Jag har tidigare skrivit om Petra, den kvinna jag kände, som så tragiskt gick bort i maj 1984.
Efter att ha skrivit detta inlägg förra sommaren började jag associera fritt, och kom att tänka på att det ju finns en vacker ruinstad med namnet Petra.
Om denna kan man läsa i "Petra" av Maria Giulia Amadasi Guzzo och Eugenia Equini Schneider. (The University of Chicago Press, 2002). Som jag lånade förra sommaren.
Då läste jag inte så noga, men nyligen lånade jag om den. Och blev fascinerad, på många sätt.
Petra var/är alltså en vacker stad, till stor del urhuggen ur klippor. Det var den centrala staden i den nabateiska riket, som bestod under några århundaden före och efter vår tideräknings början.
Detta rike hade sin höjdpunkt under åren mellan Alexander den store och romarriket, och ligger idag i den sydvästra delen av Jordanien.
Det officiella språket var arameiska, men det anses att i praktiken talades arabiska.
Det sistnänmda torde nog stämma, om man tänker på de gudar som dyrkades där. I alla fall de kvinnliga. I boken jag nämnde framgår det (Petra, sidan 75 ff) att både arkeologiskt och historiskt material visar att de kvinnliga gudarna där i stort sett var identiska med de som dyrkades i Arabien under Muhammeds tid, och som förbjöds när islam segrade.
Det känna lite hisnande. Denna vackra välbyggda stad vittnar alltså om ett samhälle, där religionen i viktiga avseenden liknade den arabiska före islams genombrott. Med gudinnor som självaste Koranen angriper, och försäkrar oss att de minsann inte existerar.
Petra är som sagt en väldigt vacker stad. Det känns lugnande att den ligger i sydvästra Jordanien, på ett betryggande avstånd från den "islamiska" "staten" och dess spängämnesexperter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar