånstans. Det viktigaste den dagen var trots allt att fälla den borgerliga regeringen. Om man inte arbetade för det just den dagen var även spridandet av den mest förträffliga socialistiska propaganda - nästan lite patetiskt.

Men jag gick ändå ytterst motvilligt och röstade på KAF. Så pass lojal var jag ändå. Men jag ville inte få andra till att göra det. Så något valarbete bedrev jag inte. Istället gick jag och såg en skräckfilm (!) på eftermiddagen. En sorts lite individualanarkistisk protest mot KAF:s valagerande.

Valet ledde till en mycket knapp borgerlig seger. Den var dock inte så knapp så att KAF:s röster hade någon betydelse för utgången. Men det Moskvatrogna Arbetarpartiet Kommunisternas (APK) hade det. Om alla som röstade på APK istället hade röstat på Socialdemokraterna (eller VPK) hade det inte blivit en borgerlig valseger.

På något sätt hade jag nu fått nog av grupper som satte sina egna snäva intressen över enheten mot borgarna. En månad efter valet lämnade jag KAF. Det berodde inte endast på detta, men det var en viktig bidragande orsak.

Man jag hade ju i grunden kvar de socialistiska åsikter jag hade, och ville inte låta bli att föra ut dem. Så ungefär ett år senare gick jag ett tag med i Offensiv, en organisation som hade ungefär samma grundläggande ("trotskistiska") syn på kampen för socialismen - men som ansåg att detta skulle kombineras med att man inte endast skulle rösta på utan även arbeta inom de stora arbetarpartierna

(Numera har denna organisation helt lämnat denna inriktning - de kallar sig nu Rättvisepartiet Socialisterna och har en helt annan taktik än då. Men det är en helt annan historia...).

Sedan dess röstar jag i princip aldrig på partier som ställer upp i val där de inte har en chans att få några platser. Men socialdemokratins allt snabbare marsch mot höger har också gjort att jag inte längre har en tanke på att rösta på dem.

I alla riksdagsval sedan 1994 har jag röstat på Vänsterpartiet.

fredag 15 september 2017

Den 15 september 1968

Några personliga minnen från en valdag

Alla dessa nostalgiska tillbakablickar till olika årtal är ju lite pinsamma. Framför allt för att det är ett mycket uppenbart ålderstecken. Jag sitter här och spånar "ja, jag minns den dagen då jag var 13"... eller 14... eller  nåt. Som på en skämtfilm om ett ålderdomshem.

Nåväl, den 15 september 1968 var en söndag. Inte vilken söndag som helst; det var den dag då borgarna trodde att de skulle ta tillbaka regeringsmakten - för första gången på årtionden. Anledningen till deras optimism var att de hade vunnit stort i valet 1966.

Valet 1966? undrar sig kanske någon. Om de hade vunit detta val -  varför satt de inte redan vid makten? Jo, det var så att vi då hade två kamrar i riksdagen. Valet 1966 hade varit ett  kommunal- och landstingsval, och därmed också ett val till den sk. första kammaren, som valdes indirekt av landstingen. Att man vann detta innebar inte automatiskt att man kunde få majoritet i riksdagen.

1968 var det val till andra kammaren. Om borgarnas valseger 1966 skulle stått sig skulle vi fått en borgerlig regering.

Det var nog det första val där jag medvetet hade en åsikt om vem som borde vinna. Jag var 13 år. Och jag hoppades att borgarna skulle förlora och att den socialdemokratiska regeringen skulle sitta kvar.

Däremot var det nog inte säkert att jag skulle ha röstat på S om jag plötsligt hade fått rösträtt. Det var klart möjligt att jag istället skulle ha röstat på VPK. Jag såg VPK som det enda parti som hade tagit klart ställning mot USA i Vietnam. Vilket var den för mig viktigaste frågan i världen. Eftersom VPK dessutom hårt hade fördömt Sovjets invasion i Tjeckoslovakien tycke jag dessutom att de var helt konsekventa.

Mer allmänt var jag vagt "vänster" . Jag ville ha jämlikhet, även om min bild av hur det såg ut i ekonomin var mycket diffus. Den skulle bli lite klarare först någon gång på senhösten 1969.

Det bör påpekas att dessa idéer hade jag inte fått från mina föräldrar. De röstade borgerligt.

Den 15 september på morgonen. Vi hade varit i sommarstugan på mina föräldrars lantställe. Vi skulle åka in till stan med bil. Det tog ungefär en och en halv timme med den ganska låga hastighet vi åkte med.

En lustig sak jag minns är att jag läste Aldoux Huxleys "Du sköna nya värld" på färden, i baksätet. Jag minns till och med vad jag tänkte. Jag tänkte att den bild av en totalitär framtid som fanns i den boken, och i ex.vis "1984" och "Kallocain" (vilka jag inte hade läst, men kände till) var orealistisk. Jag trodde inte på möjligheten, eller risken, av en sådan totalitär framtid. Det var inget att vara rädd för. Jag tyckte faran istället låg i en otyglad kapitalism. Det tycker jag faktiskt fortfarande.

Vi kom hem, mina föräldrar röstade, och sen blev det kväll. Förra valet hade jag inte fått reda på resultat förrän morgonen efter. Men nu hade (med min stigande ålder) styrkeförhållandena inom familjen ändrats. Ingen skulle kunna hindra mig att sitta uppe på natten och se resultatet.

Och borgarna fick tji. Socialdemokraterna fick den största valsegern sedan 1962. Och innan dess hade man få gått tillbaka till 1940 för att finna något liknande.

Däremot gick VPK ner. Det var ju tråkigt, Men jag fick ändå en känsla av trygghet när S-segern var klar. En S-regering då stod för mig för just det - trygghet. "Folkhem" var för mig en sorts inre positiv bild. Jag såg S som garant för en stat som på åtminstone något sätt skulle stå på de svagares sida.

Så jag somnande ovanligt gott den natten.

tisdag 12 september 2017

Jackson

Idag för femtio år sedan (12 september 1967). Trean på Kvällstoppen har tagit ett kliv uppåt och hamnat på andra plats. Och det handlar här om Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods Jackson.

Etta är fortfarande Scott McKenzies San Francisco.

Jackson slår så bra att det görs en svensk version av den. Nämligen Laxå, med Towa Carson och Arne Strömgren. Som kan höras här.

Den svenska versionen är förvisso lite smårolig, men ganska tam om man jämför med originalet. Tycker i alla fall jag.

Och, ja, när jag hade skaffat Nordturistkort på SJ och åkte runt i Norden en månad sommaren 1984 passade jag på att besöka just Laxå. Och skickade lite vykort därifrån till några som jag visste mindes låten.

måndag 11 september 2017

Är inte malen ett fascinerande djur?

Av anledningar som jag inte direkt ska gå in på här, har jag på sistone blivit oerhört intresserad av malen som djurart.

Jag visste förut i stort sett ingenting om dessa fascinerande väsen, men nu har jag i alla fall läst engelska Wikipedias artikel.

Där får man veta bland annat att de som art är äldre än fjärilarna, och att anledningen till deras märkliga dragning till artificiellt ljus inte är förklarad, även om det finns intressanta teorier om saken.

Ska kanske se om man kan hitta mer om detta.... :-)

söndag 10 september 2017

Vad ser högerkatoliker hos Maria?

Det finns ett märkligt fenomen i den katolska kyrkan. Och det är att några av de som mest driver frågan om att Jungfru Maria ska få en mer central plats i förkunnelsen, samtidigt ofta tillhör denna kyrkas högerflygel.

Det är människor som försvarar de rika och angriper all befrielseteologi. Denna grupp har förvisso försvagats en del efter det senaste påvevalet, men de finns förvisso där i alla fall.

Nu är det så att det enda mer utförliga citatet från Maria i Bibeln är det som finns i Lukasevangeliets första kapitel. Där framgår det ju klart att hon inte på något sätt skulle kunna sympatisera med en sådan typ av "kristendom".

Det hela är en gåta. En av många gåtor som finns i kristendomens historia. Man förklaringen till den är väl snarare social och psykologisk än teologisk...

Här är i alla fall Mariacitatet i fråga, Det brukar kallas för "Marias lovsång".

”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till
evig tid.”

 

lördag 9 september 2017

PK-banken skulle inte ha kunnat lämna Sverige

Nu diskuteras varför Nordbanken lämnat Sverige. SvD och andra borgare skyller på att den ekonomiska politiken driver bort företag från Sverige. En del sossar lägger ansvaret på Nordeas ledning.

Men saken är ju den att trots en del fusioner med andra banker härstammar Nordea i rakt nedstigande led från den statliga PK-banken. PK-banken gick från att vara en statlig bank, till en där staten ägde en krympande del av banken, till att slutligen bli en helt privat bank.  Om den inte hade privatiserats skulle den inte ha kunnat lämna Sverige. Statliga banker kan inte flytta mellan länder mot regeringars vilja.

Det yttersta ansvaret ligger hos de som en gång beslutade om att privatisera PK-banken.

Inte för att jag på något sätt är en okritisk beundrare av Kina, men i det här avseendet har Kina en stor fördel. De kinesiska bankerna är i stort sett helt statliga. De lämnar inte Kina. Så har också det landets ekonomi gått mycket bra under en mycket lång tid..

fredag 8 september 2017

"Hypnos" på nätet

På nätet kan man hitta mycket märkligt. Vad sägs om denna suggestiva hypnosövning? De som är rädda för att förlora kontrollen, eller ge efter för någon annans vilja, bör kanske inte se den.

Nej, det är inte hypnos i klinisk mening. Inte alls. Men suggestivt är det

Den har några uppföljare, som på sätt och vis skiljer sig från denna. En del av dessa skulle kanske somliga se som lite...  extrema. Men oavsett detta upplever jag förvisso Lilium, som kvinnan bakom inslagen kallar sig, som mycket fascinerande. Och definitivt karismatisk... Vad nu än denna min upplevelse kan bero på.

Jag upptäckte dessa videor av en slump.  Jag såg en av dem av misstag sent i förrgår kväll när jag inte kunde somna. Minns inte ens hur jag kom dit. Och jag somnade nästan direkt efteråt... så en sorts effekt på mig hade det absolut. Och jag fick en stunds flykt från oron för mina allvarliga problem med ögonen, där jag nyss fått reda på att jag verkar samlat på mig åtminstone tre allvarliga ögonsjukdomar.

Jag hade faktiskt aldrig hört talas om dessa videos innan dess. Nu gick de direkt in i mig,

onsdag 6 september 2017

Idag för 48 år sedan...

... låg "Saved by the Bell" av (Bee Gees-medlemmen) Robin Gibb på tredje plats på Tio i Topp.

Den kan höras här.

Jag tyckte om den.

En sak om texten. "Saved by the Bell" är ju ett allmänt använt  uttryck. Men detta kombinerat med  "on your own carousel" har jag inte faktisk inte hört någon annanstans än i denna sång.

Det är lite udda.

tisdag 5 september 2017

Ockultism i Tredje Riket

Jag tillhör definitivt inte de som ser all typ av ockultism eller nyhedendom som något ondskefullt eller obehagligt. Om den typen av åskådningar kopplas till i övrigt harmoniska och kärleksfulla inställningar kan det ofta bli något riktigt sympatiskt.

Men om det istället kopplas till våldsdyrkan, patriarkalism, elitism, och övermänniskoideal kan det förstås resultera i något mycket obehagligt.

Ett sådant fall var naziockultismen i Tredje Riket. Inflytandet från både ockultism och nyhedendom inom nazismen var betydande. Det fanns på alla nivåer, och även i toppskiktet. Och nazismen som rörelse hade redan från början utvecklats under påverkan från ockulta "ariosofiska " strömningar.

Detta tonades ner, och jag skulle nog vilja säga mörkades, av akademiska forskare under många år. Jag minns ett ambitiöst akademiskt arbete som jag läsa någon gång i början av 80-talet som behandlade nazismens religionspolitik. Medan "nazikristna" strömningar som "Deutsche Christen" fick stort utrymme avfärdades naziockultism och nyhedendom på några rader.

Samtidigt skrevs förstås mycket spekulativt om saken utanför den akademiska världen. Det mest absurda exemplet var nog "The Spear of Destiny" av Trevor Ravenscroft. Karaktären på den typen av litteratur bidrog nog till att ämnet kom än mer i vanrykte i akademiska sammanhang.

Men trots att nazismens ockulta aspekter ofta behandlades av fantaster av olika slag, var de i högsta grad existerande. På senare tid har även akademiska forskare börjat uppmärksamma detta. I Svenska Dagbladet den 4 september finns en understreckare av Fabian Kastner om historieprofessor Eric Kurlanders nya bok ”Hitler’s monsters: A supernatural history of the Third Reich” (Yale University Press). Den är intressant, liksom den bok som diskuteras där också verkar vara.

Naziockultism sågs länge som föga mer än en konspirationsteoretisk fantasi. Men den var i högsta grad verklig. Det är bra att detta nu börjar uppmärksammas även i seriösa och akademisks sammanhang.

PS. Men för de som skulle vilja söka vidare på nätet utifrån artikeln kan det ju vara bra att veta att den ariosofiske skribent  som i denna kallas Guido von Lanz faktiskt hette Guido von List...

söndag 3 september 2017

Rösta på ViSK i kyrkovalet

"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matteus 6:24).

”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas &:24.25).

”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).

  ”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5). (Jakobsbrevet 5:1-5).

Som ovanstående citat antyder, var de första kristna definitivt "vänster". För att uttrycka det lite försiktigt.

Den 17 september är det val till kyrkofullmäktige. Då kommer jag att rösta på "Vänstern i Svenska kyrkan" (ViSK). Det ter väl sig naturligt med tanke på den kristna kyrkans ursprung...

ViSK har en webbsida som man kan läsa här. På den kan man hitta deras valplattform. Jag har tagit mig friheten att trycka upp den här.

Valplattform för Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK)
Visk verkar för
* att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en generös flyktingpolitik, rätt till familjeåterförening och stärkt asylrätt
* att Svenska kyrkan ska vara aktiv i samhällsdebatten, verka mot orättvisor – både nära och långt borta
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för att minska sociala, ekonomiska och kulturella klyftor i samhället
* att Svenska kyrkan ska verka för allas lika värde oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder och ålder
* Att Svenska kyrkan ska vara öppen för människor av olika tro och skapa förutsättningar för goda möten
* Att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en hållbar utveckling och vara förebild i miljöarbetet

* Att Svenska kyrkan ska vara etiskt driven i sin kapitalförvaltning och inte investera i vapen, cigaretter och alkohol samt inte investera i företag som använder barnarbete eller har otillfredsställande arbetsförhållanden.

I vilket fall som helst - rösta bör man - om man är medlem i Svenska Kyrkan och inte vill att Sverigedemokraterna ska kunna utnyttja denna som en plattform för sin (försiktigt uttryckt) inte speciellt kristliga poltik. SD satsar på det valet - de som är emot SD bör mobilisera för att se till att de inte lyckas.

lördag 2 september 2017

För övrigt anser jag...

... att neuropsykiatrin är en pseudovetenskap.

torsdag 31 augusti 2017

En vietnamesisk bonde

1972 gav FNL-grupperna ut en LP som hette Vietnam är nära. En av sångerna på den var en skakande historia om en ung vietnames, som ställt upp på ett rent självmordsuppdrag för FNL. Det gick ut på att gå med två korgar med ris till porten till ett fängelse. Under riset ligger två handgranater.

Hans bakgrund beskrivs - hans far hade dödats av fransmän, hans mor hade våldtagits, hans bror hade dödats av USA-soldater, och många unga kvinnor från byn han kom från hade tvingats till bordeller i Saigon. Att han hade starka motiv att göra det han gjorde kunde man verkligen förstå, men det var förstås samtidigt någon oerhört tragiskt över hela berättelsen.

Vad som händer sedan är detta. Bondens handgranater exploderar, och bonden, vakten vid porten  och själva porten flyger i luften.

Fortsättningen beskrivs så här:

"Nu kommer hans kamrater som kämpar för sitt land,
nu strömmar fram mot porten ett FNL-förband.
Och fångarna blir fria och vakterna skjuts ner,
och fängelset med taggtråd det finns där inte mer."


Efter detta kommer de två sista verserna i sången.

"Tack vare bondens offer kom tusen mänskor loss,
man ärade hans minne och fortsatte att slåss.
Fast ingen känner namnet den unge bonden bar,
så lever dock hans minne i folkets hjärta kvar.

Ett folk med såna bönder besegras ej så lätt -

det borde mördarbandet för längesedan sett.
Ur folkets breda massa som hotats till sitt hem,
föds alltid tappra hjältar när kampen kräver dem."


Sången i sin helhet kan höras på YouTube, här.

Man kan reagera på denna sång på olika sätt. När jag själv hörde den 1973 blev jag gripen. Jag hade dessutom hört någonstans att det skulle finnas en verklig händelse bakom sången, men jag visste inte om det stämde.

Idag hittade jag en beskrivning som nästan exakt motsvarar handlingen i sången. Från Svenska Dagbladets digitala arkiv, och en artikel i SvD för exakt 50 år sedan - den 31 augusti 1967.

Den har rubriken 1200 fångar befriades i självmordsattack av FNL.

Så här står det bland annat.

”En FNL-soldat sprängde tidigt på onsdagsmorgonen grindarna till det strängt bevakade provinsfängelset i Quang Ngai i luften genom att detonera en bomb som han bar på. Soldaten dödades vid explosionen, men  hans handling gjorde det möjligt  för ett gerillaförband att befria omkring 1200 fångar.

Efter att grindarna hade sprängts stormade ett 30-tal gerillasoldater in på fängelseområdet, medan andra FNL-förband uppehöll regeringsstyrkorna i stadens utkant. Ett regn av granatkastarprojektiler föll på regeringstruppernas provinshögkvarter och en närbelägen förläggning för amerikanska rådgivare. … Gerillan dödade fängelsechefen och befälhavaren för vaktstyrkan i fängelset, som är inrymt i en gammal skola”


Troligen hade författarna till sången hört talas om just detta fall. Jag har inte sett något annat liknande beskrivet någon annanstans, och den typen av taktik var av allt att döma mycket ovanlig under Vietnamkriget.

När man hör sången, och läser artikeln,  kan man förvisso få många reflektioner, om mycket.  Det har i alla fall jag fått.  Men de kommer jag inte att skriva ner här.

onsdag 30 augusti 2017

"Sound of Silence"-version med politisk udd

Lyssna gärna på denna sång

Det är ju ingen tvekan om vem denna version riktas mot.

Den är riktigt fyndig.

tisdag 29 augusti 2017

Tisdagen den 29 augusti 1967

Idag för femtio år sedan. Första arbetsdagen i sjätte klass. I går hade vi samlats för upprop, nu ska det bli riktiga lektioner.

Eller förresten, nej. Hela första veckan ska nästan helt ägnas åt högertrafiken, och den omläggning som ska ske. Det ska alltså bli högertrafik den 3 september och att lära oss vad det innebär ses som viktigare än de vanliga skolämnena.

Man känner sig lite förflyttad tillbaks till den trafikskola man hade gått i som sjuåring, då man hade fått lära sig vad vägmärken betyder.

Vi har fått en ny lärare. Helge Lundstedt som har haft oss som klassföreståndare från trean till och med femman har slutat. Han hade varit populär, i alla fall gillade jag honom och jag var nog inte ensam.

Den som vi får istället är en kvinna som heter Jane. (Vi uttalar det Jen). Det är inget större fel på henne, men någon som kan jämföras med Helge Lundstedt - kommer hon aldrig att bli. Vid en efterkontroll på henne på Google visar det sig förresten att hon senare blev aktiv moderat. Hon kommer att ha oss bara ett år, i sjuan får vi en ny klassföreståndare.

En klasskamrat frågar mig om jag inte hört att Beatles propagerar för LSD. Frågan irriterar mig, jag säger att visst har jag hört det, men att det bara är spekulationer. Det finns inga bevis.

Jag kommer hem och på kvällen lyssnar jag som vanligt på Kvällstoppen. Scott McKenzies San Francisco tar denna vecka över förstaplatsen från Beatles All You Need Is Love. Och Monkees, som väl fortfarande är ett av mina främsta favoritband, är representerad med två låtar på listan. Dels Pleasant Valley Sunday, nykomling på tjugonde plats. Och den "gamla" Alternate Title (som fick sitt namn för att skivbolaget inte ville acceptera Monkees första namnförslag) ligger på åttonde.

Sedan går jag och lägger mig, och vet att nästa dag också kommer att vara fylld av prat om högertrafik.

En dag för exakt femtio år sedan. Alltså.

söndag 27 augusti 2017

Murphys lag

Ju äldre jag blir ju mer känslig har jag blivit för ljud. Speciellt ljud med låg frekvens som tränger igenom, som från vissa ventilationssystem.

Förmodligen fanns det lika mycket såna ljud när jag var säg 20- 30 år men då tänkte jag tydligen inte på det.

Från och med början av denna sommar har jag blivit nästan hysterisk på natten av ett dovt ljud som kommer från fönstret i vardagsrummet, där jag har sängen. Eftersom jag har en etta är det nästan det enda konventionellt rimliga stället att ha en säng. Alternativen vore köket eller tamburen, vid ytterdörren.

Jag kan inte mycket om ventilation, men det verkar som om det är ljud från ett externt ventilationssystem, typ, och det tenderar att vara värre på sommaren. Kanske är det ett sätt att motarbeta värme i hus när solen ligger på. Eller nåt.

De "inre" ventilerna låter inte alls så extremt.

Dessutom kan man ibland från fönstret höra diverse ventilationsliknande ljud som kommer mycket längre bortifrån. Hovsjö är omgivet av ett industriområde, och det hörs, om man är känslig.

Så inatt hade jag fått nog. Ett dovt ljud på låg frekvens är ett bra sätt ett förhindra sömn för mig. Så plötsligt stod jag inte ut, och tänkte att jag borde flytta sängen i alla fall.

Det är en ganska tung säng, och den går inte att bara dra över golvet, för den är bredare än dörröppningen.  Man måste vända på den och i ett visst moment lyfta på den. Och jag har numera en känslig rygg och får mycket lätt ryggskott.

Men jag gjorde det i alla fall, och - peppar, peppar - verkar klarat mig från ryggskott. Ljudet hade hållt på i flera veckor nu, så jag tänkte att jag åndå måste göra det.

Så jag ställde den i tamburen. Inte i köket - för där finns en kran som till och från droppar, och jag tänkte att jag kanske skulle störas av denna. Det är mycket opraktiskt att ha en säng i tamburen, vad ska de som ev. ringer på tänka om jag öppnar och det står en säng alldeles innanför dörren? Om inte annat så kan ju Jehovas Vittnen få för sig att jag är konstig,,,,'

Så idag, när jag vaknat,  upptäcker jag att den dova ljudet är helt borta, Det brukar ju bli bättre när sommaren är slut och gränsen kanske ligger just nu. Ska jag flytta tillbaks sängen nu, med risk för ryggskott, och riskera  att ljudet kommit tillbaks i kväll? Nej, det är nog bättre att låta det vara några dagar och se om det kommer tillbaka.

Förmodligen blir man extra känslig för sådant om man bor ensam. Det är nog mest då som man nojar in för konstiga ljud, om man bodde flera skulle man nog lättare kunna strunta i det.

Men, som sagt, så fort jag flyttade sängen försvann ljudet. Murphy is alive and well. Kan man kanske säga.

lördag 26 augusti 2017

Och nu var det Gurmeet Ram Rahim Singh

Nu har så ännu en patriarkal sektledare överbevisats om sexualbrott. Det är ju tyvärr inget nytt. Vem minns inte Sai Baba?

Men Gurmeet Ram Rahim Singhs fanatiska anhängare ställer nu till våldsamma upplopp i tron att deras guru, förstås, måste vara "oskyldigt anklagad".

Sai Baba dömdes aldrig i Indien. Om han hade dömts hade nog det kunnat leda till kravaller som får de här att förblekna.

Det sägs att tron kan försätta berg - men blind tro på att personer som man dyrkar eller beundrar alltid måste vara "oskyldiga" kan definitivt smälta hjärnor.

fredag 25 augusti 2017

När Jesus lydde Maria

I katolsk lära sägs det att man kan be till Maria, inte för att hon ska ingripa direkt utan för att hon i sin tur ska be för en. Då kan man ju fråga sig varför det ses som så troligt att det skulle vara ska man säga ett effektivt sätt att nå Jesus/Gud.

Det finns många möjliga svar på detta, men ett av dessa kan ju ha att göra med ett avsnitt i Johannes evangeliums andra kapitel. Där får man ju veta att Maria verkligen hade förmågan att få igenom sin vilja när hon bad Jesus att göra saker...

Jag syftar alltså på detta.

"På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”

Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin.

Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”

Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom."


Alldeles bortsett från om man nu vill tro på detta eller inte, går det ju att dra några slutsatser om den bild som förmedlas. I många kristna (i synnerhet katolska) sammanhang brukar det sägas att ett av tecknen på Marias helighet var att hon lydde sin son. Nu finns det inte ett enda Bibelställe som exemplifierar någon sådan lydnad från Marias sida, men det finns alltså ett exempel på motsatsen.

Alltså att Jesus lyder Maria, även i vuxen ålder. Att han lydde henne som barn framgår indirekt i Lukasevangeliet, men här var han alltså vuxen.

Man kan också notera att han lyder henne fast han inte gillar vad hon säger, och till och med försöker protestera: "Min stund har inte kommit än.” Denna kommentar ignoreras totalt av Maria (så var det med hennes lydnad till sin son!)  och hon går helt förbi honom och vänder sig till tjänarna. Hon instruerar dem vad de ska göra, Jesus står inför fait accompli, och hans protester tystnar. Hon får sin vilja igenom.

Jag misstänker att detta kan ligga bakom föreställningen om att det är meningsfullt att be till Maria att hon ska be för en. Hon har ju visat att hon till och med kan övertala en högst motvillig Jesus.

För några år sedan läste jag en antal böcker om Mariatrons utveckling och från det minns jag att det sades att det under medeltiden uppkommit föreställningar att om Jesus lydde Maria under sin livstid gör han det även i himlen... Nu har jag inte lyckats hitta igen dessa ställen trots ett visst letande, men jag är ganska så säker på att det inte är falska minnen...

Det kan ju ge en del av förklaringen till att denna praxis,  att be till Maria istället för direkt till Jesus blev så stark.

Det är ett ganska spännande scenario - tycker jag, Det motsvarar väl inte några allmänkristna föreställningar om hur det ser ut i himmelriket, men varför måste man utgå från att dessa nödvändigtvis måste stämma.  :-)

 
Persisk miniatyrmålning föreställande Jungfru Maria (Maryam) och Jesusbarnet.

torsdag 24 augusti 2017

Gamal Abdel Nasser, slöjor och rationalitet

Som jag tidigare sagt - ibland har man intrycket att den tid vi lever i håller på att kastas tilbaks till medeltiden. Det är dystert, men ännu dystrare är förstås att vi snart kan får ett klimat som liknar det som rådde innan det fanns liv på jorden.

Men om vi nu lämnat uppvärmningen för ett tag, och går tillbaks till de första meningen - se och hör gärna denna YouTube-länk.

Det är en del av ett tal som Egyptens president Gamal Abdel Nasser höll 1966. Där tar han upp Muslimska Brödraskapets krav på att införa obligatoriskt tvång för kvinnor att bära slöja utomhus.

Poängen är inte främst att han är emot det - utan hur han presenterar det. När han för fram det gör han det med ett mycket roat leende, och publiken framför honom håller på att kikna av skratt. De ser uppenbarligen detta krav som en helt komisk rest från svunna tider.

Nasser berättar också att han hade frågat ledaren för Brödraskapet varför dennes egen dotter, som gick på läkarutbildning, i så fall inte bar slöja. Och tillägger att om denne inte ens lyckats få sin egen dotter att bära slöja - hur skulle han då tro att Nasser - skulle kunna tvinga alla kvinnor i Egypten att göra det. Och, som sagt - publiken viker sig av skratt.

Hela utgångspunkten är att det är något av det löjligaste han hört i hela sitt liv, typ. Och publiken verkar tycka detsamma.

Så var stämningarna i Egypten 1966.  Och nu ska ingen tro att Egypten då var ett land som anpassat sig till västvärlden och deras system. Tvärtom, Nasser stod i ledningen för en nationalistisk regering som kallade sig "arabsocialistisk", som så hade retat västimperialismen att Storbritannien och Frankrike tio år tidigare hade försökt invadera landet. Det ledde till ett ramaskri och till och med USA tvingades ta avstånd. Så de franska och brtitiska arméerna var så illa tvungna att dra sig tilbaka.

Vad detta visar är att det motstånd mot västvärldens diktat som också på den tiden var utbrett i Mellanöstern då nästan aldrig var kopplat till en utbredd irrationell önskan till någon sorts kulturell regression. Detta kom senare, efter att trycket från imperialismen hade slagit sönder "arabsocialismen" och drivit den på reträtt. I Egypten kom exempelvis Sadat efter Nasser - och han öppnade dörren för USA, privatiserade, och sänkte levnadsstandarden för de stora massorna. Sedan fick han ett växande Muslimska Brödraskapet som ett brev på posten...

Men denna kulturella regression kopplad till nyliberalism har vi ju även här. Medan Mellanöstern har haft privatiseringar och islamism har vi här haft privatiseringar - och Sverigedemokrater. I Frankrike har vi privatiseringar och Le Pen. Osv.

1966 tedde sig politiken i stora delar av världen som både rationell och begriplig, Det gör den inte idag.

Idiotisk actionfilm om egyptisk mytologi

Jag har hittills aldrig sett en spelfilm som behandlat den fornegyptiska religionen (eller samhället) på något som ens liknar ett respektfullt sätt. Det betyder inte att det inte finns spelfilmer som handlar om det forna Egypten. Det finns hur många som helst. Och alla jag sett är rena kalkonfilmer.

Jag har tidigare skrivit tre gånger om filmer som på det mest olustiga sätt demoniserar fornegyptisk religion. Två av dessa recensioner finns på denna blogg, här och här.

Men nu har jag dessutom sett en ovanligt tradig och pinsam actionfilm, som låtsas behandla myten om hur Set dödade Osiris.

Den är till och med värre än de jag skrivit om tidigare. Den skiljer sig från dessa genom att den inte så mycket demoniserar som förlöjligar. Och detta i en actionhandling av en typ man kanske annars ser i extremt dåliga cowboy-, agent- eller kriminalfilmer. Kanske, alltså, jag brukar inte se extremt dåliga filmer av den typen.

Den här såg jag nog mest för att jag är nyfiken på hur fornegyptisk kultur behandlas på film.

En trailer till denna kan man ta del av här. Och, ja filmen heter alltså Gods of Egypt. Se gärna trailern, men inte filmen. Det är om inte annat ett totalt slöseri med tid.

Om den egyptiska myten om Osiria och Set, som i sin berättelse dessutom innefattar Isis och Horus, har jag skrivit lite här.

I filmen blir den fascinerande och faktiskt tankeväckande myten reducerad till action av värsta machotyp. Och Isis, den gudinna som i myten är den som har huvudsrollen i det drama där Set besegras,  finns inte ens med.* För filmen är inte endast förlöjligande - den är extremt androcentrisk på ett sätt som fornegyptisk mytologi inte var.

Jag är förstås inte för några blasfemilagar, men när man genomlider sådana filmer frestas man nästan att önska att sådana fanns. Och att de även omfattade de religioner som föregick dagens etablerade världsreligioner..

Men det finns ju lagar om hets mot folkgrupp. Det är bara lite synd att dessa endast omfattar nu existerande folkgrupper...
__________________________________________
*Vid närmare eftertanke kan detta kanske delvis bero på att bokstavskombinationen Isis, eller ISIS, i dagens USA står för något helt annat. Men det problemet skulle ju kunnat lösas genom att Isis ersattes med en gudinna med ett annat namn. Men så sker inte. De två gudinnor som finns med i filmen har helt underordnade roller.  I stället låter den Isis funktion fyllas av en ung man av släktet Homs Sapiens, vilket gör handlingen än mer obegriplig.

onsdag 23 augusti 2017

Davy Jones tolkar Bob Dylan

Hur många vet att Monkees-medlemmen Davy Jones har gjort en inspelning av Bob Dylans "It Ain't Me Babe"? Fast han gjorde det inte som Monkees-medlem.

Denna version (som kan höras här) gavs ut redan 1965, och Monkees bildades först 1966. 1967 hittade den sig fram till svenska topplistor, bland annat låg den nia på Kvällstoppen igår för femtio år sedan (22 augusti 1967).

När Monkees bildades sades det att de inledningsvis inte kunde spela på sina instrument. Nåväl, de lärde sig detta mycket snart, och sjunga kunde de bevisligen redan från starten.

Och att Davy Jones kunde det redan innan starten är väl detta ett bevis på... ;-)

Det här var den första version av "It Ain't Me Babe" jag någonsin hörde. Jag är inte ens säker på att jag från början visste att det var en Dylanlåt. För mig var det då framförallt en låt av Davy Jones!

söndag 20 augusti 2017

Årsdagen av Sovjets kollaps

Man kan diskutera när Sovjetunionen kollapsade. Ett bra förslag är nog igår för 26 år sedan. Då försökte Gennadij Janajev och några medsammansvurna sig på en kupp för att störta Michail Gorbatjov och återupprätta en regim av mer klassisk sovjettyp.

Det lyckades som bekant inte. Kuppen var amatörmässig, Janajev var långtifrån någon effektiv ledartyp, och det är dessutom ytterst tveksamt om den skulle ha lyckats även om den hade varit bättre organiserad.

Efter några dagar hade den kollapsat, och dess organisatörer arresterades. Janajev släpptes dock 1994, och dog 2010. Han förblev en anhängare till kommunistpartiet till sin död.

Han och de andra kuppmakarna måste nog ses som män som kraftigt motarbetade sina egna intressen. De ville rädda Sovjetunionen - men deras aktion ledde istället till en våldsam motreaktion som slog sönder allt det de ville rädda.

Kontrafaktisk historieskrivning är det vanskligaste som finns. Man kan ju fråga sig vad som skulle hänt om kuppen ändå hade lyckats. En mer realistisk fråga är nog åndå vad som skulle ha hänt om den inte hade ägt rum...

Skulle Sovjetunionen i någon form funnits kvar om någondera av dessa alternativ hade inträffat? Det går ju inte att svara på.

Själv hade jag under många år hoppats att sovjetregimen skulle störtas, och ersättas med en socialistisk demokrati. Det skedde ju inte. Den ersattes med något som var mycket värre.

Skulle världen se bättre ut idag om Sovjet i någon form hade fått varit kvar? Återigen en svår, eller nästan omöjlig, fråga, men om jag skulle våga mig på ett svar skulle det bli ett försiktigt  - "ja".

lördag 19 augusti 2017

Passengers

Det finns fortfarande ställen man kan köpa DVD-skivor. Bland annat ICA Maxi utanför Södertälje. Där köpte jag fyra sådana igår, bland annat denna, om en man som tillsammans med 5000 andra människor skulle sövas ner på ett rymdskepp för att väckas långt senare när de kommer fram. Nu har något gått fel och han vaknar 90 år för tidigt.

Han går omkring helt ensam, i över ett år, och i sin desperation väcker han sedan en nedsövd kvinna vars biografi han kunnat kolla upp.

Efter ett tag blir det mycket dramatiskt.

Den gjorde faktiskt nån sorts fascinerande intryck på mig.

Man kan ju fråga sig varför. Ett av skälen kan ju vara att föreställningen att sövas ner på ett rymdskepp har funnits i mig, i olika fantasier, ganska länge. Liksom faktiskt också att vakna upp i ett och finna sig vara ensam.

Ett annat är att det efter hand mer och mer dysfunktionella rymdskeppet i filmen som hotas av undergång kan ge asociationer till vår planet, som ju kan ses som en form av rymdskepp, och som man kan få intrycket sjunger på sista versen.

Sedan är det en annan sak att jag faktiskt blev berörd av den romantiska historien i filmen...
-------------------------------------------------------
PS. En sak som definitivt irriterar i filmen är nog att filmmakarna på största allvar verkar föreställa sig att att ett rymdskepp som transporterar 5000 människor i flera ljusår i en resa som tar över hundra år kan ägas av ett privat företag. Som dessutom delar upp passagerarna i olika klasser. där de rikaste får bättre mat. Att kalla detta anakronistiskt är nog bara förnamnet.

torsdag 17 augusti 2017

Om det där med strålning...

Jag har tidigare skrivit och (mycket försiktigt) försökt argumentera för att "elöverkänslighet" inte endast kan ses som ett psykologiskt fenomen. Att det verkar sannolikt att det finns någon kärna i detta, som på något sätt är kopplad till något reellt,

Bakgrunden är den att jag direkt känner kanske fem personer (och dit räknar jag inte mig själv...) som definierar sig själva som elöverkänsliga - och indirekt känner ännu fler.

Här ska jag - också mycket försiktigt - försöka gå lite längre. Väl medveten om att detta är minerad mark...

För det första är det ju så att den moderna dator- och mobilteknologin har gjort att vi ständigt är omgiven av en ny typ av starka elektromagnetiska fält. Mobilmaster, trådlösa bredband mm. mm. Det finns alltså en grupp människor som säger sig inte tåla detta. De förlöjligas mycket ofta, och den allmänna inställningen tycks vara att se det hela som en ny, säregen form av hypokondri. Med den stora skillnaden att gammaldags hypokondriker trodde sig ha existerande sjukdomar, medan elöverkänsliga - eller så sägs det - tror sig ha en sjukdom som inte ens existerar.

Det som förvånar mig är tvärsäkerheten hos opponenterna. Den typ av ständiga elektromagnetiska kraftfält som numera omger oss har som sagt inte funnits förut. Hur kan man så kategoriskt avvisa människor som säger sig få obehag av dessa?

Jag tänker här inte ta ställning till påståenden och motpåståenden om det redan idag finns bevis för att de elektromagnetiska fält vi lever med är farliga. Men jag tänker ifrågasätta de tvärsäkra påståendena att vi vet att de inte är det.

Någon gång när jag var 10-11 år fick jag syn på en udda pamflett. Det måste varit i mitten av 60-talet och pamfletten verkade för mig vara extrem. Den handlade om kärnkraft. Den gav ett för mig nästan sektigt intryck, och hävdade med ett aggressivt tonfall att kärnkraft var farligt. Jag tyckte det verkade snurrigt. Att kärnvapen var farligt var ju uppenbart - om de inte var farliga skulle de ju inte kunna användas som vapen- men civil kärnkraft? Nej, det lät som sagt snurrigt.

Jag hade läst en populärt hållen bok av en Heinz Haber. utgiven i samarbete med Walt Disneys förlag, som på ett övertygade sätt verkade visa att civil kärnkraft var ett löfte, ett framtidshopp om mer energi, om hälsa, och om fred. Den hette ”Vår vän atomen”. Det var den allmänna synen ca 1965. De som stod utanför denna syn kunde avfärdas som, tja, mer eller mindre galna.

Femton år senare var bilden en annan. Det var efter Harrisburg, och nu var de flesta överens om att man faktiskt skulle avveckla kärnkraften. Det ordnades till och med en folkomröstning om saken och i den segrade en linje som sa att kärnkraften verkligen skulle avvecklas - "med förnuft".

Mot var framförallt moderater och Moskvakommunister. Men i självaste Sovjet inträffade snart en olycka som var värre än den i Harrisburg. Synsättet hade svängt mycket snabbt. och mycket drastiskt.

Man kan ta hur många exempel som helst på att det ofta tar tid med att upptäcka faror med nya teknologier - eller vanor. I västvärlden har man rökt i hundratals år. - men det var först på den senare delen av 1900-talet som bevisen hade ackumulerats för att denna vana kunde orsaka cancer och hjärtinfarkter.

Någon gång i början av 1900-talet uppstod ett nytt mode - att det var höjden av skönhet att bli så brun som möjligt, Människor började lägga sig på sandstränder, för att utveckla denna hudnyans. Eller efter ett tag något ännu värre - gå till solarier där de utsatte sig själva för ultraviolett strålning i stora mängder. Att man av detta kunde få hudcancer var något som inte upptäcktes förrän efter en ganska så lång tid.

När röntgenstrålning började användas använde man inte några skydd, Efter en lång serie av obehagliga erfarenheter insåg man ändå att denna typ av strålning kunde skada. Numera går sköterskor och läkare bakom en skärm varje gang de röntgar en patient

Kärnvapen, var det. Att dessa hade en (för fienden) farlig sprängverkan var ju uppenbart, annars skulle ju vapnet inte finnas. Men USA.s armé försökte ganska länge övertala människor om att det var den enda faran, De gjorde propagandafilmer där soldater fick vara i närheten av provsprängningar, och sedan besätta det bombade området. Det förklarades att detta inte alls var farligt. Cirka tio år senare hade många av dessa soldater dött i förtid.

Jag säger alltså inte att jag vet att de som varnar för den ökade strålningern från olika elektromagnetiska fält definitivt har rätt. Jag säger något mycket mer modest. Jag säger att det är oklokt att automatiskt avfärda deras symptom, och farhågor, och mer eller mindre idiotförklara dem. Som jag visat i ett tidigare inlägg beter sig elöverkänsliga (oftast) inte alls som klassiska hypokondriker.  En klassik hypokondriker kommer att tro sig få en ny sjukdom efter att hen överbevisats om att hen inte hade den sjukdom hen trodde att hen hade....

Elöverkänsliga brukar inte automatiskt utveckla nya former av rädsla om de slipper el. De brukar må bättre.  Och ju längre de har kunnat skydda sig ju bättre mår de – för det mesta.

Vi har som sagt fått en ny typ av elektromagnetisk omgivning runt omkring oss. Somliga säger sig alltså inte tåla denna. De bemöts som sagt ofta med hån, förlöjligade och närmast förakt. Detta är vare sig moraliskt - eller rationellt.

tisdag 15 augusti 2017

SJ, SJ, gamle vän... eller?

Jag har ju varit i Hassela några dagar, för att vara med om festivalen "Visor och tok". Dit åkte jag med Y-buss, men tillbaks åkte jag med SJ. Det var ett litet äventyr.

Jag åkte buss första delen av vägen - från Hassela till Hudiksvall. Bussresan gick ju bra, bortsett från att jag först inte hittade biljetten när jag skulle byta vid Bergsjö. Men det löste sig.

Men så kom jag alltså till Hudiksvall. Och trodde att man kunde köpa tågbiljett på stationen. Men det var ett misstag. En kvinna som jobbade i en kiosk sade till mig att det enda sättet att köpa biljett var genom mobilen. Jag fick ett smärre utbrott - jag har ingen smartphone och jag undrade om det alls var möjligt att få en biljett.

Så jag gick helt fräckt på första Stockholmståget i alla fall. Där träffade jag en konduktör som sa att jag kunde ha köpt biljett i pressbyrån. Men nu skulle tåget gå om en minut och han sa att jag kunde följa med och köpa biljett i pressbyrån i Gävle. Jag frågade förhoppningsfullt om det innebar att jag fick åka gratis till Gävle. Nej, menade han, i Gävle skulle jag köpa en biljett med start från Hudiksvall, Jag var inte på något bra humör, och tänkte att det kan ju inte du gärna kontrollera.

Så kom jag till Gävle. Där hittade jag en kiosk men ingen pressbyrå. Jag fick veta att det inte fanns någon pressbyrå i Gävle (!) och det enda sättet att köpa biljett var att använda automaten. Mitt tekniska självförtroende är minimalt, så jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle förstå har man gjorde vid automaten.

Efter att i en halvtimme letat efter en automat - den fanns inte på det ställe som hade uppgivits - hittade jag den till sist. Jag gjorde ett tappert försök att förstå den. Det visade sig att det mycket snart skulle gå ett tåg till Uppsala, och jag köpte en biljett dit med tanken att det i Uppsala kanske skulle finna ett biljettkontor. Jag lyckades klara av automaten, till min stora förvåning.

Men den hade inget alternativ som innebar att man skulle starta resan från Hudiksvall, så det tjänade jag flera hundralappar på (egentligen inte, för jag skulle nog inte berättat om resans förhistoria. om det hade funnits en biljettkassa).

Så kom jag till Uppsala. Men där fanns heller ingen biljettexpedition. Men det fanns en pressbyrå. Där frågade jag om man kunde köpa biljetter i förväg, för jag hade inte ätit och tänkte sätta mig nånstans att äta, innan jag reste vidare.
'
Men se det gick inte. Om jag köpte en biljett måste jag ta det tåg som gick inom en timme. Så jag åt först och gick sedan tillbaka till pressbyrån. Där kunde jag till sist köpa en biljett och tog nästa nästa tåg '

Jag tjänade alltså några hundralappar på SJ:s strul, men det var en irriterande resa. Milt sagt, '

Att få tag på en biljett var för ett antal år sedan den enklaste saken i världen. Men nu har SJ outsourcat,  eller vad det nu heter, denna del av sin verksamhet, så nu är det det krångligaste på hela resan.

Det är kanke så det är i en "dynamisk" ekonomi. Jag kom på mig med att inte bara nostalgiskt längta till den gamla tiden, utan till och med tänka tanken att det skulle ha varit enklare att bo i Sovjetunionen. Om det nu hade funnits kvar. '

Men att flytta till Kina skulle kanske vara ett alternativ får dem som vill kunna få tag i biljetter för tågresor?