onsdag 27 september 2017

Om tidningsarkiv

Någon gång vid tio-elvaårsåldern (1965-66) upptäckte jag att det ett stenkast hemifrån fanns två tidningsarkiv. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter låg alldeles i närheten av där vi bodde, och de var öppna för allmänheten.

Frågan var förstås om vetgiriga barn räknades dit. Jag fick efter ett tag reda på att detta var ytterst tveksamt.

DN:s arkiv var det enklaste. Där kunde man gå in i ett rum där alla tidningspärmar från Expressen och DN stod uppställda. Det var bara att ta med det man ville ha och sätta sig och läsa.

Det funkade ett tag. Ingen hade några invändningar mot att jag som 10-11-åring gick dit. Inte till en början. Så jag kunde kasta mig in i veritabla tidsresor och se hur man i samtiden hade sett på stora historiska händelser man annars bara läste om i historieböcker.

Men så hände en sak. Jag tog med en kompis och vi pratade och var kanske lite högljudda. Då fick jag efteråt reda på att vi hade varit störande, och att jag i fortsättningen inte skulle få komma dit. Det hade förstås varit enklare att säga att jag skulle få gå dit om jag inte tog med en kompis - jag pratade trots allt inte med mig själv när jag satt där - men beslutet var orubbligt.

Det blev lite bråk om saken och jag fattade efter ett tag att det fanns två anställda där med diametralt olika uppfattning om det hela. En var i stort sett barnfientlig och ville absolut inte att barn skulle vara där. Den andre var välvillig och skrev till och med ett brev med kopior till mina föräldrar där han vädjade att jag skulle få gå dit. Men problemet var att den som var barnfientlig var chefen, och han var obeveklig.

SvD:s arkiv hade en annorlunda karaktär. I den del som var öppen för allmänheten fanns inga tidningslägg. Dem fick man beställa upp. Man kunde också beställa tidningsklipp utifrån olika ämnesrubriker. Dit fick jag gå hela tiden. Men det fanns förstås ett annat rum där tidningsläggen stod.

På något mystiskt sätt lyckades jag för en kort tid få tillträde till detta, som alltså var stängt för allmänheten. Jag som 10-11 år fick alltså sitta och läsa i ett rum som allmänheten inte hade tillträde till. Jag fattar inte hur i allsina dar det gick till.

Men det var en mycket kort tid. Snart förbjöds jag att gå dit. Enligt vad jag fick höra efteråt hade det framförts två argument för att jag inte skulle få gå dit. Dels att det fanns en risk att jag skulle klippa i tidningarna. Dels att eftersom jag var ett barn var jag nog ändå bara intresserad av serierna. Jag såg dessa argument som en mycket grov förolämpning...

Efter att jag fått lånekort på vuxenbiblioteket vid 14-årsåldern kunde jag förstås läsa mikrofilm på Stadsbiblioteket vid Sveavägen. Sedan gick jag en gång - när jag var 14 - tillbaks till DN. Samme arkivchef var kvar och han tittade mycket ogillande på mig, Han kunde nu inte på samma sätt direkt slänga ut mig men antydde att min närvaro inte var önskad.

När jag nästa gång kom dit var jag 16. Då var det inga hinder, och jag tror att arkivchefen då hade slutat. Om han inte hade gjort det fanns det förstås en gräns för hur länge han skulle ha kunnat stoppa mig. Man kan ju inte förbjuda en 18-åring att komma, med motiveringen att hen sades ha varit högljudd som tioåring.

Nåväl, sedan ett tag tillbaka har jag i alla fall tillgång till SvD:s arkiv i datorn, Det skulle jag ju inte kunnat drömma om då.

Just nu roar jag mig med att varje dag kolla SvD för exakt 100 år sedan, dvs 1917. Det har jag hållit på med sedan i våras. Jag faller aldrig för frestelsen att titta i förtid. Så jag håller mig exakt till dagens datum 1917.

Jag har bland annat upptäckt att SvD då var en klart tyskvänlig tidning (vilket jag inte hade vetat) och - vilket var lite förvånande - att deras ständiga klagomål på det socialdemokratiska partiet i allmänhet och Hjalmar Branting i synnerhet inte var att de hotade borgarklassen – något sådant verkade SvD inte ha en tanke på - utan att de, och i synnerhet Branting, sympatiserade med ententen (alltså det tyskfientliga blocket under världskriget) och att deras pro-engelska politik var ett hot mot Sveriges alliansfrihet

Denna protyska inställning ledde också till att de inte alls verkade positiva till (den uttalat antityske) general Kornilov i Ryssland när denna försökte sig på en kontrarevolutionär kupp i september 1917. På ledarsidan var de ytterst reserverade och på de inte speciellt neutrala nyhetssidorna kallades hans anhängare bland annat för "fula fiskar". SvD:s tyskvänliga hållning gjorde alltså att de inte alls var så positiva till kontrarevolutionen i Ryssland som de annars nog skulle ha varit.

Alltid lär man sig något.

Inga kommentarer: