måndag 31 juli 2017

Den olyckliga konflikten mellan "marxism" och "religion"

Ett av de större misstagen, som jag ser det, hos stora delar av den marxistiskt inspirerade arbetarrörelsen i slutet av 18- och början av 1900-talet var att den gjorde  "dialektisk" materialism, ateism och religionskritik till en del av sin "linje".

Det var helt onödigt. Man kunde istället ha konstaterat, och respekterat, att Marx personligen filosofiskt hade varit ateist men sedan sagt att det var en privat uppfattning hos honom, som man kunde dela eller inte dela.  Men som inte hade något att göra med deras politiska ståndpunkter.

Då skulle man sluppit mycket ont - både religionsförföljelser i en del "kommunistska" länder och det sorgliga faktum att högern på många ställen kunde få stort folkligt stöd genom kampanjer mot de "gudlösa marxisterna".

Denna antagonism mellan "marxism" och "religion" har gett upphov till många tragedier. Det är möjligt att 1900-talets historia hade fått en mer positiv karaktär om det inte hade varit så.

En djärv tanke, men jag tror det ligger mycket i den.

Marxist.com om krisen i Venezuela

Att läsa vad DN och annan borgerlig media skriver om Venezuela ger en stark känsla av illamående. Så det känns lite som att komma ut i friska luften att läsa denna artikel.

söndag 30 juli 2017

Miraklet i Lourdes

Nej, trots titeln på detta inlägg uttalar jag mig inte alls om vad som skedde i Lourdes 1858 var ett mirakel - eller inte. Den typen av frågor brukar jag inte ha några välgrundade åsikter om.

Men jag fascineras av Lourdes. Av alla Mariauppenbarelser under de senaste århundradena är det nog denna som haft de största långsiktiga effekterna. Miljoner människor har vallfärdat till Lourdes, inte endast av religiösa utan av rent medicinska skäl. De har hoppats att bli botade, och tiotusentals människor har också tyckt sig bli friska, eller i alla fall bättre. Och i åtminstone ca 6000 fall finns det medicinska intyg på att något oförklarat botande har hänt.

Katolska kyrkan, som inte är lika benägen på att erkänna mirakel som många tror, har dock endast godtagit 67 fall som bevisade mirakel (siffran är från 2010).

Men vad var det verkligen som hände 1858? Den flicka som fick visioner av Maria var på sätt och vis typisk för de som brukar får Mariauppenbarelser. De som får det brukar ofta vara fattiga, obildade, och inte så sällan betraktade som udda av omgivningen. Ofta har det varit barn.

14-åriga Bernadette Soubirous motsvarade väl denna bild. Hennes familj var fattig, hon var tvungen att arbeta hårt, och hade ingen skolutbildning. Till och med hennes religiösa kunskaper var mindre än till och med genomsnittet för de andra fattiga barnen på orten. Hon hade inte en aning om var treenigheten var för något; hennes religiösa utbildning inskränkte sig stort sett till att hon kunde sjunga tre katolska hymner.

Och så här ska det alltså ha gått till.

Den 11 februari detta år skulle hon vara med två andra barn och samla ihop kvistar som skulle användas som ved. Men hon ville inte vada över en liten å, hon tyckte det var för kallt i vattnet, så hon följde inte med till stället där de skulle samla kvistar.

Istället gick hon in i en grotta. När de andra fann henne, såg de  att hon till deras förvåning var djupt försjunken i bön. Hon ville till en början inte säga vad som hade hänt men hon sade efter ett tag att hon sett en oerhört vacker kvinna med vit klänning och blå skärp. När hon gjort det hade Bernadette tagit fram sitt radband. Då hade kvinnan gjort det också, och de hade bett tillsammans.

Hon visste inte alls vem kvinnan var.

Trots uppmaningar att inte gå dit mer kunde hon inte låta bli. Den 14 februari såg hon kvinnan på nytt. Eftersom hon hade hört att det kanske var en demon hon hade stött på kastade hon vigvatten på gestalten. Denna log vänligt och verkade inte besvärad alls. Så demonteorin övergavs...

Nu hade ryktet spritt sig och folk brukade följa med henne när hon gick till grottan. Ingen mer än hon kunde se eller höra kvinnan.

Den 18 februari bad kvinnan henne att komma tillbaka regelbundet i två veckor. Och det gjord hon, trots att både modern och den lokala polisen försökte förbjuda henne att gå dit.

Den 19 februari gick hon dit igen. Inget speciellt hände, mer än att Bernadette sim tidigare kom in i någon sorts trance.

Den 20 februari sade kvinnan åt henne att "be för syndarna".

Den 21 februari visade sig kvinnan igen men sa inget. Samma sak den 23 februari.

Den 24 februari uppmanade kvinnan henne att göra "bot och bättring".

Den 25 februari började det bli verkligt intressant. Kvinnan uppmanade Benadette att skrapa i jorden och dricka av vattnet som kom fram. Och att äta gräs.  När hon gjorde detta började folk undra om hon hade blivit galen på riktigt. Vattnet var dessutom smutsigt. Men det vatten som kom fram var inte endast några droppar.  Det började rinna mer, och det visade sig vara en källa, som sedan  dess fortsatt att rinna.

Den 27 och 28 februari mötte hon på nytt den mystiska kvinnan, utan att något speciellt hände.

Den 1 mara hände det första miraklet (om  det nu var ett sådant..) . Ett barn vars hand var förlamad rörde vid vattnet och förlamningen upphörde

Den 2 mars började den fåordiga kvinnan begära saker. Hon skulle enligt Bernadette sagt att hon ville att det skulle ordnas en procession till grottan och att där skulle byggas ett kapell. Bernadette berättade detta för ortens präst, som blev upprörd.  Han förklarade att detta mystiska spöke inte hade någon rätt att ställa sådana krav så där rakt av. Om han skulle tänka på saken krävde han att kvinnan som ett minimun skulle berätta vem hon var och tillade att det skulle hjälpa om hon kunde få den vilda rosbusken i grottan att slå ut i blom. Det var som sagt februari och den blommade inte då.

Den 3 mars visade sig kvinnan igen - och då - sägs det - slog rosenbuken ut i blom. Men kvinnan berättade fortfarande inte vem hon var.

Den 4 mars ska en blind flicka fått synen igen efter att ha Bernadette spontant hade kysst henne.

Den 25 mars kom så slutligen ett form av svar på frågan om vem den mystiska kvinnan var. Det är detta svar som ligger till grund för uppfattningen att det verkligen  var Maria som visade sig. Bernadette tog mod till sig och frågade vem kvinnan var. Hon upprepade frågan men fick inget svar, endast ett leende och en huvudskakning, Men tredje gången hon frågade hände något. Kvinnan vände sig mot Bernadette och sa: ”Que soy era immaculada counception". Flickan begrep ingenting. hon frågade vad det betydde men  fick inget svar.

När hon berättade detta för prästen blev denne tagen. Vad kvinnan hade sagt på Bernadettes lokala dialekt var "Jag är den obefläckade avlelsen". Detta kan te sig gåtfullt, och är det också på sätt och vis. Men för prästen hade det en mycket speciell betydelse,

Fyra år tidigare - 1854 - hade påven slagit fast just dogmen om den obefläckade avlelsen.  En del tycks idag tro att detta handlade om att Maria födde Jesus som en jungfru, men det gör det inte. Att Maria födde Jesus, jag höll på att säga matrilinjärt, dvs utan en man, behövdes inga påvliga påbud för att slå fast. Det stod ju i Bibeln

Att Maria var obefläckat avlad betydde inte heller att hennes egen födelse var en jungfrufödsel. Hennes mor hade inte varit jungfru, och hon hade inte avlats på ett mirakulöst sätt, utan samlag. Det betydde däremot att Gud genom ett ingripande hade befriat Maria från arvssynden.

Men det är något märkligt med  kvinnans uttalande i grottan. Det stämmer ju inte riktigt in, i alla fall. Hon sade inte att hon hade avlats obefläckad. Hon sade att hon VAR den obefläckade avlelsen. Det går ju att avfärda detta som ett grammatiskt fel men att anta att Marias grammatikkunskaper var så dåliga är ju snudd på hädelse...

Så om man vänder och vrider lite på det kan man nog ändå säga att svaret inte är helt klart.  Hon presenterade sig inte som någon som är född utan synd utan sade sig alltså VARA den "obefläckade avlelsen"..

Svaret är alltså gåtfullt, och på sätt och vis lika mysteriöst elegant som andra saker den mystiska kvinnan sade till Bernadette.

Kvinnan visade sig på nytt den 7 april och 16 juli men sa inte heller då något.

Sammanlagt 18 uppenbarelser. Och dessa satte en sten i rullning.

Myndigheterna gav efter ett tag upp försöken att stoppa det hela. De hade under  perioder stängt grottan. och försökt hindra folksamlingar, men till sist gav de alltså upp.

Och 1862 kom en kommission som tillsatts av den lokala biskopen fram till att det var Maria som uppenbarat sig, De belägg som anfördes var kvinnans uttalande om den obefläckade avlelsen - kombinerat med de botanden som skett i grottan. De sistnämnda sågs som ett tecken på att det verkligen måste vara den riktiga Maria som uppenbarat sig,

Fanns kvinnan i grottan överhuvudtaget utanför Bernadettes huvud? Det vågar jag inte uttala någon direkt åsikt om. Däremot känner jag mig ganska så säker på att det inte var ett medvetet påhitt. Bernadette gav hela tiden intrycket av en kombination av lågmäld ödmjukhet - kombinerat med en stark personlig integritet. Efter några år gick hon i kloster och blev nunna. Hon dog 1879.

Hon hade en mycket vacker upplevelse som påverkade henne djupt. Och som påverkade många andra djupt. Idag vallfärdar många till Lourdes. Miljoner sjuka åker dit för att de hoppas att bli helade. Många anser sig ha blivit det - men man måste ändå påpeka en sak. Om tiotusentals som åkt dit blivit bättre och ett relativt  stort antal kan definieras som "botade" - innebär det ju också att miljoner som åkt dit INTE blivit bättre. De allra flesta som åker till Lourdes i hopp om att befrias från sjukdomar förbättras inte. I alla fall inte kroppsligt....

Berättelsen om Lourdes är vacker. Jag skulle gärna vilja åka dit någon gång.

Referens
Sven H Gullman, Lourdes: visionerna, källan, undren, Artos 2010

test
Bernadette Soubirous

fredag 28 juli 2017

Beach Boys kom tvåa...

Fortsätter med mina popnostalgiska utflykter från sent 60- och tidigt 70-tal.

Den här låten var idag för exakt 47 år sedan tvåa på Kvällstoppen.

Jag talar alltså om Beach Boys Cotton Fields som alltså låg som nr 2 på Kvällstoppen den 28 juli 1970.

Den har något visst.

Den kan höras här.

torsdag 27 juli 2017

Nyhetsverket stinker

Jag har tidigare berättat om det egenartade drev som bedrivs mot ett antal personer (inklusive mig själv) på kommentarsfälten under olika artiklar på Nyhetsverket. Jag försökte då anmäla några av de värsta utfallen men märkte att det inte gick, rent tekniskt. Det fanns speciella rutor för att göra det på, men de fungerade inte.

Lite senare tog en annan person som angripits där kontakt med en av de ansvariga på Nyhetsverket. Han svarade undvikande, och inget gjordes.

Men när man tittar lite runt på Nyhetverket får man definitivt en form av svar på frågan "varför". Bland annat under denna artikel.

Den är skriven av Bennie Åkerfeldt, en person som är aktiv i debatten om romers rättigheter. Under den finns ett kommentarsfält. Där vimlar det av inte endast romfientliga utan även öppet antisemitiska och nazistiska kommentarer, kombinerat med hänvisningar till Nordiska Motståndsrörelsen. Dessutom också kombinerat med grova (och förstås anonyma) personangrepp mot namngiva människor.

Varför får dessa ligga kvar? Så här skriver en uppgiven Åkerfeldt själv i en kommentar under sitt inlägg: "Eftersom jag som skribent på nyhetsverket.se inte har några som helst möjligheter att blockera eller makulera rasistiska inlägg i kommentarsfälten så vill jag bara uttala min avsky över att dessa grava, osmakliga och människofientliga inlägg får passera utan åtgärd från nyhetsverket.se sida. Hundratals, säkert tusentals anmälningar har gjorts genom åren av sådana kommentarer HELT utan åtgärd från admin????"

Med andra ord. Det finns ingen som helst moderering på Nyhetsverket. Det finns inga möjligheter att få bort något alls - ägarna och de ansvariga struntar totalt i vad som står där. Det enda sättet skulle i så fall vara polisanmälningar för hets mot folkgrupp eller förtal, för några av av de värsta kommentarerna. Nu är jag ingen jurist och vet inte exakt vad som går över, respektlve "endast" ligger på gränsen, till hets mot folkgrupp eller förtal.

Nej, jag tänker inte göra det själv. Jag är inte van vid juridiska strider och vill inte starta sådana.

Men någon sorts polisanmälan är kanske det enda sättet att skaka om de cyniska personer som ansvarar för denna milt sagt olustiga "nyhets"sida.

Ett annat sätt vore kanske om alla anständiga människor bojkottade Nyhetsverket... men nu är jag förstås medvetet naiv. Det skulle (naturligtvis) inte heller hjälpa. Det finns ju tillräckligt många individer som inte är anständiga. Det är ju oftast de äckligaste forumen som får de flesta besökarna.

Se bara på Flashback... .

måndag 24 juli 2017

Albaniens brytning med Kina....

...och de svenska maoisternas reaktioner.

Idag för 40 år sedan, var en av de största utrikesnyheterna i SvD att det albanska partiorganet Zëri i Popullit kommit med hårda angrepp mot den kinesiska utrikespolitiken.

Denna angreps för att vara högeropportunistisk. Närmare bestämt för huvudsakligen två saker. Dels att Kina numera såg Sovjet som en större fara än USA, vilket ledde till att de allierade sig med högerreaktionära regimer, och grupperingar, över hela världen - för att bekämpa Sovjet.

Dels mer allmänt för att Kinas stöd till tredje världen mot stormakterna i praktiken ledde till att man också stödde de mest reaktionära krafter i många länder. Albaniens KP tyckte också att man skulle stöda tredje världens kamp, men att man därför inte också skulle stöda förtryckarregimer i olika tredje världen-länder.

Det här slog ner som en bomb i delar av yttersta vänstern i världen och i Sverige. Närmare bestämt de delar som hade sina rötter i de maostalinistiska grupper som stött Kina och Albanien mot Sovjet från och med tidigt sextiotal. Nu tvingade de att välja sida.

Det gjorde de också, i alla fall efter ett tag.

Tidigast ute var nog KPML (r) (numera Kommunistiska Partiet) och Förbundet Kommunist (FK), som båda entusiastiskt stödde Albanien. "Errarnas" Proletären och FK:s Arbetarkamp kom nästan med en gång med ledare om saken.

Å andra sidan blev ingen av gruppernas entusiasm för Albaniens ståndpunkter speciellt långvarig. Det berodde på helt olika saker.

För errarnas del berodde det på att de gradvis höll på att närma sig Sovjet. Inte entydigt, utan mer av karaktären "kritiskt stöd" - men ändå. De ville gärna ha bra kontakter med militanta sovjetallierade ledarskap som kommunistpartiet i Vietnam, PFLP i Palestina, kommunistpartiet på Kuba - och till och med kommunistpartiet i Nordkorea. Albanien var visserligen mot att se Sovjet som den farligaste supermakten, men de såg ändå Sovjet som lika farligt som USA.

Denna ståndpunkt blev mer och mer obekväm för KPML(r) så det blev snart ganska tyst om Albanien.

För FK:s del handlade det om något helt annat. De hade fortfarande inte kommit över sorgen över att Maos änka och "de fyras gäng" störtades i oktober 1976. (De kom aldrig över den sorgen, de sörjde djupt ända tills de lades ner 1981!) Nu hoppades de att Albanien skulle anknyta till de störtade maoisterna

Men se det ville inte Albanien. Ganska snart började de hävda att Kina aldrig varit socialistiskt. Den kinesiska revolutionen 1949 hade varit en rent borgerlig revolution, och hela Kinas Kommunistiska Parti (inklusive "de fyra") hade alltid varit borgerligt. Så där hade FK inget att hämta...

Det bör tilläggas att det albanska ledarskapets nya ståndpunkt var märklig i många avseenden. Den innebar ju bland annat att de närmast idiotförklarade sig själva. De hade ju ända sedan 1949 hyllat "socialismen i Kina" och efter 1961 till och med sett KKP som vapenbröder i kampen mot den sovjetiska "revisionismen". Var verkligen Enver Hoxha o co så blinda, att de under nästan 30 år inte kunnat se skillnaden på en socialistisk och kapitalistisk stat? Tydligen var det så, om man tog deras nya ”analyser” på allvar,  men någon djupare självkritik för dessa misstag fick man vad jag vet aldrig ta del av....

Nu var FK udda i det maoistiska sällskapet. för i motsats till de andra grupperna tog de avstånd från stalinismen. Medan de andra maoisterna i Sverige såg en kontinuitet mellan Stalin och Mao försökte FK se ett brott. FK var överhuvudtaget aningen mer teoretiskt sofistikerade (eller åtminstone sofistiska...) än de andra svenska maoisterna och var nog inte direkt benägen att svälja det albanska partiets halsbrytande 180-graderssvängning. Speciellt inte som den innebar att de förkastade FK:s favoriter i "de fyras gäng".

Det fanns två klart definierade  maostalinistiska organisationer i Sverige 1977 (KPML(r) var förvisso stalinister, med hade redan 1975 börjat uttrycka en försiktig kritik mot den kinesiska politiken).

Den ena var Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, f.d. KFML), den andra var Marxist-leninistiska Kampförbundet (MLK). Hur MLK omedelbart reagerade på Albaniens brytning minns jag inte - min gissning är att de med en gång öppet slöt upp bakom Kina.

Det gjorde däremot inte SKP. De höll tyst och tyst och tyst - i nästan exakt ett år. Så - på årsdagen av den albanska brytningen - kom de med ett uttalande där de fördömde Albaniens linje som "sekteristisk" (och faktiskt också som "trotskistisk") och förklarade sitt stöd för Kina.

SKP hade även andra problem i juli 1977. För ungefär samtidigt som Albanien bröt med Kina rehabiliterade den kinesiska ledningen Deng Xiaoping, som bara lite över ett år tidigare hade fördömts i de hårdaste ordalag. Inte nog med det, han invaldes också på nytt i den högsta ledningen. Ett och ett halvt år tidigare hade SKP fallit in i hatkampanjen mot Deng, men omedelbart efter att han rehabiliterades prisades han närmast devot i en ledare i Gnistan.

Själv var jag ju trotskist, och stod utanför de inomstalinistiska striderna. Möjligen kunde jag väl tycka att Albanien hade en aningen bättre utrikespolitik än Kina, och att Kina hade en aningen bättre inrikespolitik än det (som jag såg det) nästan helt monolitiska Albanien.

Men framförallt var jag glad över att stalinisterna gjorde bort sig. Jag trodde att den fördjupade krisen för de byråkratiska "kommunistiska" ledarskapen i Sovjet, Östeuropa, Kina och Albanien skulle gå hand i hand med en fördjupad kris för kapitalismen i världsmåttstock. Och att vi om ett tag skulle få ett genuint socialistiskt alternativ i världsskala.

Så blev det ju inte. De byråkratiska ledarkapens kris ledde istället till att kapitalismen återupprättades i både Sovjet och Östeuropa (och, ja, även i Albanien). Inte vilken kapitalism som helst, utan den värsta roffarkapitalism.

Och Kina gick sin egen väg med en säregen blandning av planekonomi och kapitalism

Kort sagt, det blev inte direkt som jag hade trott. Eller hoppats.


Preview

Kinesisk affisch från kulturrevolutionen, föreställande den eviga vänskapen mellan de kinesiska och albanska folken. Representerade av deras ledare Mao Zedong och Enver Hoxha.

lördag 22 juli 2017

Stoppad dokumentär om nedtystade övergrepp

1994 skulle Dicovery Channel sända en dokumentär om nedtystade övergrepp mot barn i Nebraska, USA. Den hade namnet "Conspiracy of Silence".

Den visade hur en republikansk toppolitiker, Larry King, som just hade åkt i fängelse för förskingring, hade stått i ledningen för ett förövarnätverk som utnyttjade barn, framförallt genom en institution som kallas "Boystown".

"Boystown" är en känd, och respekterad, institution. Och inte bara i USA. I sjätte klass i grundskolan fick vi faktiskt på Lärarhögskolans övningsskola se en idealiserad spelfim om just "Boystown". Den hade grundats av en katolsk präst i början av 1900-talet, som ett hem för övergivna pojkar, men började senare även ta emot flickor.

Redan innan King fängslades hade många barn och ungdomar trätt fram och berättat hur King i samarbete med andra kända och högt uppsatta personer hade utnyttjat dem sexuellt på de mest grova sätt. Berättelserna ledde aldrig till någon åtgärd, och när FBI slutligen förhörde dessa var det för att hota dem: "om ni fortsätter att tala om detta kommer ni att åtalas för förtal".

En flicka som vägrade att vara tyst dömdes också till tio-femton års fängelse för mened (från början hotades hon med 27 års fängelse!). Hon frigavs senare i förtid efter att ha suttit fyra och ett halvt år

En alternativ undersökning startades ändå av en republikansk senator, på uppdrag av en kommission knuten till staten Nebraska. De tillsatte en jurist som skulle leda arbetet. Denne förklarade i ett uttalande att han hade bevis som skulle leda till fällande domar mot förövarna. Dagen efter dog han när hans helikopter störtade... Efter det ingrep FBI, och utredningen lades ned.

Filmen visar på ett mycket konsekvent mönster av nedtystande. Filmens eget öde bekräftade senare denna bild.... Bara några dagar innan programmet skulle sändas stoppades det plötsligt. Det kostade Discovery Channel många miljoner. De försökte dessutom förstöra alla kopior (det var innan alla filmer digitaliserades!).

En kopia överlevde dock och har sedan reproducerats på olika håll. Den kan exempelvis ses här.

Den kan också ses på denna sida som också innehåller mycket värdefull information om fallet. Anledningen till att jag också lägger upp en YouTube-länk är att det ibland verkar vara problem med att se filmen på Franklin.org. Den som inte lyckas kan försöka klicka på att installera en ny version av Flashplayer.

Nedtystandet skulle förstås inte vara komplett om det inte också omfattade.... Wikipedia. I denna mycket korta karikatyr till artikel på engelska Wikipedia finns ett ovanligt taffligt försök till ett sådant. Det bör nämnas att personer som försökt redigera Wikipediaartikeln i en annan riktning konsekvent inte endast fått sina ändringar raderade - de har också avstängts från Wikipedia. Och nu har all vidare redigering av artikeln stoppats...

Faktum är att när Wikipedia (åtminstone den engelska varianten) tar upp just den typen av fall brukar det nästan rutinmässigt förvandlas från ett "opartiskt" uppslagsverk till ett rent forum för desinformation. I det här fallet behöver man dock endast ta del av den mest elementära info för att genomskåda Wikipedias korta och ohederliga snutt.

Så se filmen. Och titta gärna sedan på annan info på Franklin.org och på andra ställen.

Man lär sig en del om nedtystning, som alltså inte endast omfattar ledningen för Boystown, utan även den lokala polisen, FBI, de stora media - och i slutändan alltså även Discovery Channel.

Man blir verkligen inte glad när man ser den. Men man lär sig lite om verkligheten.

tisdag 18 juli 2017

Men att gilla damfotboll är ju en annan sak....

Jag har några gånger här skrivit lite nedlåtande saker om "sportfånar". Det borde jag kanske inte ha gjort.

Jag brukar inte se på idrottsmatcher. Jag brukar inte hålla på Sverige när det är landskamper, eller EM, eller VM, eller OS. Jag brukar inte hålla på några alls.

De få undantagen har haft närmast politiska skäl. Så till exempel höll jag på Tjeckoslovakien i ishockey mot Sovjet 1969.  Eftersom jag tyckte att tjeckerna hade rätt att ta ut sin ilska mot Sovjet efter invasionen 1968. Jag höll också på Tjeckoslovakien  mot Sverige samma år. Men det berodde på att om tjeckerna vann över Sverige skulle de vinna över Sovjet totalt.

Nu vann tjeckerna båda matcherna över Sovjet. Men eftersom Sverige vann över tjeckerna vann Sovjet ändå i VM...

Sedan har jag från och med tioårsåldern brukat säga att jag håller på AIK. Men det beror inte på att jag vet något om AIK utan att laget har en förkortning som påminde om ett smeknamn på en tjej som jag gillade i mellanstadiet...

Men något år efter 2000 såg jag på EM (eller var det VM?) i damfotboll. Och märkte till min förvåning att jag intensivt höll på Sverige. Det var lättare att göra det när det var kvinnor som spelade. Det verkar som om jag är helt oengagerad när grupper av män spelar mot varandra, men inte när grupper av kvinnor gör det...

Nu upprepas det igen. Det är damfotbolls-EM och jag blev övertalad att se matchen mellan Sverige och Tyskland i går kväll. Och jag höll intensivt på Sverige och blev glad över att Sverige genom ett skickligt försvarsspel och en helt underbar målvakt lyckades hålla nollan mot tyskarna, som annars hade ett mardrömslikt effektivt anfallsspel.

Nu tittade jag inte på TV:n för jag har ingen TV. Utan på datorn. Och ser att de andra matcherna kommer att sändas på TV4. Jag hoppas det går att se dessa på datorn också. SVT visar alla sina program på datorn, men TV4 gör det inte lika konsekvent.

Eftersom jag ändå sedan tioårsåldern sagt att jag håller på AIK kan jag kanske rentav börja mer aktivt hålla på AIK:s damlag i fotboll och kanske till och med gå på matcher. ;-)

Det är ju dessutom lättare att gå på matcher i damfotboll än dito i herrfotboll (jag har aldrig i mitt liv gått på en fotbollsmatch, i och för sig). För det första är det billigare, för det andra är det mindre trängsel, för det tredje riskerar man inte att hamna i vägen för fotbollshuliganer...

En tanke, i alla fall.

måndag 17 juli 2017

En musikvideo på Clock

Just detta datum 1983, alltså söndagen den 17 juli 1983 - skulle jag träffa några vänner som bodde åt Haningehållet. Men innan jag åkte dit var jag och åt på den statliga hamburgerrestaurangen (ja, sånt fanns på den tiden!) Clock, vid Fridhemsplan. Den hade en video som stod på hela tiden, och när jag satt där visades en musikvideo jag aldrig sett, med en sång jag aldrig hade hört.

Jag blev alldeles fascinerad. För att uttrycka det försiktigt. Rättare sagt jag blev alldeles lyrisk. Det fanns - tyckte jag - något nästan övernaturligt trolskt och vemodigt och vackert i den.

Så efter att jag hade träffat vännerna och det blivit kväll åkte jag tillbaka, och innan jag åkte hem tog jag vägen förbi Fridhemsplan, handlade kaffe på Clock - och väntade tills just denna musikvideo spelades igen.

När jag sedan kom hem ringde jag en vänninna, som jag känt sedan vi träffades på Jakobsbergs Folkhögskola två och ett halvt år tidigare, och övertalade henne att nästa kväll följa med mig för att se denna, som jag entusiastiskt uttryckte det, fantastiska video.

Inte nog med det. Några dagar senare åkte jag för att besöka några vänner på Åland, en vecka. När jag väl kom tillbaks från Åland en vecka senare efter en färjeresa  - var det kväll, och innan jag åkte hem åkte jag till på nytt till Clock och satt där och drack kaffe i väntan på just denna musikvideo.

Så intryck på mig måste den ha gjort....

Vad den hette? Moonlight Shadow och den sjöngs av Maggie Reilly (och var skriven av Mike Oldfield ).

Just denna video kan ses - och höras - här.

söndag 16 juli 2017

Popsommaren 1967....

... var i hög grad "sommaren det hände".  Experimentlusta, glädje och nya sound trängde in även i de kommersiella poplistorna.

Och då inte endast av psykedelisk art, även om det psykedeliska slog igenom lite överallt.

Det är nog svårt att beskriva Procol Harums A Whiter Shade of Pale som psykedelisk, men den var ändå experimentell, nyskapande - och vacker. Ett ovanligt sound (som bland annat innefattade orgelmusik) och en närmast surrealistisk text.

Den låg högt upp på topplistorna i västvärlden, inklusive Sverige, just sommaren 1967.

Det är nog troligt att ni har hört den förut. Men vare sig ni har det eller inte hoppas jag att något av känslorna från denna närmast magiska sommar kan nå er, om ni är i rätt sinnesstämning... ;-)

Ni kan både lyssna och ta del av den ursprungliga musikvideon - här.

fredag 14 juli 2017

Lenins resa

För någon månad sedan såg jag i en bokhandels skyltfönster en bok med titeln "Lenin on train".  Jag blev lite förbryllad över vad den kunde handla om. Var det en bok om hur Lenin såg på tåget som kommunikationsform? En sådan bok skulle kanske eventuellt kunnat getts ut på sjuttiotalet av ”Institutet för marxism-leninism vid SUKP:s CK”, men nu var det ju 2017. Så jag var helt förbryllad.

Men nu när den svenska upplagan, ”Lenins resa : vägen till revolutionen 1917”, av Catherine Merridale, (Historiska Media, 2017), kommit ut har jag köpt och läst den. Den handlar ju istället (bland annat....) om året 1917 och den dramatiska tågresa Lenin gjorde genom Tyskland och Sverige, för att komma hem till det revolutionära Ryssland. I Tyskland visste man att Lenin var en ettrig motståndare till att Ryssland fortsatte kriget mot Tyskland, så tyskarna tillät hans genomresa.

Boken är märklig, Å ena sidan är författaren antikommunist, och kallar på flera ställen Lenin för "massmördare”. På sidan 15 konkretiseras detta på följande sätt: "redan vid Lenins tid vid makten mördades tiotusentals. En del dog för att de hade begått det vidriga brottet att äga ett par glasögon." Detta helt utan några referenser...

Den andra meningen är förstås helt absurd. Det förekom med all säkerhet att människor sköts på mycket tvivelaktiga grunder under perioden 1917-1924 i Ryssland, men definitivt inte för att någon ägde ett par glasögon. Man kan kanske – som ett minimum - begära av en historiker att hen ändå kan skilja mellan Lenin och Pol Pot..

Vad gäller det första påståendet vet jag inte om just den siffran stämmer eller inte, men man bör förstås påpeka att det mellan 1918 och 1921 rådde ett inbördeskrig i Ryssland, där dödandes skedde på båda sidor. Troligen dog minst lika många anhängare till Lenins regering i den vita terrorn, som kontrarevolutionärer dog i den röda. Om man adderar dödstal utan att se till det historiska sammanhanget hamnat man alltid fel.

Men å andra sidan. Bilden av Lenin i boken är i andra avseenden trovärdig, och bygger uppenbrligen på en omfattande research. Och den bild som ges är inte den som brukar vara vanlig i den borgerliga diskursen efter "murens fall".

Det intryck man får är minst av allt en maktlysten diktator in spe som förbereder en "kupp". (Merridale kallar faktiskt på ett ställe oktoberrevolutionen för just en kupp, men eftersom bokens beskrivning slutar nån gång på sensommaren 1917., påverka detta inte handlingen...)

Lenin beskrivs i och för sig som en fanatiker, som mot alla odds trodde att det skulle vara möjligt för sovjeterna att ta makten och störta den borgerliga regering som tillsattes efter tsarens fall. Men eftersom alla vet att det ju faktiskt var det som senare hände, framstår ju "fanatismen" här mest av allt som... realism.

Den bild av Lenin som framkommer är annars framförallt den av en person som osjälviskt offrar sig själv, sin bekvämlighet, sitt anseende, sin sinnesro - för hoppet om en socialistisk revolution. I Ryssland, och i hela världen. En man som exempelvis inte brydde sig om hur han var klädd. När han kom till Stockholm fick några av hans vänner övertala honom att köpa en jacka på PUB - som han sedan av döma av bilderna på honom från åren efter - behöll i flera år... även efter maktövetagandet...

När hans vänner tyckte att han borde handla lite mer kläder snäste han av dem med att han inte tänkte åka till Ryssland får att starta en herrekipering utan för att starta en revolution...

Om han inte brydde sig speciellt om kläder, verkade han heller inte bry sig speciellt mycket om mat. När de andra åt var han ofta så intensivt upptagen av att läsa de senare nyheterna i dagstidningarna att han inte fick i sig speciellt mycket. Någon gourmet var han minst av allt.

Han tvekade inte att sätta sig i en minoritet om så behövdes. I själva verket var han nästan konstant i minoritet. När han kom tillbaks till Ryssland fick han reda på att bolsjevikpartiet - på förlag av Stalin och Kamenev - bestämt sig för linjen att stöda den provisoriska regeringen. Lenin vägrade godta detta, och var till en början nästan ensam om att driva linjen att sovjeterna istället skulle ta makten för att  bilda en ren arbetarregering. Han sågs som närmast galen, men efter någon månad hade han genom en ettrig argumentering lyckats vinna majoriteten. Och sedan gick de ju som det gick...

Var detta något negativt? Det anser ju författaren och man man läser hennes sista kapitel kan man ibland komma på tanken att hon kanske ändå hade rätt... För där får man veta på vad som senare hände med alla de människor som hon skildrat. Det är en dyster, på gränsen till mardrömslik skildring. I stort sett alla avrättades under Stalinregimen. Lenins änka Krupskaja klarade sig - det skulle se för illa ut att avrätta just henne - men hon tvingades vara mycket tyst i slutet av sitt liv.

Men detta visar ju också att de som säger att stalinismen var en följd av leninismen har begått ett stort tankefel. För att Stalin skulle segra var det nödvändigt att i stort sett alla de som genomförde revolutionen hade likviderats.  Undantagen var närmast typ en handfull.

Det fanns i Stalins samhälle ingen plats i toppen för de som var mer intresserade av att läsa tidningar och arbeta för revolutionen än av mat och kläder... Det som nu gällde för dessa var istället ett överflöd av mat (gärna gourmetmat!) och dyra kläder.... De som blev kvar i toppen var karriärister som ville vara där för att de ville leva ett liv i bekvämlig lyx. Och de som aktivt ville något annat måste avrättas.

Men - undrar någon - var ändå inte stalinismen på något sätt nödvändig på sikt?  Men i så fall får man börja reflektera över en annan av Lenins enligt Merridale  "fixa idéer". Nämligen att revolutionen måste spridas utanför Ryssland för att segern skulle kunna vara säker.

Där hade han också rätt, men där lyckades det sämre. Så efter ett förödande inbördeskrig stod ett fattigt land med en med nödvändighet halvgången "socialism". På alla håll omgivna av fiender.

Detta var stalinismens grogrund. Om revolutionen verkligen HADE spridits till de mer utvecklade länderna i Europa skulle stalinismen inte haft en chans.

Nu är kontrafaktisk historieskrivning allitd vanskligt, men just här känner jag mig alldeles ovanligt säker på min sak...

test

onsdag 12 juli 2017

Det är ganska häftigt...

... att man från och med den 10 juli kan åka pendeltåg direkt från Södertälje central till Odenplan. Själv skulle jag nog tyckt att det vore ännu häftigare om det hade varit till Fridhemsplan, men man kan ju inte få allt i den här världen...

måndag 10 juli 2017

Femtio år gammal dagbok

Idag - den 10 juli - för femtio år sedan (1967)  började jag skriva dagbok. Då var jag i Gräddö på sommarlov. Jag var tolv år. Jag hade försökt göra det tidigare också men då hade jag lagt av efter en kort tid varje gång,

Men efter den 10 juli 1967 förde jag i stort sett permanent dagbok (med olika uppehåll, förvisso) fram till våren 1971. Det mesta av dessa har tyvärr försvunnit, men jag har kvar de från 1967,  från våren 1968, första halvåret 1969 och juli 70-mars 71.

Nedan är den allra första dagens dagboksanteckningar.

/"Identitets-register" låter konstigt (och är missvisande). Det gick  så vitt jag minns ut på att ta genomskinliga papper (därav smörpappret!) och på dem rita olika typer av munnar, ögon, näsor etc. Genom att lägga dem över varandra kunde man få bilder på olika typer av ansikten./
------------------------------------------------------------------
10/7, måndag. Idag var vi i Norrtälje. Jag köpte såpbubblor och knallpulver till min pistol. Jag fick detta block. Åt en "88" i Norrtälje. Det var + 28 grader i skuggan. Jag badade mycket idag. Simmade runt båthuset 5 gånger. Jag har fått en gräslig handsvett. Jag har gjort ett identitets-register. Jag missade reprisen på Tio i Topp. Köpte smörpapper. Kostnad: 1 kr 5 öre.

fredag 7 juli 2017

Skogsråupplevelse från trettonårsåldern

När jag skrev om skogsrån på universitetet var jag noga med att påpeka att skogsrået inse främst var en sexuell varelse utan en rådare, och att de flesta berättelser om skogsrån faktiskt inte handlade om sex.

Ja, och det står jag för - men samtidigt är det mycket tveksamt om jag själv skulle ha valt ämnet om det inte vore för vad man kan kalla den sexuella dimensionen.

Möjligen hängde valet av ämne ihop med en mycket stark upplevelse jag hade när jag var tretton år.

Det var en kväll hösten 1968, i slutet av september eller i oktober. Jag satt i baksätet på bilen som körde från lantstället i Gräddö till Stockholm. Jag satt där tillsammans med min bror och min syster. Själv satt jag på vänster sida, vid fönstret.

Vi åkte på vägar som hade långa sträckor med skog på båda sidor. Jag tryckte ansiktet mot rutan och tittade ut mot den skog som vi snabbt körde genom. Inne i skogen var det mörkt. Man kunde ibland urskilja detaljer. Det fick fantasin att sätta sig i rörelse.

Och jag fick plötsligt en intensiv upplevelse av att skogen var full av mäktiga kvinnliga väsen. Och, ja, jag var just på gränsen till puberteten och det vore helt fel att förneka att upplevelsen hade starka sexuella drag.

Jag började tänka tanken att jag skulle hoppa av bilen och in i skogen. Där fanns dessa kvinnliga entiteter och jag skulle vara ensam och helt utlämnade till dessa. Och kanske få stanna där....

Det måste nog definieras som en stark erotisk upplevelse med masochistiska undertoner.

Nej, jag var inte psykotisk. Jag visste mycket väl om att om jag skulle hoppa ur bilen skulle jag bara slå mig fördärvad. Och om jag verkligen ändå kom ut i skogen skulle det nog bara bli mörkt och kallt.... Jag hade alltså inte någon som helst tanke på att förverkliga fantasin.

Men den låg nog och spökade när jag i december 2003 äntligen bestämde mig för skogsrån som mitt avhandlingsämne.

Någon avhandling blev det ju inte, men det ledde ändå till en hel del texter. Varav en del kan läsas här.

onsdag 5 juli 2017

Myggor och tigrar

Läs gärna i DN om Maja Lundgrens tio år gamla bok Myggor och tigrar.

Som jag länge tänkt läaa, eller åtminstone kolla avsnitten om Dan Josefsson...

söndag 2 juli 2017

Captain of Your Ship

Sommaren 1968 var som popsommar ovanligt tråkig. I alla fall för den som följde topplistorna. Tio i Topp hade just övergått till telefonjury, och resultatet verkade bli stiltje - få förändringar och låtar som ofta hade svensktoppskaraktär. Nu var det inte popentusiaterna som röstade utan en statistiskt utvald jury. Och smöriga sånger som "Things" och "Honey" verkade dominera både Tio i Topp och Kvällstoppen.  

Men det fanns några undantag. Ett av dessa låg som nr 16 på Kvällstoppen idag för 49 år sedan (2 juli 1968).

Det var denna sång med Reparata and the Delrons. Ett av de få andningshålen  i en annars kvävande popsommar.

Stiltjen varade hela juni och juli. Men i augusti började det hända något, och på hösten började det se lite mer ut som mer vanliga poplistor igen. Det gick inte att förstå varför, men det kändes som en lättnad.

/Mina subjektiva bedömningar förstås, andra kan ju definitivt ha uppfattat det på ett helt annat sätt!/

Även Tove Lifvendahl....

.. kan man hålla med ibland.

Läs vad hon skriver om att Nordiska Motståndsrörelsen tillåts vara med på Almedalsveckan.

Jag saxar från slutet av hennes ledare i SvD.

"Detta är ett unikt haveri. Almedalsveckan kallas stundom 'demokratifest'. Frågan är vad som förväntas av en som gäst, när värden sätter eld på festlokalen efter att ha kräkts mitt på golvet?"

Lite tidigare ställer hon bland annat frågan om en annan terrororganisation,  Islamiska Staten,  också skulle kunna tillåtas delta.

Läs henne här.

lördag 1 juli 2017

Carrie Anne

Det finns låtar som går in i en direkt. En sådan var Hollies Carrie Anne, som gick upp på Tio i Topp idag den första juli för exakt 50 år sedan,

Jag blev helt entusiastisk. Och det blev tydligen också Tio i Topp-publiken på de tre orter där man röstade.  För den gick som nykomling direkt till första plats.

Jag fick ett nytt favoritband den dagen.

Det går att lyssna på den här.

Protestera mot utvisningen

Den som vill protestera mot utvisningen av Marwa, som nämndes i förra inlägget, kan göra det här.