söndag 29 juli 2007

Mumiens hemlighet

/Denna kommentar har senare publicerats i i Socialisten 85/2007. Har ändrat den något./

Mumiens hemlighet
2007-10-05
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.

Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.

Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).

Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.

Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.

Så som sagt, varför denna demonisering?

Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.

Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.

Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.

Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".

Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.

Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.

Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.

1 kommentar:

Kerstin sa...

Precis! Jag har faktiskt inte tänkt på att på att den egyptiska kulturen ofta svartmålas, men håller helt med om ditt resonemang.
I Bibeln finns ju också berättelsen om Josef i brunnen, han som såldes av sina bröder och hamnade i Egypten. Josef tyder Faraos drömmar och förklarar att efter sju goda år kommer sju magra år. Det leder till att Farao (staten) sparar säd under de goda åren, och sen när "hungersnöd uppstod i alla andra länder" då fanns i Egyptens land "bröd överallt". Det tycker jag liknar planerad ekonomi.
Kerstin