lördag 17 oktober 2009

Isis – en föregångare till kristendomen?

En av de främsta konkurrenterna till kristendomen var Isiskulten. Den var spridd över hela romarriket – från Spanien till Mellanöstern, från Nordafrika till de brittiska öarna.

Men vem är Isis?

I den antike romerske författaren Lucius Apuleius bok Metamorphoses, låter han Isis presentera sig på detta sätt (fritt översatt):

”Jag som är universums moder, alla elementens härskarinna, den högsta av gudar, de dödas drottning, den främsta av himmelska väsen, den form som förenar alla gudar och gudinnor, jag som med min vilja bestämmer över himlen, de hälsobringande havsvindarna, och tystnaden i underjorden. Jag är dyrkad över hela världen i olika former, med olika riter och med olika namn. Sålunda kallade mig frygierna för Pessinuntia, Gudars moder, atenarna kallade mig Minerva, de sjöfarande cyprioterna kallade mig Paphan Venus, kretensarna kallade mig Diana Dictynna, och de trespråkiga sicilienarna kallade mig Ortyian Proserpine; för eleusierna är jag Ceres, den uråldriga gudinnan, andra kallar mig Juno, återigen andra Belona och Hecate och Rhamnusia. Men etiopierna, som lyses upp av solens första strålar varje dag han föds på nytt, hedrar mig med mina riter och har gett mig mitt riktiga namn, drottning Isis”(citerat från deTraciRegula 1995: 68f).

Vi kan här se hur en mångfald av gudinnor sågs som endast varande olika namn för den gudinna, vars rätta namn är Isis. Det ger nästan intryck av monoteism, och den hellenistiska Isiskulten kom faktiskt ganska nära en de facto monoteism.

Så var det inte från början. I Egypten, var Isis en av många gudar, och inte den viktigaste. Men berättelserna om henne kom att få en central roll i den egyptiska mytologin. I myten är hon gift med Osiris, som dödas av son broder Set. I flera versioner dränks Osiris, i andra blir han dessutom styckad. Isis ger sig ut för att leta efter sin make. Hon finner honom och lyckas sedan utvinna sperma från hans döda kropp och därmed föda Horus. Gudarna återger sedan Osiris livet, men det blir ett liv som ändå präglas av döden - Osiris blir härskare i dödsriket. Den så mirakulöst avlade Horus tar senare upp kampen mot Set, och tar sin faders plats i gudavärlden. Set förlorar striden mot Horus i ett utslag i gudarnas domstol.

Med denna myt som bakgrund kommer sedan såväl Isis som Horus och Osiris att bli centrala gudomar i det egyptiska sakrala kungadömet. Faraonerna ansågs normalt sett vara född av Isis (redan i en inskription från den första dynastin talar en farao om sig som ”son till Isis”.) Osiris blir härskare i dödsriket och en farao anses bli ”en Osiris” efter sin död.

Redan under denna tid kom Isis att bli en gudom som kunde hjälpa i nöden, en Gud bortom ödets obevekliga domslut. Under hellenistisk tid kom Isis´ betydelse att öka. Efter Alexander den stores erövring av Egypten kom Isiskulten att sprida sig över Europa.

Men då förändrades kulten. Osiris döptes om till Serapis. Isis kom i förgrunden och Serapis kom snart i bakgrunden. Isis kom att ta över drag från de mindreasiatiska modergudinnorna, samtidigt som hon även fick andra funktioner. Hon helade sjuka, förlät synder, och kunde garantera sina anhängare att lyckligt liv efter döden. Isiskulten blev som sagt en av de farligaste konkurrenterna till kristendomen.

I bevarade hymner till Isis beskrivs hon som nära nog allsmäktig, rättvis och god.

Hon beskrivs som den som bestämt att kvinnor ska föda barn, som instiftat banden mellan barn och föräldrar, men också instiftat straff för föräldrar som inte älskar sina barn. Hon har bestämt att kvinnor ska älskas av män, och har instiftat äktenskapet.

Hon är en förkämpe för rättvisa, och har etablerat lagar som aldrig får brytas. Hon har förstört despoternas imperier, och gjort rättvisa starkare än silver och guld. Hon har bestämt att eder är heliga och inte får brytas. Hon befriar fångar, hon övervinner ödet När någon med orätt smider ondskefulla planer mot någon låter hon konspiratören misslyckas och lämnar ut honom till sitt tilltänka offer (Ack, om man bara kunde tro att det var så…)

Men det mest centrala är kanske hennes kosmiska roll. Hon har skiljt jorden från himlen. Hon har bestämt stjärnornas banor. Hon har uppfunnit sjöfarten, och bestämmer över salt- och sjövatten. (Witt 1971: 106f)

Hon representerar kärleken i alla formen – moderkärleken, sexualiteten, och en oändlig vänlighet mot alla de som dyrkar henne.

Hon botar sjuka, hon har instiftat medicinen. Hon har avskaffat kannibalismen, hon har instiftat religionen.

Witts (1971: 255 ff) visar också hur en rad formuleringar i tidiga kristna sammanhang visar hur kristendomen påverkats av Isiskulten och att den så att säga växte upp i Isiskultens skugga. Vad han dock inte spekulerar över är namnet Jesus. Andra har dock påpekat de stora likheterna med det konstruerade namnet Jesus (namnet Jesus är en senare konstruktion, den tidigaste benämningen på honom är Josua) och Isis.

Det är också helt uppenbart att bilder av Jesus och Maria ofta har anmärkningsvärda likheter med bilderna av Isis och Horus.

Isiskultens anhängare var framförallt kvinnor. Även här finns en likhet med kristendomen, som i hög grad appellerade till kvinnorna i romarriket.

426 e.kr. beordrade kejsar Theodosius att alla ”hedniska” tempel skulle stängas. Det var början till sluten även för Isiskulten.

Men inte det totala slutet. Redan under renässansen återuppstod intresset för egyptisk religion, och under 1900-talet dyrkas Isis av en rad grupper, och sekter, över hela världen.

En av de första var Dion Fortune (1890 -1946), en ”magiker” som ansågs inspiratör till olika nyhedniska grupper - framförallt inom wicca-miljön. Men i motsats till de flesta wiccagrupper idag, som hämtat sin inspiration från keltiska eller rent av för-indoeuropeiska gudar och gudinnor, såg sig Dion Fortune som en Isis´ prästinna. I hennes romaner Moon Magic, The Sea Priestess och The Winged Bull, beskrivs på ett ganska så romantiskt sätt präster och prästinnor till Isis. Hon beskriver romantiska par, som förutom sin kärlek till varandra också delar en gemensam kärlek till Isis.

Det är för övrigt en helt annan stämning i Fortunes romantiska berättelser än den som kommer till uttryck hos mera ”mörka” magiker som Aleister Crowley. Hur långt hon står från dessa visas kanske bäst i romanen ”The Winged Bull”. Den beskriver en ung man och kvinna vars vägar korsas på ett märkligt sätt. De dras in i en kamp mot svarta magiker som utövar människooffer i svarta mässor. De besegrar dessa och blir ett par - och tillika präst respektive prästinna till Isis. (Fortune 1990)

Idag går det inte att räkna all webbsidor, av de mest skiftande kvalitet, som görs av olika typer av anhängare till Isis. En del är riktigt sympatiska – en del är rent av gräsliga. Men även där finns ju en likhet med kristendomen idag…

I själva verket har Isis under senare år även fått en renässans hos delar av kristenheten. Orsaken till detta är främst feministteologin och de olika teorier som utvecklats om ”visheten”(Sophia) som en ”feminin” sida hos Gud i Gamla Testamentet. Det är dessa teorier som bland annat legat till grund för de omstridda "Sofia-mässor" som hållits i Sofiakyrkan i Stockholm. Nu ser det ut som om det funnits beröringspunkter mellan ”sofia-teologin” i de judiska miljöerna i det hellenistiska Egypten omkring vår tideräknings början och Isiskulten. Detta har lett till att feministteologiskt inspirerade kristna har börjat diskutera Isiskulten och dess roll som eventuell föregångare och/eller parallell till den tidiga kristendomen.

Själv blev jag oerhört fascinerad av Isis någon gång 1998-99. Redan i början av 1998 hade jag köpt deTraci Regulas ”The Mysteries of Isis” - och fastnade direkt.

Och att jag idag tidigt en lördagsmorgon satte mig ner och började skriva på detta inlägg visar väl att jag fortfarande är fast… på något sätt.

REFERENSER
Dion Fortune, The Winged Bull, 1990
deTraci Regula, The Mysteries of Isis, 1995
R.E. Witt, Isis in the Graeco-Roman World, 1971

Bilden: Isis, med barnet Horus.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/cd/Egypt.IsisHorus.01.png

Inga kommentarer: