Det första riksdagsval jag någonsin röstade i var 1976. Då röstade jag på Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF), en trotskistisk organisation som numera heter Socialistiska Partiet. Jag hade sympatiserat med den sedan maj 1971, då den hette Revolutionära Marxisters Förbund.
1976 hade jag inga betänkligheter mot att rösta på en organisation som inte kunde komma in i parlamentariska församlingar, och som drog röster från Socialdemokraterna och VPK. Att det blev en borgerlig valseger 1976 gav mig inte på något sätt dåligt samvete. Som jag såg det var skillnaderna mellan S och borgarna marginella. S stödde en borgerlig poltik - och det fanns definitivt ingen anledning att rösta på dem.
VPK hade som jag såg det inget egentligt alternativ. Att rösta på dem såg jag också som meningslöst.
Nästa val var 1979. Närmare bestämt den 16 september. Då hade jag sedan våren 1977 varit medlem i KAF. Nu ställde de på nytt upp i valet och de bedrev en valkampanj.
Vid det laget gick jag på Jakobsbergs Folkhögskola och var mycket mindre socialt isolerad än jag varit 1976. Och jag hade gradvis tagit in mig de invändningar som många människor hade mot att man skulle ställa upp i val till organ om man inte hade en chans att bli valda till. Skulle det inte gynna borgarna? var en vanlig, och inte så konstig, fråga.
Faktum är att jag inför KAF:s valkonferens 1979 hade varit med om att organisera en tendens som ansåg att man inte skulle ställa upp i valet. Istället skulle man driva en kampanj för att rösta på SAP, och samtidigt föra fram sitt eget politiska alternativ..
Den tendensen förlorade stort, och nu stod jag där inför en valkampanj som fyllde mig med obehag.
Ju närmare valdagen jag kom ju mer störd blev jag. Speciellt som det såg ut att bli ett mycket jämnt val.
Nej, jag trodde inte att skillnaden mellan blocken var så där jättestor - men borde man ändå inte arbeta för att förhindra det mest öppet borgerliga alternativet att på nytt vinna majoriteten i riksdagen? Det fanns ju ingen. motsättning mellan att föra fram sitt eget program och samtidigt rösta på det minst dåliga de facto-alternativet i ett val. Eller så tänkte jag.
När valdagen kom fattade jag ett beslut. Nej, jag tänkte inte dela ut KAF:s valsedlar nånstans. Det viktigaste den dagen var trots allt att fälla den borgerliga regeringen. Om man inte arbetade för det just den dagen var även spridandet av den mest förträffliga socialistiska propaganda - nästan lite patetiskt.
Men jag gick ändå ytterst motvilligt och röstade på KAF. Så pass lojal var jag ändå. Men jag ville inte få andra till att göra det. Så något valarbete bedrev jag inte. Istället gick jag och såg en skräckfilm (!) på eftermiddagen. En sorts lite individualanarkistisk protest mot KAF:s valagerande.
Valet ledde till en mycket knapp borgerlig seger. Den var dock inte så knapp så att KAF:s röster hade någon betydelse för utgången. Men det Moskvatrogna Arbetarpartiet Kommunisternas (APK) hade det. Om alla som röstade på APK istället hade röstat på Socialdemokraterna (eller VPK) hade det inte blivit en borgerlig valseger.
På något sätt hade jag nu fått nog av grupper som satte sina egna snäva intressen över enheten mot borgarna. En månad efter valet lämnade jag KAF. Det berodde inte endast på detta, men det var en viktig bidragande orsak.
Man jag hade ju i grunden kvar de socialistiska åsikter jag hade, och ville inte låta bli att föra ut dem. Så ungefär ett år senare gick jag ett tag med i Offensiv, en organisation som hade ungefär samma grundläggande ("trotskistiska") syn på kampen för socialismen - men som ansåg att detta skulle kombineras med att man inte endast skulle rösta på utan även arbeta inom de stora arbetarpartierna
(Numera har denna organisation helt lämnat denna inriktning - de kallar sig nu Rättvisepartiet Socialisterna och har en helt annan taktik än då. Men det är en helt annan historia...).
Sedan dess röstar jag i princip aldrig på partier som ställer upp i val där de inte har en chans att få några platser. Men socialdemokratins allt snabbare marsch mot höger har också gjort att jag inte längre har en tanke på att rösta på dem.
I alla riksdagsval sedan 1994 har jag röstat på Vänsterpartiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar